viloläge!

Satsar på att komma ner i viloläge. Hösten och början av vintern har präglats av sjukt mycket jobb som lärare, storrenovering här hemma och, som vanligt, en jävla massa roligt arbete med Fyrlingen. Det har tärt på såväl mig som familj, så nu ska jag ta mig fan lata mig, umgås med familjen (hela storfamiljen, alltså) och njuta av lugnet som infunnit sig. Det är kul att blogga, men det kommer en bit ned på prioriteringslistan. Så, därför kära bloggläsare:

GOD JUL!

Elbolagen strikes again!

Elbolagsdirektören satt bakom sitt gigantiska skrivbord av ek och mahogny. Cigarröken låg tung och tät, belysningen var dunkel (lika dunkel som elbolagets avsikter, minsann) och någonstans i mörkret gömde sig en man med hatten djupt ned över ansiktet. Det gick att ta på stämningen.
- Men chefen, ska vi stänga Oskarshamn och säga att det beror på att vi inte kan garantera säkerheten? Ser inte det illa ut? Jag menar, vi kan väl få dåligt rykte?
Den lille mannen fingrade nervöst på skärmmössan och svettades, han kände sig mycket illa till mods när han var på chefens kontor.
- Hellre dåligt rykte än dåliga elpriser, inte sant? grymtade den fete elbolagsdirektören och glodde surt tillbaka. Han var förbannad över de låga elpriserna. Varenda damm var välfylld, kärnkraftverken fungerade som de skulle, polackerna levererade billig fulel dygnet runt. Allt gick honom emot.
- Vem fan ifrågasätter oss när vi påstår att vi tänker på säkerheten? fortsatte han.
- Om någon vecka har vi tappat så mycket effekt att vi kan höja priset mångfallt, dessutom väntas monsterkyla. Kan det bli bättre? skrockade han så att den övergödda elbolagsdirektörhakan vibrerade.
- Seså, Karlsson. Iväg med sig nu och dra i nödbromsen eller hur fan man nu stoppar ett kärnkraftverk. Och skicka in mer tryffelchocklad, jag vill fira ordentligt!
Han viftade iväg sin undersåte med en nonchalant gest. Ännu en dag i elbolagets skumma värld led mot sitt slut.

Lite annat!

För tillfället har jag lite uppehåll i Stickspårserien, men den fortsätter innan jul.
Just nu håller jag på och skriver några texter inför Fyrlingen. Hittills har jag hunnit med den här om Grace cup och den här om NPW. Det kommer mer spännande också. Läs det så länge om ni vill. Annars får ni hänga runt och vänta ett tag till.

Stickspår- del 10!

- Dit vill jag åka mor, kan vi inte göra det?
Men hon hade avfärdat det som en galen idé, något fullständigt otänkbart. Det skulle vara för dyrt, för svårt, de skulle inte kunna språket.
- Och vem skulle ta hand om moster Stina om vi for bort?
Hon hade smulat sönder alla drömmar och önskningar med kloka argument, fått honom att förstå vardagens spelregler.
Men han hade aldrig slutat drömma och någon gång hade han säkert suttit vid frukostrasten och berättat om det där barndomsminnet när ungdomarna pratat charterresor som om det vore en av livets stora rättigheter. Han hade försökt flika in något om att de skulle vara glada över en enda liten resa. De hade skrattat åt honom, de gillade nog när han verkade gammaldags och moraliserande, men innerst inne var han bara allvarlig och lite sorgsen över att livet var som det var. Inte bitter, bara lite sorgsen.
Hur som helst hade de snappat upp det där om resan och samlat ihop en del av resan, företaget hade skjutit till resten. I kuvertet hade de stoppat ned ett litet brev och tågbiljetter (tur-och-retur som tur var) till Paris, en parlör för franska och en inbjudan till en språkkurs. De hade planerat allt in i minsta detalj och på baksidan av brevet hade de klippt ihop en bild på honom själv ståendes vid Eiffeltornet. Han kunde inte begripa hur de gjort, för det såg verkligen ut som om han stod just där. Och bilden såg ut som den han mindes från barndomen och som väckt drömmarna till liv.
Nu satt han där på tåget, på väg. Han kunde höra sim mors ord och han kände en klump av vemod i bröstet. Han sköljde bort den med ölen som stod framför honom, han svepte den rakt av och beställde genast in en ny.

Stickspår- del 9!

Imman hade blivit så tjock att den bildade små pärlor av vatten som till slut letade sig nedför glaset och bildade fåror, bredde ut sig över foten och nådde till sist bordet. Han tittade på sin öl, servitrisen hade fyllt upp den, tagit betalt, han hade tackat och hon lett. Han strök med fingret över glaset, väntade några sekunder innan han tog första klunken. Han drack girigt och tömde hela glaset, njöt och fick kämpa mot luften som ville vända tillbaka och komma upp igen. När servitrisen kom förbi beställde han en ny, tittade ut genom fönstret över alplandskapet som susade förbi. Tunnlar, alptoppar, sjöar, små samhällen. Han njöt. En biljett och en resa söderut. Han var på väg.

Stickspår- del 8!

Månaden ut och sex månadslöner på kontot var uppgörelsen. När månaden hade löpt ut var det firande. Chefer skakade hans hand, någon knäppte bild med sin mobil, tårta och kaffe på rasten, applåder och lite ryggdunkande. Han hade hållt masken när tårarna ville fram. Hade mer än gärna tagit ett dubbelgrepp kring någons slips och lipande krävt att få vara kvar. Eller klivit fram till någon av flickorna i receptionen och nypt försiktigt i rumpan och sagt att "Det där har jag velat göra varje dag under 45 års tid", men han lät bli båda delarna. Istället väntade han ut stunden, log artigt och var trevlig. Om en stund skulle det vara över.
Han ursäktade sig för de närvarande och ljög att han skulle gå på toaletten. Istället smög han iväg och tog en cigg. Rasslande lysrör, sliten kontorsstol och tystnad. Han skulle sakna alltihop, inget tvivel om det. Det var hans rum och nu när det snart inte längre var hans skulle det inte vara någons. Hans tidsmaskin skulle bli ett sakta tynande universum, en supernova på väg att svalna. Han rökte färdigt och fimpade för sista gången. I spegeln såg han en gammal man, han tittade länge och noga, som om det vore en främling han betraktade. En gammal främmande man.
När han kom tillbaka till fikarummet var alla kvar, dessutom tycktes de samlade kring något. Han förstod först inte vad, men insåg att de tänkte lämna över en present. En av cheferna tog till orda, höll ett sista tal och överlämnade sedan ett kuvert. Ett kuvert i guld, silver, med företagets namn och hans eget bredvid varandra. Han tackade och tänkte stoppa undan det, men alla ville ha det öppnat nu med det samma. Han rodnade och sprättade upp, fiskade upp innehållet och läste genom läsglasögonen. Det var dödstyst under tiden han läste, spänd förväntan över hans reaktion. Han läste en gång och kunde inte förstå, hade han läst rätt? Han läste igen och det stod samma sak igen. Sedan sänkte han sakta kuvertet och brevet, tittade med öppen mun på de andra och tog av sig glasögonen.

Stickspår- del 7!

De hade lika gärna kunna skjuta honom på plats. Klätt in rummet i byggplast, lurat in honom, skjutit, rullat ihop och forslat bort. Hade skräp vart värt något hade det vart mer värt än vad han förmådde sig känna just nu. Han sjönk sakta ned i ett svart hål, i kvicksand, i lera. Plötsligt befann han sig vid sitt arbetsbord, allt såg ut som det brukar och ändå så overkligt. Som i en dröm. Han strök håret sakta bakåt och kämpade mot känslorna, kanske inte bara tårar, dessutom ilska, besvikelse. Han tittade sig omkring. Ingen visste ännu något, han var ensam och det var både på gott och ont. Han kunde låtsas som ingenting, eller söka tröst. Han famlade. Mitt i det som var hans andra hem var han oändligt vilsen, en lite skolpojke på en stor skolgård där han inte längre hörde hemma.

Det blixtrade till i hans ögon när de bleka ljusrören kämpade för att få liv. Från kolsvart till kliniskt ljus, ett blekt sken utan liv, naket och eländigt, ändå kraftfullt nog att plåga ett öga som vant sig vid mörkret.
Han satte sig ned på en nästan utsliten kontorsstol, lade upp fötterna på ett smutsigt skrivbord och fiskade upp ett ciggpaket från rockfickan. Han tände ciggen och hostade till, lika ovan vid cigarettrök som lysrören av elektricitet. Röken letade sig upp i ögonen, in i näsan, han fräste till, drog ett halsbloss och blåste ut röken som en skorsten. Rakt upp i luften. Han tittade på röken, föreställde sig att det var ånglokens visslande moln från tiden när han var liten och satt i slänten vid skolan och såg de väldiga ekipagen mullra förbi. Han kunde nästan känna lukterna fast det var ett halvt sekel sedan och satte cigaretten till munnen igen, ville inte att minnet skulle försvinna, ville hålla det kvar.
Cigaretten tog slut så småningom, så som de alltid gjorde i det lilla rummet i det stora huset. Det var när glöden dog ut han brukade komma till sans, inse att rummet inte var något annat än en tidsmaskin. Utan rattar och spakar, men en tidsmaskin bara han kunde starta, styra och bemästra. Lysröret blinkade till, signalerade att resan strax var över, ändhållplatsen nära. Han gick bort till handfatet och spolade ned fimpen, fick syn på sig själv i en sliten spegel. I lysrörens bleka sken såg han gammal ut, nästan sjuk. Håret tunt, hyn skrynklig och färglös, ögonen grumliga. Han slog bort olustkänslan och vände sig bort. Det var lika bra att gå tillbaka.
Men till vad?

Stickspår- del 6!

Kaffe och ostmacka till frukost. Inget mer och inget mindre. Han löste sudoku istället för att läsa dödsanonser, mer nytänkande än så blev det inte. Det här med morgonrutiner var viktigt och inget man ändrade på. 6.15-bussen till jobbet, byta om i lugn och ro, sätta på radion och sedan börja, några minuter i sju. Han trivdes, tyckte inte det var kul, men han gillade rutinerna. Tryggheten, att allt var som det alltid vart, var lika viktig för honom som Söderstadion för en Hammarbyit, som vatten för en blomma eller sponken för alkisarna nere vid torget. De få gånger något var annorlunda mådde han dåligt och repade sig oftast inte förän dagen efter.
Han hejade kort på tjejen i receptionen när han kom, så som han alltid gjorde. Gick till omklädningsrummet och bytte om, som han alltid gjorde. Hämtade kaffe på vägen ut, som han alltid gjorde. Sedan tog allt det där som alltid brukar vara som det är, tvärt slut. En av de nya cheferna ropade in honom på kontoret, han lydde plikttroget och när han kom in satt Bengtsson, lagledaren, med blicken i golvet. Han förstod att något var fel, men kunde inte ta in det som sades. Visst, han förstod att det handlade om pension, om neddragningar, om framtiden. Han hörde men allt stod still. När chefen slutade prata gick han ut, till sin plats, till det som var en del av hans liv lika mycket som hans lägenhet. Han skulle inte få vara kvar. De hade lika gärna kunnat skjuta honom på plats.

Stickspår- del 5!

Han lyfte på armen på skivspelaren, det knastrade och hackade ett par gånger, men sedan sköljde Jan Johanssons magiska pianomusik ur högtalarna. Jazz på svenska. Det var sällan något annat nu för tiden, han hade sannolikt spelat sönder Visa från Utanmyra och han skulle nog vara ganska nöjd om det var den enda låt han fick lyssna på resten av sitt liv. Så mycket tyckte han om den. Den fick honom att leva, han kunde smådansa för sig själv där hemma i lägenheten bakom de nästan nedfällda persiennerna. Små lätta steg i sin ensamhet. Han kunde blunda ibland och låtsas att det var han själv som smekte fram tonerna på en väldig flygel, eller ett piano. Att han var en världspianist på de stora scenerna, med hela världen för sina fötter och kvinnor som kastade blombuketter med små personliga meddelanden till honom på scenen. Han drömde sig iväg och lät det vara så. En ensam mans drömmar om något annat, något ytterligare. I verkligheten fick han kämpa för att ta sig utanför stan, men i drömmen kunde han vara vem som helst, var som helst, när han helst ville. Det fick vara bra så. Han hämtade en kopp kaffe och en smörgås, höjde musiken, kröp upp i fåtöljen och blickade ut över stan som lös upp i mörkret.

Stickspår- del 4!

- Passa då, jag är fri.
Det ekade mellan husväggarna när grabbarna skrek order till varandra, vrålade över gjorda mål och missade lägen. Innan kvällen var slut var benen såriga, skjortorna smutsiga, men grabbarna som gick hem var lyckliga och lovade varandra att ses imorgon igen.
- Vad du ser ut. Vill du ha kvällsmat?
Han älskade sommarloven, de sena kvällarna ute på gården, hans mors skräckblandade förtjusning när han kom in glad men smutsig. Dagarna tycktes oändliga, underbara och alla var glada.

Den gamle mannen tittade ut över gården som hade vart hans de där somrarna när han var liten. Han hade stannat till, gatlamporna lös upp lite lagom mycket, duggregnet dämpade. Det var samma gård och ändå inte. Lekplatsen hade blivit boulebana, äppelträden var unga rönnar, cykelställen hade bytts ut mot stora parkbänkar.
- Ingen vågar längre lämna sin cykel utomhus så varför ha kvar cykelställen? Det är bättre vi äldre har bänkar att sitta på! hade gubben från bostadsrättsförening sagt när han knackade på och ville ha påskrift på namnlista. Han hade skrivit på men tänkt att det var väl själva fan att allt skulle förändras.
Regnet piskade, han gick vidare. När han skulle gå in stannade bussen till vid hans hållplats. Den unge mannen han suttit bredvid hoppade av och log när de gick in i samma port. Det var ju hans granne.

Stickspår- del 3!

Han skulle aldrig bli som dem. Men det blev han och han blev tyst och blek, med modfälld blick fäst vid bussens golv. År av skumpande på en busslinje mellan förorten och fabriken nötte sakta ned. Ett jobb utan utsikter, ett liv utan riktning. Det nötte ned. Pojken som lekte med snöflingorna hade blivit mannen som satt framför TV:n och slutligen gubben som stod och glodde bakom nästan nedfällda persienner. En sakta somnande varelse som väntade på att arbetsdagarna skulle ta slut.
- Karlsson? Åker du den här bussen? hörde han plötsligt och han ryckte till. Han tittade upp och såg ett bekant ansikte, någon från jobbet antagligen men han orkade inte bry sig. Mannen knödde sig ned och han fick flytta sin sin väska, vände sig ut mot vindrutan medan den andre malde på. Han tänkte ett ögonblick på hur han själv hade vart den där unge som sökte kontakt, hur han hade tvingat någon annan att flytta sin väska bara för att få kontakt. För så många år sedan och nu var allt annorlunda och han orkade inte bry sig. Mannen tjatade om jobbet, om raster och löner och chefer. Han ledsnade och hoppade av två platser för tidigt. Lämnade bussen med ett kort hej och gick sedan de sista kvarteren, i duggregn och mörker. Det var i alla fall tyst. Han passerade samma gård som han alltid gjort.

Stickspår- del 2!

Snöflingorna dansade långsamt ned från skyn, virvlade runt och landade mitt i ansiktet på den unge mannen som stod tyst och väntade på bussen. Han blundade och stod med ansiktet vänd mot skyn, tycktes njuta av flingorna som förvandlades till små, små vattenpärlor när de nådde hand hy. Han log lätt, andades djupt och tungt, stod blickstilla. De andra vid kuren tittade i smyg, avundsjuka över mannens enkla tillfredsställelse och ändå kunde man ana något hånfullt. Mannen såg inte, hade ändå inte brytt sig. Uppsluten i sitt, en lek ned naturen.
Bussen skakade in vid hållplatsen och bröt av det fridfulla. Mannen ryckte till av ljuden, fogade in sig i kön som formade sig vid bussdörren, letade fram busskortet och betalade när det var hans tur. Han flackade med blicken genom bussen i jakt på ett ledigt säte och slog sig ned bredvid en äldre man som under tyst protest lyfte undan sin väska. Var han också på väg till fabriken? Eller en morgonpigg pensionär? Han tittade på den gamle, som demonstrativt vände den trötta blicken ut mot vindrutan. Mannen tittade sig istället snabbt omkring och såg bleka och trötta ansikten överallt, uppgivna anletsdrag, på väg till en tynande tillvaro på ett fabriksgolv. Han skulle aldrig bli som dem, inte tappa gnistan och glädjen. Aldrig.

Stickspår- del 1!

Det blixtrade till i hans ögon när de bleka ljusrören kämpade för att få liv. Från kolsvart till kliniskt ljus, ett blekt sken utan liv, naket och eländigt, ändå kraftfullt nog att plåga ett öga som vant sig vid mörkret. Han blundade och skyddade sig några sekunder tills ögonen vant sig. Det knastrade om lysrören, likt en morgonstel kroppsdel i som behöver leas igång, de var kanske tända ett par gånger om året. Inte mer. Inte länge. Inte konstigt de stretade emot, nyväckta ur sin dvala, lämnade ensamma och ifred djupt inne i en bortglömd industrilokal. Han kunde tycka det var märkligt att de fungerade. Men de hörde till huset, ett hus från en svunnen tidsålder, en historisk markör och ett kulturellt dokument. Gick något sönder fanns inga reservdelar och knappast intresse att byta ut. Det skulle få självdö, del för del. Lysrör för lysrör. Men än så länge fanns den lilla gömman kvar och han var glad så länge det fick vara. Ett litet rum i en stor byggnad, ett obetydligt utrymme i en stor värld, men en oas i hans lilla universum.
Han satte sig ned på en nästan utsliten kontorsstol, lade upp fötterna på ett smutsigt skrivbord och fiskade upp ett ciggpaket från rockfickan. Han tände ciggen och hostade till, lika ovan vid cigarettrök som lysrören av elektricitet. Röken letade sig upp i ögonen, in i näsan, han fräste till, drog ett halsbloss och blåste ut röken som en skorsten. Rakt upp i luften. Han tittade på röken, föreställde sig att det var ånglokens visslande moln från tiden när han var liten och satt i slänten vid skolan och såg de väldiga ekipagen mullra förbi. Han kunde nästan känna lukterna fast det var ett halvt sekel sedan och satte cigaretten till munnen igen, ville inte att minnet skulle försvinna, ville hålla det kvar.
Cigaretten tog slut så småningom, så som de alltid gjorde i det lilla rummet i det stora huset. Det var när glöden dog ut han brukade komma till sans, inse att rummet inte var något annat än en tidsmaskin. Utan rattar och spakar, men en tidsmaskin bara han kunde starta, styra och bemästra. Lysröret blinkade till, signalerade att resan strax var över, ändhållplatsen nära. Han gick bort till handfatet och spolade ned fimpen, fick syn på sig själv i en sliten spegel. I lysrörens bleka sken såg han gammal ut, nästan sjuk. Håret tunt, hyn skrynklig och färglös, ögonen grumliga. Han slog bort olustkänslan och vände sig bort. Det var lika bra att gå tillbaka.

Boråsserien runda 1!

Jag har ju glömt av att uppdatera er vad gäller Boråsserien.

Mer höst!

Problemet (ett av dem, ska jag säga) med hösten är när löven faller till marken, lägger sig som ett lömskt hav på gräsmattan och döljer hundskiten. Reaktionen när man trampar på en hundskit är ungefär den samma som när man trampar en spik genom foten. Man rycker till, hoppar omkring på ett ben och svär högt. Jag vet inte vem jag ska beskylla för det där, hunden, hösten eller träden. Alternativt mig själv. Jag vet inte.
Jag tröstar mig med att det är vackert och att det bara är fem månader kvar till mars. Åh, det lät inget bra...

Boråsserien 12-13

Måndag 15 oktober drar den allra första upplagan av Boråsserien igång. 16 lag är anmälda och inlottade i två grupper, svart respektive grön division. Sammanlagt ska 14 omgångar spelas fördelat på fem måndagskvällar: tre under hösten och två under våren. I vår kör vi finalspel i Toarpsdal.
Jag är pappa till hela idén och kör det i samarbete med Borås boulecenter. Dels tycker jag att klubbundet trippelspel med en avbytare (som spelformen i Boråsserien nu är) är jävligt utvecklande för såväl den individuella spelaren som klubbkänslan, dels brinner jag för att utveckla den öppna tävlingsboulen i allmänhet och i synnerhet i Borås.
Det ska bli skoj att ha en inomhusserie att se fram emot. Vill ni följa det hela, följer ni det här!

There is a road in Toarpsdal!

Hösten har klampat in och kletat in min hjärna med blöta löv. Det är därför jag inte skriver just nu. Men ni får en magisk bild från Toarpsdals egen Route 66. Banvallen by autumn!

Höst!

Jag svängde upp på uppfarten, hemma efter jobbet, körde upp emot huset och såg att det stod någon väntade. Det tog några sekunder innan det kopplade, ett bekant ansikte, en ond aning och en klump i magen. Hösten. Han stod och väntade på gården och hade med sig sina jävla mörka moln, sitt hemska duggregn och sin säck med ångest. Jag ville inte riktigt kännas vid honom. Vi går inte riktigt ihop, jag och hösten, men jag kunde inte undgå att han hånflinade. Jag hejdade mig och gick tillbaka, granskade honom snabbt. Funderade på att säga något syrligt, men bet mig i läppen. Jag ville inte reta upp honom.
- Var snäll i år, sa jag och gick in i värmen.

Fullsketet!

I år tog vi emot 48 lag på Fyrlingen. Det blev fullbokat på 12 timmar och det kändes alldeles oerhört stort att få vara arrangör till en så populär tävling. Vi kände samtidigt att det var synd att så många fick stå utanför tävlingen pga platsbristen, så vi bestämde inför kommande upplaga att utöka till 64 lag. En närmast overklig siffra för en inomhustävling i Sverige i början av januari. Hade vi tagit oss vatten över huvudet? Skulle vi ens nå upp till närheten av 64 lag? Kanske var gångna upplagans hysteri en tillfälligheternas nyck?
I fredags natt fick vi svaret, då anmälan öppnade kl 24. Det blev fullt. På 13 minuter...
64 lag, hela svenska eliten, 9 deltagande nationer. Helt jävla sjukt!

JR Ewing!

Larry Hagman gör rollen som JR Ewing i Dallas precis lika bra nu som för 30 år sedan. Jag kan känna doften från den gröna plyschsoffan vi hade när jag var liten, jag låg bakom ryggen på morsan och farsan och höll för ögonen när Sue-Ellen satte kulorna i JR. Jag blir sugen på pommes fritt (ni vet, så där räffliga, tjocka och sladdriga som de var på 80-talet) och korv, för det var fredagsmysets fredagsmys i det thorellska hemmet under de åren. Jag gillade JR i smyg, för alla verkade hata honom och man kunde ju inte gilla någon som alla andra ogillade. Men jag gjorde det, gillade hans elaka grini, som när han mosat någon stackare gick rakt igenom tjock-TVn.
Alla är äldre, Bobby är samma mespropp och de andra är nya och tråkiga.
Men JR är fortfarande JR. Tack för det, Larry Hagman!

Toarpsdalsmän!

Hollywoodfruar. Har ni sett det? Jag har sett det, så här behöver ni inte skämmas för era mörka TV-hemligheter. Det är hursomhelst en TV-serie om mer eller mindre rika svenska kvinnor som på något sätt hamnat i Hollywood.
Tror ni iden skulle funka om man satte mig och några gubbar från bögda i fokus istället? Vi åker runt till varandra och blir osams om skitsaker, dricker smuggelöl i garaget, blir fulla och snorlipar bakom en stenmur.

Söndag!

Ösregn och söndag. Marcus Birro på TV och BT skriver om matchen mot Häcken på Rambergsvallen. Jag borde städa tvättstugan men sitter hellre i soffan. Jag är i starkt behov av regniga dagar och soffhäng. Så jag sitter kvar.

Plan!

Jag tror jag ska upprätta en plan. I dubbel bemärkelse.

Torr!

Vad har hänt? Inte mycket. Jag har känt en tomhet vad gäller bloggandet, men inspirationen brukar rinna till när jag börjar jobba och det har jag gjort. Börjat jobba.
Jag vet inte om jag skrev om min lilla dröm jag hade för några år sedan? Jag skulle ta över spelbutiken i Dalsjöfors, driva den som jag hade velat ha den. Bolagsspel, travresor och världens bästa spelinformation. Jag gick och malde om det där men fick aldrig tummen ur och en dag köpte Konsum upp verksamheten och min lilla dröm gick i kras.
Nu är jag en drömmare av stora mått och en annan fluffig liten framtidsvision har fått ta lite mer plats. En egen boulehall med servering och biljardbord och TV-hörna och... ja, ni fattar. En ungdomsgård för vuxna boulenördar. Kanske blir det bara en dröm det här oxå. Eller ska jag göra slag i saken för en gångs skull?

Roslagens famn!

Är hos brorsan på Rådmansö i Roslagen. Jag skrev om det ifjol och jag skriver om det igen. Det måste vara en av världens mysigaste platser. Miljön, vädret och att ha de man håller av så nära gör en mix som jag mår jävligt bra av. Det lyfter mig, ger mig lugn och ro.

Skrubbsår-del 4!

Herman stod och tittade sig i spegeln. Solbrännan i ansiktet påminde honom om en tvättbjörn, spräcklig runt ögonen och samtidigt två stora vita fläckar. Blandningen av att ha burit solglasögon och kisandet utan hade gett den här märkliga looken. Det sämsta av två val. Han gnuggade sig i ansiktet och gick tillbaka till köket. Kaffet puttrade, han plockade fram frukosten, gick ut till vägen och hämtade tidningen. Solen sken och han stannade till vid sitt trädgårdsland. Vad fan? Han böjde sig ned vid en potatisplanta. En hög med skit och några djupa spår syntes. Hade "någon" vart här i år igen?
- Är det krig du vill ha, är det krig du ska få! väste Herman ur mungipan och gick med bestämda steg mot huset.

EM-krönika!

Jag kör min EM-krönika när en match återstår. Finalen brukar vara snygg som den är, därför kan övriga delen av spektaklet få lite utrymme.

Årets mål
Zlatans volley mot Frankrike är snygg i sig, men eftersom det sket i ett läge när Sverige är utslaget, vinner den inte laga kraft. Därför säger jag polackernas kvittering mot Ryssland. Snibben som gjorde målet hade ett klassiskt polskt namn med c och z om vartannat och täckte hela ryggtavlan, men jag orkar inte skriva hans namn.

Årets Klump i magen
På delad förstaplats: när Sjevtjenko kvitterar i premiären och när Wellbeck klackar in 3-2 i matchen efter. Så tungt.

Årets frilla
Ballotellis. En bajskorv!

Årets vägg
Svenska klacken, sjukt mäktig ytterligare ett mästerskap. Coolt!

Årets hjälte
Mellberg gör en Hysén två matcher i rad och är mästerskapets bäste försvarare och en ryggrad när övriga i svenska laget ligger under en filt och suger på tummen.

Årets vrål
När Mellberg nickar in 2-1 mot England. Jävlar vad jag skrek, högt och länge!

Kommentarer por favor. Och vem som vinner EM? Spanien gör tidernas match mot gli azuri och vinner knappt men klart!

Skrubbsår- del 3!

Bröderna skulle spela boule, var det tänkt. De hade laddat ordentligt och sett fram emot resan till de småländska skogarna. Satt sig i bilen, lyssnat på musik, hört om världsläget på nyheterna och diskuterat hur lång tid det faktiskt skulle ta att åka till Jönköping med en husvagn där bak. Stoppet de fått göra hade sinkat dem, men det skulle vara lugnt med tiden trotts allt. De var ju ute i god tid.
- Kuken, sade Nisse därför där de nu satt i ett dike och väntade på en bärgare. AUDI:n hade pipt till, börjat rassla och med det hade resan vart över innan den ens hade börjat.
- Jävla skit, fyllde Herman i och klappade sin bror på axeln. Det var nog inte meningen att vi skulle spela någon boule idag, försökte han trösta sin bror.

Skrubbsår- del 2!

En fluga surrade omkring i rummet. Dansade glatt mot rutan, tog en tur genom rummet, slog sig ned på den enorma jättens överläpp och betraktade det enorma svalget. Enorma andetag blev stormvindar för den lille flugan, stormvindar med alkohol och gårdagens mat. Det tilltalade den lille och för ett ögonblick blev han frestad att sig en tur ned i innandömet, utforska vad som fanns där nere, men han hejdade sig. Mindes förmaningarna om att hålla sig långt bort från människans mun och händer. Han promenerade längs läppen istället och det gungade som en jordbävning när jätten ryckte till. Han stannade till men kittlingarna hade väckt honom och i slowmotion såg flugan jättens arm komma vinande genom luften. Han tittade lätt roat på det hela, väl medveten om sin överlägsenhet i snabbhet. Det tycktes ta en evighet för handen att nå ansiktet och flugan lättade tids nog, flög vidare till väggen, satte sig och tittade på människan som rullade runt och satte sig upp, medan han kliade sig i ansiktet. Det dundrade i flugans öron när jätten öppnade sitt enorma gap.
- Jävla flugjävel, här går ju inte att sova!

Skrubbsår- del 1!

Tändaren fungerade inte. Han drog tummen om och om igen över tändhuvudets räffliga yta utan nytta. Tillslut gjorde det för ont och han gick in och hämtade en ask tändstickor i pannrummet. Lågan flammade till, flämtade och hämtade andan i den fläktande kvällsvinden. Det låg på från söder och Herman visste att det skulle bli varmt. När vinden låg på från söder väntade alltid varma dagar. Han drog ett halsbloss och tittade mot skogen. Klockan var sent och det var fortfarande ljust. En fågel sjönt långt bort, en sång om kärlek och köttslig lusta och han kunde inte låta bli att känna sympati, samhörighet. En fågel förkunnade sin innersta önskan och själv satt han på ett trapp i Toarpsdal och höll käft. Det var lite lustigt, någonstans öppnade en fågel sitt hjärta, men han själv satt där som en munk och förbannade sitt öde. Korkat? Ja.
- Jag vill ha dig, ropade han och vände sig in mot huset.
Det rörde på sig innefrån huset och Biggan kom ut från vardagsrummet. Hon plockad ned cigarettpaketet från nyckelskåpet, satte sig bredvid honom på trappen, tittade på honom, klappade honom på kinden. Log.
- Varför sitter du då här och ylar?

Älskade ljus!

Sitter i fåtöljen och kikar ut. Klockan är 23:30, det är några dagar kvar till midsommar. Det är ljust. Man ser på himmeln att den tänker vägra mörkret tillträde, kommer stolt förklara att ljust ska det vara, natten igenom. Det är magiskt och lite trollskt. Det måste vart den här tiden på året som gett inspiration till de vackra sagorna, till Öppna landskap och till kärleken som den ska vara. Ljus och evigt vaken.
Jag sitter och njuter, väntar mig nästan få se en älva komma dansande i dimslöjorna från mossen. Det är så vackert. Det är den bästa tiden på året, allt mörker genererar en längtan efter något annat och något annat är just de här nätterna. När mörkret står tillbaka och man vill vara vaken och bara njuta.

Division 3 WDBF!

1-3, 3-1, 4-0, 1-3 och 4-0. Där har ni resultaten för POM efter första sammandraget. Vid 1-3-förlusten mot Karlsborg tappade vi 11-0 och 10-3 i de första matcherna, förlust i båda. Hade vi vunnit en av matcherna hade vi lett serien. Känns surt, men vi har allt i egna händer inför avslutningen i Skara i augusti. Tabellen!

Division 3 WDBF

Till helgen är det dags för seriespel över hela landet. Vi snackar boule då. POM spelar i högsta distriktsserien, division 3. 6 lag ska möta varandra två gånger om. En gång nu och en gång i augusti. Vi har vart uppe och vänt i division 2 och vi ska tillbaka. Jag skulle bli Bli besviken om vi inte vinner vår serie i år och når kvalserien för division 2. Fjolåret var en katastrof, men vi räddade säsongen snyggt genom att vinna kvalgruppen och höll oss kvar.
Här är lagen i årets serie!

Sommarlov 2012!

Det blir aldrig riktigt mörkt såhär års. Himmeln lyser svagt och man kan ana konturerna av skogsbrynet österut. Det är ljummet i luften, man kan sitta på trappen och bara lyssna. Klockan kan bli vad fan som helst och jag bryr mig inte. Jag har inga tider att passa de närmaste åtta veckorna, jag bestämmer själv. Det doftar gott, jag ser EM-fotboll och dåliga filmer, spelar spel och äter kakor. Läser en bok, plinkar lite på gitarren. Jag går ut på trappen, ner över gräsmattan, gör high-five med boken som bugar djupt med nya grenar och tycks säga god kväll. Slår en drill bakom buskarna och känner den fuktiga och lite kalla daggen under fötterna. Njuter av tystnaden. De här intrycken är sommarlov, de allra första, skälvande dagarna av ett underbart sommarlov. Det är den bästa tiden på året och jag njuter!

Om att slappa!

Vi tog tåget, packade ned oss i en bag och drog på tågtur. Jag, Simpe och Biggan på slappartour och det var välbehövligt. Det har vart rätt mycket ett bra tag och det var skönt att bara vara tillsammans, äta, spela kort, äta på restaurang, sova på hotell, spela kort, äta glass eller dricka en öl på uteserveringar, bara tänka på oss själva utan andra att ta hänsyn till. Vi behöver sånt så det blir fler gånger.

Do it like they do it on Discovery chanel!

Vad ska bli nästa serie här på bloggen? En porrnovell eller en sci-fi-satir? Kanske en deckare i skolmiljö? Tänk er hur NO-lärare Bengtsson löser märkliga stölder i kopieringsrummet och har en hemlig affär med Berit på expeditionen. En mystisk vaktmästare som döljer något nere i källaren. Och mattanten som smygsuper och röker hasch bakom containern. Kanske en oväntad crossover? Hmm, tål att tänka på.

POM de Prix 2012!

Vår lilla lantistävling i Toarpsdal var bra i år också. 24 trippellag är mer än vad de flesta öppna trippeltävlingar lockar i Sverige i år. Tyvärr, naturligtvis. Trippeltävlingar borde vara populära och locka kanske 40-50 lag, men nu är det som det är med tävlandet i den öppna klassen. Hur som helst håller vår tävling mycket hög klass och nästa år hoppas jag att vi hittar en bra helg att lägga tävlingen på, för då tror jag att vi kan dra riktigt många lag. Vi gör inte en miss med tävlingsorganisationen på hela dagen, har service utöver det vanliga och ett upplägg som främjar tävlingsboulen. Nästa år ska vi fila på kringarrangemangen också. Se till att vara med då, boulesverige!

Gulacticos. Plastgräsens riddare. Sveriges bästa fotbollslag!

Kommer ni ihåg mitt allsvenska tips? Inte? Jag ska utvärdera det 12 omgångar in och lagom till EM-uppehållet. Siffran inom parentes anger den verkliga placeringen!


Tabelltipset
1. IF Elfsborg- (1) Fingertoppkänsla, men ganska lättippat...
2. MFF- (2) Najs. Två rätt.
3. Fiskrens- (10) Gud vad dåliga de har vart. Svagt av mig att övervärdera dem.
4. Helsingborg- (5) Helt ok tippat, men de har vart sämre än vad jag förväntat mig.
5. GAIS- (15). Flopp. Flippflopp. Träskoflopp. Och som vanligt dras de med ekonomiska problem, borde jag tänkt på.
6. Häcken- (4) Dundersuccé så här långt. Hyfsat tippat av mig.
7. AIK- (3) Vägrade länge att såväl vinna som förlora. Avslutade våren starkt.
8. Kalmar- (13) Jösses. Värper inga guldägg hemma och då blir det såhär dåligt.
9. Örebro- (16) Sämre än sämst. Sämre än sämre än sämst. Åker ur.
10. Djurgården- (11). Bra tippat av mig, har vart som jag trott. Ser allt starkare ut dock.
11. Åtivdaberg- (6) Stark inledning, bättre än vad jag trott!
12. Gefle- (14) Kommer klara kontraktet som vanligt.
13. Norrköping- (7) Mkt bättre än väntat, men allsvenskans ojämnaste.
14. Mjällby- (8) Bättre än väntat. Bara två förluster!
15. Syrianska- (9) Bättre än väntat.
16. Sundsvall- (12) Lever på andras svaghet, men kan faktiskt lösa det här.

Kommentar: Fiskrens och Gais är sämre än vad jag vågade hoppas på, men jag är glad att jag hade fel åt det hållet. Örebro är också mkt sämre än väntat, men där hade man det lite på känn. Elfsborg rusar på, MFF kämpar, det luktar guld men inget är klart.

The search for mr Kukis- the end!

- En öl, una cerveza por favor, sa Ubbe och slog näven i bardisken. Mannen bakom disken rörde sig långsamt och med tom blick, nästan apatiskt, när han tog fram en sejdel och hällde upp en öl. Det stod stilla i den lilla baren. Några gubbar spelade brädspel vid ett litet bord, en tant satt och stickade, annars var det tomt. Utanför spelade några gamla gubbar boule, drack pastisch och rökte oavbrutet. De diskuterade högljutt och deras liv utgjorde det enda ljudet. Orden på spanska slog in som vindpustar, for runt i den lilla lokalen och vände ut genom fönstren. Det kändes som en film noir, fast verkligt.
Sällskapet slog sig ned i ett hörn.
- Jaha, vad fan gör vi nu? Herman tittade på Ubbe och Ubbe tittade tillbaka. De drack en öl, åt glass och beställde mer öl. De diskuterade men hade ingen aning vad de skulle göra.
- Ska jag fråga bartendern? Herman slog ut med armarna och tittade frågande på de andra. Det värsta som kan hända är att vi blir utslängda av en sur bartender och det kan vi ju nu. Been there, liksom. Varför skulle vi annars ta oss hit, klart vi måste fråga någon, eller hur? Och vem ska vi fråga om inte bartendern? Tanten som stickar, gubbarna som... Herman tystnade, han såg på de andra att de hade fäst blicken på något annat, något bakom ryggen på honom. Han snodde runt och där stod en kutryggig gubbe med solglasögon och sliten kostym. Han höll hatten i händerna och snurrade den nervöst, tittade nervöst och flackade med blicken, letade efter orden och harklade sig.
- My name is mr Kukis. I apologize for this, i will explain.
Sedan börjar mannen berätta. Sällskapet sitter tyst och gapar, kan inte tro det de hör, men lyssnar. Låter mannen prata, frågar när de inte förstår. Mannen pratar länge och väl, är noggrann och utelämnar inga detaljer, försäkrar sig om att de förstår. Visar och gestikulerar, övertygar. Intygar. Allt blir glasklart. Han tar farväl, ber till sist ännu en gång om ursäkt för allt och går sedan ut från baren och är försvunnen. Sällskapet betalar, går ut på gatan och mot bilen. Ingen säger något, de ställer sig på trottoaren och tittar på varandra, tystnades talar, säger allt. Tystnaden. En hund skäller, en moped vrålar förbi. Herman bryter tystnaden.
- Nä, för fan. Det här ögonblicket måste förevigas!

DM-guld!

Kör en egotripp här på bloggen. Är jävligt glad för det där guldet! 13-7, 13-10, 13-5, 13-12 och 13-11 blev vägen till DM-guldet i singel för en dryg vecka sedan!

The search for mr Kukis- del 10!

Han stod och stirrade rakt ned i en sprucken toalettstol. Aldrig någonsin hade han vart så bakfull. Han visste knappt om han var vaken eller sov, om han stod upp eller låg ned. Han hade spytt tills det inte fanns något mer att spy upp och sedan hade han spytt en stund till. Nu fanns bara stön kvar och han stönade varje gång han borde spytt.
- Moget att dricka så mycket? undrade Biggan medan hon hängde i dörröppningen. Herman funderade på några spydiga svarsalternativ men insåg att han inte borde. Han höll käft istället och stönade ur sig ännu en icke-spya.
En halvtimme senare låg Herman längst bak i minibussen, skavfötter med sin bror. Kareokekvällen hade ballat ur fullständigt och ingen av dem mindes någonting. Britterna i baren kunde supa, det kunde inte bröderna. Inte på brittiskt vis hur som helst.
Förutom minnesluckor och dåligt omdöme, hade de också missat mannen längst in i baren. Han hade iaktagigt dem hela kvällen, följt vartenda steg de tagt och vartenda ord de sagt. Diskret satt sig några barstolar bort för att komma närmre, för att höra mer och inte behövt anstränga sig, bröderna hade berättat vitt och brett om var de hade vart, vad som hänt och vart de nu skulle. Alla som förstod svensk fylleengelska och bemödat sig att lyssna hade fått veta. Men om detta mindes Herman och Ubbe nu inget.
Det var därför inte svårt för samme man att diskret följa efter bilen med familjen. Han hade följt bröderna tillbaka till hotellet på morgonkvisten, hämtat sin bl och parkerat utanför hotellet för att kunna ha översikt. När familjen kom ut och satte sig hade han startat bilen och kört efter och nu låg han några hundra meter bakom den lilla minibussen och hade full koll. Han skulle följa sällskapet ner till Andraix, sätta sig några bord bort på Bar Petanqa, vilket han hoppades att de skulle söka sig till, lyssna och invänta rätt tillfälle. Rätt tillfälle och sedan gå fram och presentera sig och förklara vad det hela handlade om. Han övade på en lämplig artighetsfras.
- Hello, my name is mr Kukis. Nej, för torrt.
- Mr Kukis, at last we´ll meet! Ja, kanske.
Samtidigt körde den lilla minibussen in på en parkeringsficka. Herman vaknade av att det ruskade till. Han reste sig lite försiktigt, tittade sig omkring och ruskade i Ubbe. De båda ramlade ur minibussen och släntrade bort till en soffa med bord.
Om några timmar skulle sökandet efter mr Kukis vara över, historien skulle få sin förklaring och alla gåtor sina svar. Men det enda Herman, ovetande om vad som väntade dem, längtade efter var sömn. Sömn och vatten och en huvudvärkstablett som kunde bota huvudvärken. Han tittade på sin bror som satt mitt emot honom, mer medvetslös än levande. Herman log.

The search for mr Kukis- del 9!

Efter avhysningen från baren hade de tagit in på ett litet men fint hotell. Enkla rum men snyggt och fräscht. Bröderna hade gått ut på stan, resten av familjen hade blivit kvar på rummen. Det hade blivit både en och två öl för mycket och nu hade de blivit sittande på en bänk. Varsin kall öl från en nattöppen Supermercado, en cigg och upplevelser att hantera. Ubbe försökte sätta ord på något de båda famlade inför.
- Hur i helvete hamnade vi på en bar, på landet, ägaren är bror till snubben som startade hela äventyret, det borde inte finnas några kopplingar och det borde vara en slump att vi hamnade där. Men allt känns som ett avsnitt ur Twin peaks. Allt verkar hänga ihop men det finns fan ingen jävla logik i någonting, inga logiska sammanhang och inga rimliga förklaringar. Allt verkar hända i en given ordning, som om det är förutbestämt, en dålig historia.
Herman tog en klunk på ölen och ett bloss på ciggen, blicken var fäst långt bort. Han tänkte men kom inte fram till något vettigt. Han var full och hade svårt att sortera tankarna, det hela blev en snurrig röra. Långt bort hörde han ljudet av en fotbollsmatch, övervägde för en stund att föreslå för sin bror att de skulle dra dit, men fotboll var inget brodern gillade och han slog bort iden. Han lyssnade vidare i sommarnatten och någonstans tycktes en kareokebar leva sitt liv. Det vore något. Han reste sig upp, fällde ned solglasögonen och använde ölflaskan som låtsasmikrofon och skrålade för full halls.
- Follow me into the dessert!

Lindomespelen 2012!

Lindomespelen 2012 närmar sig. Årets svåraste underlag? Årets roligaste? De stenhårda och steniga parkeringsbanorna i kombination med det öppna och blåsiga landskapet ger en tuff inramning, speciellt som vårvädret är lynnigt i göteborgsområdet. Å andra sidan vägs det upp av ett rktigt bra arrangemang, med hundraprocentigt sekretariat och riktigt bra servering med grillen i spetsen. Och hallen kan vara en välsignande tillflyktsort när man får en paus i spelet.
Mitt deltagande då?

Trippeln Mitt trippellag för i år är jag, Biggan och Leffe. Ett jävligt skönt lag och vi ska spela ihop under året. Vad gäller resultaten är mycket beroende på dagsformen. Jag känner mig i bättre form än någonsin, självförtroendet är på topp och jag vet att jag kommer gå mitt bästa bouleår till mötes. Läggare i utgångsläget...

Dubbeln Ska lira med Janne Johansson (IST) som är en riktigt duktig skytt. Det ska bli jävligt skoj att lira med Janne, första gången och det är så kalrt alltid speciellt, men det känns som en väldigt lätt gubbe att spela med. Får vi till det kan det bli riktigt bra dessutom, men framför allt ska det bli skoj som fan.

Vem vinner trippeln? Oj, man ska tro på sitt eget lag och det gör jag. Men att gå hela vägen till seger i Lindome är sjukt tufft. Ett lag som ser spännande ut på förhand är Jonas Jacobsen, Kristian Eklund och Niklas Marklund. Högst högstaförmåga? I övrigt komemr såklart Coccinelles dundertrio ligga långt fram, liksoms Halmstads dito och något av Sibirienlagen. Och hemmaklubben? Hugosson-Giza-Holmström! Kärnan med lag Hallberg-Patron-Trechera, Sittingboule med Köhalmi och co, Pablo med Ali och Emil. Ja, ni fattar, det är sjukt mycket bra lag och spelare på plats. Det är helt enkelt årets första stora utomhustävling och då är det jävligt kul att det lockar toppen.

Det återstår att se om det ramlar in fler lag dock. 46 lag är ingen toppsiffra, men å andra sidan är det tävlingar i såväl Örebro som Stockholm.

The search for mr Kukis- del 8!

- Mannen i trappan. Det är ju för helvete mannen på trappan som startade allt det här, han som sprang ikapp oss och gav oss fotot. Det är han, för helvete, vad är det här?
Herman skrek nästan. En gäll, ljus röst som lät onaturlig, kuslig. Alla tittade mot honom. Bartendern som inte förstod ett ord svenska förstod ändå mycket väl att något var åt helvete fel, ställde ifrån sig det han hade för händerna och gick bort till den uppenbart upprörde svensken.
- Trouble? frågade han på el Maco-engelska. Herman tittade upp från fotot.
-Trouble? härmade han bartenderns knaggliga engelska och den lille spanjoren höjde på ögonbrynen i en min som visade såväl förvåning som viss sårad stolthet.
- Trouble? Are you fucking kidding? fortsatte Herman på ungefär lika dålig engelska men med svenske kocken-brytning istället.
- Who is this silly man? sa Herman och pekade mot tavlan. Bartendern såg sig omkring med en förolämpad uppsyn, slog ut med armarna i en gest värdig en tjurfäktare.
- Me hermano. Han rätade på sig och skärpte tonen något innan han förtydligade: My brother!
Herman glodde fånigt och kände sig genast som Basil Fawlty. Insikten om klavertrampet smärtade och han skämdes, flackade med blicken, bad om ursäkt på dålig engelska och försökte förklara. Bartendern glodde misstänksamt och gick tillbaka bakom sin disk. Han slängde några sura blickar och muttrade något ohörbart.
Därefter översköljdes bröderna av frågor och undringar från de övriga i fdmiljen.
- Vilken man? Vadå trappa? Vilket foto? Herman satte sig med en suck och greppade närmsta öl. Ubbe tog vid och började långsamt men noggrant och tålmodigt berätta. Om incidenten i trappan, fotot, affären, meddelandet och det ytterst märkliga och mystiska uppdraget att hitta mr Kukis. Ubbe slog ut med armarna och såg uppgiven ut.
- Vi har ingen aning, inte vad vi ska göra och inte vem den där jävla mr Kukis är. De övriga satt tysta.
- Excusar. Are you talking about mr Kukis? Bartendern hade smugit sig fram utan att någon lagt märke till honom.
- Yes, do you know him? Det gick inte ta miste på Ubbes förväntan. Bartendern gick bort till fönstret ut mot gatan och tittade ut, som om han försäkrade sig om att ingen stod utanför och tjuvlyssnade. Utan ett ord gick han tillbaka, skrev något på en bit papper. Han vek ihop den noggrant och vände sig mot sällskapet. Den lille mannen såg plötsligt djupt bekymrad ut, nästan olycklig. Han gick fram till Ubbe och tryckte lappen i hans hand.
- You have never been here. You have never faced me and never visit this restaurante. Do you understand? Now, leave.
- But... försökte Ubbe men bartendern föste ut dem på gatan och innan han stängde dörren väste han:
- Dont tell anyone you have been here. Sedan drog han igen dörren, fällde ned persiennen och satte upp stängt-skylten. Ubbe vecklade upp lappen han fått av mannen och läste högt:
- Bar petanqa, Andraix.
Inget mer. Bara det.

The search for mr Kukis- del 7!

Bilen rullade sakta in i den lilla staden. En liten bil full med trötta människor rullade in i den lilla sömniga spanska kuststaden. De parkerade vid ett torg och letade upp en restaurang.
-En öl. Ubbe hade gått direkt fram till bardisken och beställt. Bartendern kliade sig i huvudet och tittade osäkert på främlingen. Han begrep inte vad den blonde svensken sa och verkade olycklig. Han tittade på de övriga i sällskapet och såg på dem att de hade hade haft en jävla eftermiddag, det var trötta ögon och tomma blickar.
- Beer, försökte Ubbe igen. Nu sken mannen upp och hällde snabbt upp en stor sejdel med öl, ställde den på bardisken. Ubbe tog den i ett stadigt grepp och tömde den i ett svep, utan att andas, ställde ned den och tecknade till bartendern att fylla på igen.
- Jag åker inte en jävla meter till idag, vi tar in på hotell. Han tog med sig ölen och satte sig ned vid ett stort bord. De andra följde med, mest glada för att han hade öppnar käften för första gången sedan händelsen uppe i bergen, men alla kände att det räckte för idag. De sjönk ned, beställde mat och dryck och stämningen lättade efter hand, pratade lugnt och sansat om det som hänt. Intygade för varandra att set inte hade vart så farligt som det hade verkat, men alla visste innerst inne att det hade vart just jävligt nära, jävligt farligt, overkligt. Skulle någon tro på deras story om jätteödlan? En dinosaurie? En sagofigur? Hur skulle man lägga fram det? Vågade de fråga bartendern? Vad skulle de fråga? Till sist bestämde de att strunta i det. Händelsen skulle förbli en hemlighet, som skulle glömmas.
Herman tittade sig omkring i lokalen. Det verkade vara en lokal bar, dit befolkningen sökte sig när turisterna åkt hem och lugnet lagt sig. På väggar hängde kort, kort på okända människor och superkändisar, huller om buller om varandra samsades vem-som-helst med Robert Redford och Paul Newman. Vilken skön mix, tänkte Herman och gick fram till ett litet fotografi med en ung kvinna i knät på en man. Han log, de var snygga och såg kära ut. Hon snyggare än honom, men lyckliga tillsammans. Det var något bekant med mannen och Herman böjde sig fram för att se vem det var, vilken kändis som satt med en lokal dam i knät på en bar i en liten håla på den Mallorciska västkusten. Han tittade nära, nära. Plötsligt gick det upp för honom vem det var. Hans hjärta slog några tunga slag och han ropade på sin bror.
- Ubbe, för helvete. Hermans röst var var skärrad och upphetsad. Alla tittade upp och hela baren verkade stanna av. Det blev knäpp tyst.
- Vad är det? Herman, vad är det? Ubbe reste sig sakta upp medan han pratade med sin bror. Vad är det du ser, Herman? Alla satt med blicken fäst vid Herman som stod framåtböjd mot ett foto på väggen. Han reste sig sakta upp men pekade mot fotografiet.
- Manen i trappan. Det är ju för helvete mannen på trappan som startade allt det här, han som sprang ikapp oss och gav oss fotot. Det är han, för helvete, vad är det här?

The search for mr Kukis- del 6!

Bilens däck tjöt mot den varma asfalten när bilen fullastad med skrikande svenska turister kanade fram emot odjuret. En gigantisk skräcködla som tagen ur Jurasic Park. Precis när bilen skulle stöta samman med forntidsmonstret tog det ett gigantiskt skutt upp på en bergklippa, såg sig omkring, utstötte ett fasansfullt vrål och försvann sedan bortom bergstoppen, lika plötsligt som den dök upp. Bilen hade stannat och familjerna satt skräckslagna med blicken mot bergstopparna.
- Vad fan var det där? skrek Herman hysteriskt medan han hyperventilerade. Vart i helvete har vi hamnat? I en dålig film? Va?
Herman flämtade, satte sig tillrätta i förarsätet och tittade framåt. Blicken som mötte honom var om möjligt än mer fasansfull än det odjur som nyss skrämt skiten ur honom. Nu stirrade han rakt ut för ett stup som slutade flera hundra meter nedanför, i ett kaos av klippor och stormande hav. Herman slutade andas och påkallade de andras uppmärksamhet.
- Rör er inte, vi är halvvägs utanför kanten mot det värsta stup jag sett. Minsta felrörelse kan få bilen att vippa över. Jag måste försöka backa tillbaka.
Herman lade försiktigt i backen, startade bilen så varsamt det bara gick, släppte upp kopplingen. Bilens bakhjul fick knappt fäste, de slirade, kämpade, rev frenetiskt för att fä tag i vägbanan. Alla satt som förstenade med blicken mot stupet, Herman torkade bort svettdroppar ur ögonen, de sved och han kände att paniken kröp sig på.
- Få fäste nu då för helvete biljäveln, få fäste då ditt satans åbäke, skrek han och slog mot ratten och då, precis i det ögonblick nöp däcken fast och släpade bilen bakåt, tillbaka upp på vägbanan, kastade den in mot bergväggen och stannade. Herman andades häftigt, svetten rann, han kände paniken släppa och bytas mot euforisk glädje och lättnad. Han skrattade och tjöt samtidigt.
- Okej hörni, det är lugnt, över. Vi lever. Mår alla bra? Ni kan andas igen. Fy helvete, vilken mardröm. Lever du Ubbe, haha, det där kan inte vart kul för en sån som dig, sa han och vände sig skrattande mot sin bror.
-Ubbe? Ubbe??

The search for mr Kukis- del 5!

De hade satt sig i bilen alla sju. Fyra vuxna och tre barn i den skabbigaste av alla bilar som gick att hitta på hela Mallorca. Efter diverse felåkningar och svordomar hade de hittat rätt väg upp mot bergen. Bröderna hade hittat på en nödlögn om utflykt och de andra hade köpt det rakt av.
- Vad skönt att du kom över din höjdrädsla, Ubbe! uppmuntrade alla. Ubbe log försiktigt och fasade över serpentinvägarna som väntade. Snirklande vägar högt upp utmed bergen och dalgångar nedanför som tycktes vänta på att en bil skulle dråsa ned för bergssidan. Herman log medlidsamt i backspegeln.
Resan flöt på bra, Herman rattade rishögen skickligt i kurvor och uppförsbackar. Man passerade fantastiska vyer, lunchade i en pittoresk småstad, glodde imponerat på gröna olivlundar och njöt i största allmänhet. Stämningen i bilen var hög och alla hade släppt nervositeten över läskiga vägar, de vuxna med hjälp av en kall öl och barnen med godis. Det rådde allmän glädje och uppslutenhet. Då, plötsligt från ingenstans, kom ett vrål från Herman samtidigt som han tvärnitade. Alla slöt upp i ett facettskrik och vände blicken framåt. Synen som mötte dem var fasansfull!

Elfsborg!

Jag sticker emellan med lite vardagsrealism. Elfsborg, aka Di gule, aka Gulactikos, har inlett årets allsvenska på bästa tänkbara sätt. Segrar trots dåligt spel, för att nu senast växla upp och spela ut Örebro efter noter på Behrn arena. Hur ska detta sluta? Kanske som jag tippade?

The search for mr Kukis- del 4!

Herman vred och vände på kortet. På ena sidan en bild på någon slags liten butik, på den andra ett slarvigt klottrat meddelande, en upprepning av den lille skumme mannens ord:
- Please find mr Kukis!
Ett vanligt foto.
- Ska vi leta upp affären, eller skita i det?
Ubbe ryckte till och tittade på sin bror.
- Ska vi? Ja, det ska vi. Vi letar upp den där jävla affären och frågar vad fan det är frågan om.
De reste sig upp och gick planlöst upp för en brant liten gränd, de mötte en sopgubbe, visade kortet och blev guidade genom en port, över en gård och nedför en trappa. Herman han tänka att allt var sjukt, då de plötsligt var framme. Kukis, barn- och kvinnokläder. En anspråkslös affär. De gick sakta in och där satt en fet man med en ännu fetare cigarr i mungipan.
- Mr Kukis? Ubbe försökte låta spansk. Gubben tog sakta ut cigarren och synade bröderna, uppifrån och ned. Han började skratta, först stilla men sedan allt högre och till slut hysteriskt. Herman och Ubbe tittade på varandra och sedan på gubben. Här satt en fet pösmunk och hånskrattade dem i ansiktet. Vad i helvete. Plötsligt slutade mannen skratta, vände sig om och tog fram ett stort, tjockt kuvert. Han reste sig upp och tog ett kliv fram, gjorde sig beredd att lämna över det, hejdade sig och gjorde en gest till bröderna att komma riktigt nära. Han viskade:
- Please find mr Kukis!
Sedan lämnade han över kuvertet och visade med hela sin kropp att de skulle gå därifrån.
Ute på gatan öppnade de kuvertet och tittade igenom dess innehåll. Ett papper, en bilnyckel och ett nytt foto. Pappret var ett kontrakt på en hyrbil, med hänvisning vart den skulle hämtas. Ubbe kliade sig ihuvudet.
- en sju-sitsig bil tydligen. För allihop då eller? Är det någon som vill att vi ska ta med våra familjer på nått jävla äventyr och leta efter en jävla snubbe vi inte har en aning om, av en anledning vi inte har en aning om. Seriöst? Vad är det för bil?
- Absolut senaste modellen! svarade Herman och räckte över det gulnade fotografiet.

The search for mr Kukis- del 3!

Precis efter strandens slut gick det en smal och lång trappa upp mellan två stora hotell. Den var brant, kaklet blekgult som på en offentlig toalett, det låg sönderslagna flaskor och skräp. Det tog en stund att ta sig upp, även om man ansträngde sig. På bägge sidor reste sig höga betongmurar, vilket gav en lätt klaustrofobisk känsla. Mitt i den där trappan befann sig bröderna när någon ljudlöst och utan förvarning kom ikapp dem bakifrån.
-Excuse me, skorrade en torr röst på spanskklingande engelska.
Ubbe halkade till och föll mot kaklet av överraskning, Herman hoppad jämfota och skrek i facett.
-Vad i helvete.
Bakom dem stod en kort snubbe med hatt och lösmustasch, lång rock och käpp. Han såg ut som en spansk variant av Gösta Ekman. De tre männen stod och glodde på varandra och tiden stod för ett ögonblick stilla. Vad ville han? Slåss? Med två klena svenskar, varför?
- You have to find mr Kukis. He´s in troubble and he needs your help, fortsatte den lille mannen med en närmast overklig engelska. En gäll röst som försökte viska.
- Men, vem... Who are you? And what do you want?
Den lille mannen satte upp ett finger som en tystande gest. Han tittade sig omkring för att försäkra sig om att ingen annan var i närheten.
- Mr Kukis needs you. He´s waiting. He is your last hope.
- Nä, men vad i helvete är det här för jävla skitsnack. Och vem fan är mr Kukis? skrek Ubbe upprört så att det ekade i trappen. En hund började skälla av allt oljud och den lille spanjoren viftade och gestikulerade för att tysta honom.
- Mr Kukis is an old friend of your, try to remember. He needs you.
Han blinkade vädjande, som ett ledset barn, plockade upp ett kort ur fickan och höll det försiktigt intill sig.
- You have to find him. Please.
Den lille mannen sträckte över kortet och precis när Herman tagit det skrek han till:
- WHATCH OUT!!!
De båda bröderna snodde runt, beredda på något hemskt, på det värsta. Men där fanns ingenting. Trappan upp mot gatan ekade tom. De vände sig om igen, lagom för att få se den lille mannen springa nedför trappan, runt hörnet och sedan... borta. Som två fåntrattar stod de och glodde ut i tomma intet, sedan på varandra. En kort blick och de gick upp för trappan och satte sig på närmsta bänk. De blev sittande någon minut och hämtade andan.
- Vad i helvete var det där? Och vem fan är mr Kukis? undrade Herman upprört. Han tittade skärrat på sin bror.
- Jag vet inte. Inte en jävla aning. Vad stod det på kortet?
Herman lyfte upp kortet, som han höll krampaktigt mellan fingertopparna. De båda tittade på bilden.

The search for mr Kukis- del 2!

Solen hade klättrat över medelhavets östra horisont och log brett mot de två männen som vadade fram i den mjuka sanden. Det var tidigt på morgonen, men det var redan varmt och skönt. En strandsängs-arbetare höll som bäst på att snygga till sitt revir, fixade och fejade, tittade upp mot himmeln och tycktes nöjd över den klarblå himmeln. Om strandsängarna var hans levebröd var solen hans gud, hans livförsäkring och bödel i en och samma skepnad. Sken den eller gömde den sig bakom regntunga moln, den eviga frågan.
- Kan inte livet alltid vara såhär? Hermans fråga var retorisk, men Urban hummade och svarade att det borde det vara.
- Vi borde köpa oss ett hak och leva livet här. En strandbar i all enkelhet, mat och musik, dryck och trevlig stämning. Det behöver inte vara mer än så.
De diskuterade sina drömmar medan de gick stranden fram. Kom med nya idéer, utvecklade några gamla, hittade på namn till den där baren som om den redan fanns. Delade upp arbetssysslor till hela släkten som skulle kunna komma ned och arbeta. Planerade hur de skulle locka folk. Fantasier och drömmar, men med en liten strimma av hopp. Det kanske skulle kunna gå? Varför inte? Eller, nä. Men jo. Sådär höll de på, helt uppe i sina planer, upptagna med drömamr och att solglasögonen skulle sitta rätt i det allra mest fantastiska somamrmorgonvädret. Upptagna med att njuta av vårens varmaste dagar.
Så upptagna att de inte märkte figuren som följde dem på behörigt avstånd, bakom palmerna på strandpromenaden. En svart skugga, osynligt diskret. Vem var han?

The search for mr Kukis- del 1!

Cigarettändaren slirade några gånger innan en låga flammade upp. Han sög in lågan och drog ett djupt halsbloss. Runt omkring honom var ett kaos av ölburkar, toalettpapper och sugrör. En armé av städerskor gick fram och tillbaka inne i hotellfoajén, men ute på gården var det folktomt. Han hörde en sopmaskin ute på vägen, något ljud från en av alla balkonger, men annars var det öde. Det var tidigt och den genomsnittlige charterresenären skulle ligga och sova några timmar till. Bara lokalbefolkningens typiska butiker var igång, tillsammans med renhållningspersonal av olika slag. Och så han själv då, en nybränd och lätt bakfull turist med en cigg och ett par solglasögon i pannan.
Han fick inte riktigt ihop bilden. Oordningen och kommersen gick hand i hand, städpersonalen gjorde rent efter turisternas svineri och det var inte en engångsföreetelser de gjorde upp med, ingen grisfest med svenskar som ballat ur och förvandlat hotellet till en gigantisk sopkonteiner. Nej, såhär såg det ut varje morgon och varje morgon städades det upp. Tålmodigt och man kunde inte spåra minsta missnöje hos damerna som röjde, inte minsta blick av hopplöshet över drivorna med pappmuggar och de omkullvällta blomkrukorna. Bara idogt städande, som om det vore något naturligt att britterna åkte de dryga 100 milen från sin egen ö till denna nya kolloni och betedde sig som barbarer, som okontrollerade svin. Fyllesvin. Var det insikten av att man behövde de här människornas pengar som gjorde att man stod ut? Eller var man en gång överrumplade och nu oförmögna att göra något åt det hela?
Han tittade på klockan och kisade upp mot solen. Det var varmt och inte ett moln på himmelen. Det skulle bli en underbar morgonpromenad. Promenaderna hade först vart ett trevligt inslag, men nu var de något givet, nödvändigt och en stund för upptäckter och prat. Motionen var givitvis en välkommen bonus, liksom att promenaden skakade igång kroppen och knoppen. Om nu bara hans bror kunde dyka upp. Han spanade bort mot balkongen, dörrarna var stängda och gardinerna fördragna. Sov han? Ubbe fingrade på mobilen och funderade på om han skulle skicka ett SMS, drog ett bloss och värmde ansiktet i solen.
- Godmorgon, kraxade Herman hest när han gled ut genom hotellentrén. Vart ska vi gå? Strandpromenaden va? Vore jävligt gött i solen.
De båda bröderna satte av ut mot den sakta uppvaknande turiststaden. Inte kunde de ana vilket äventyr som väntade dem!

Palma de Mallorca igen!

Jag hann med en lista till. Håll i er.

Tre saker att tävla i
1. Biljard. Jag suger på biljard, men det är jävliogt skoj. Vi hinner nog med många matcher.
2. Strandfotboll. Alla fula tag är tillåtna, bara man är snäll. Och det är jag.
3. Hermans överraskningstävling. Jag har alltid nått skoj på gång. Samma sak den här gången.

Palma de Mallorca!

Det är till att resa utomlands igen. Mallorca. Första gången. Magaluf, det gamla festhaket. Det ska bli så jävla skönt och Ubbe, Lisa, Jacob och Pontus ska också med. Så jävla kul. Jag kör en gammal klassiker här på bloggen och kör en topplista. Jag kanske hinner med någon till innan vi drar, kanske inte. Ubbe, utmana mig!

Tre saker att längta efter!
1. Morgonpromenaderna. Underbara, med Ubbe. Vi pratar om allt, njuter av utsikten, skrattar åt saker. Det är en av de allra viktigaste grejerna. Morgonpromenaderna!
2. Biljard. Med och mot alla. Hotellbetyget i Thorells hotellguide beror till stor del hur biljardbordet är placerat.
3. Öl/glass. De små pauserna, strandstoppen, promenadhållplatserna. Barnen äter glass, vi dricker öl.

Vårdrömmar- del 18!

En kvast, en kaffekittel, en svart katt i hårdplast och en liten väska med smink. Prydligt nedpackat i en fin gammaldags resväska, undangömd bakom kartonger av julprydnader och utklädningskläder till halloween.
- Undrar varför Biggan har packat de här utklädningskläderna för sig självt sådär, tänkte Herman högt för sig själv.
Han fortsatte nyfiket att rota i väskan. I ett litet fint skrin låg några brev. Han lyfte upp det ena.
- IWO, International witch organisation, läste han högt för sig själv och skrattade till. Vad fan är det här?
Brevet var daterat 24 mars 1922, var starkt gulnat av ålder men ändå välbevarat och helt. Med snirkliga bokstäver stod en namnteckning som inte gick att läsa. Han bläddrade vidare och alla brev såg ungefär likadana ut och han fiskade upp innehållet i det sista kuvertet. Ett brev och en liten hård pappersbit, stor som ett modernt körkort. Han vecklade upp brevet och försökte läsa, men brevet var skrivet på engelska och med en handstil som inte gick att läsa. Herman vek ihop det försiktigt, stoppade tillbaka det i kuvertet och plockade upp den lilla lappen istället. En baksida med en massa paragrafer och punkter, skrivet av en skrivmaskinen tycktes det. En stämpel och liten hårlock fasttejpad, en namnteckning. Han kände igen stilen, men inte namnet, försökte läsa vad det stod, men det var nästan omöjligt. Stilen var bekant, påminde om Biggans och när han läste noggrannare såg han:
- Brigitticus Andersson, läste han för sig själv.
Han skrattade till, det måste vara något gammalt skolskämt Biggan packat ihop, något de ska göra med barnen på jobbet kanske, nu inför påsk.
Plötsligt hörde han ljudet av en katt som spann och i samma ögonblick strök sig en helsvart katt utmed hans sida. Han skrek till av överraskning och rädsla och föll baklänges in bland kartonger och kläder. I panik sparkade han omkring sig för att vara säker på att katten inte var i närheten. Han tittade upp, den var spårlöst försvunnen. Hade han inbilat sig? Nej, den hade vart helt verklig. Med skakiga händer plockade han upp sakerna han hade spritt ut när han hade tumlat runt på golvet, alla sakerna hade rasat ur den gamla väskan. Mitt i röran låg ett gammalt gulnat foto. Urgammalt, det såg ut att vara taget någongång i fotografins begynnelse. Han tittade på en samling svartklädda kvinnor. Med kvastar och hattar. En jävla massa svarta katter. Personalfoto? Klassfoto? Han försökte förstå vad det var han tittade på.
- Var du tvungen att vara så nyfiken?
Det gick en ilning genom kroppen när rösten bröt tystnaden. Han ryckte till och flög upp på fötter samtidigt som han vände sig om. Biggan stod i dörröppningen och tittade på honom.
- Fan vad du skräms, du kan väl ropa att du är hemma? svarade Herman anfått och med hjärtat klappande. Du skrämde skiten ur mig, fortsatte han.
- I över hundra år har jag hållt min hemlighet för andra, från dig. Men du skulle nödvändigtvis lägga din stora näsa i blöt. Kunde du inte bara låta det vara?
Det snurarde hos Herman. Vad menade hon? Vilken hemlighet, att de skulle spela påskteater på jobbet? Eller vadå?
- Vad pratar du om? skrattade Herman lite osäkert. Vadå hundra år?
Herman kom på att han fortfarande höll kortet i ett krampaktigt grepp, lyfte upp det och tittade igen. Det var Biggan på bilden, tillsammans med en massa andra. Han vände på kortet och det vara daterat 1912. De stod uppställda framför en påskbrasa. Något strök sig mot hans ben, han ryckte till. Katten var tillbaka och tittade upp på honom med illgula ögon.
- Vart fan kommer katten ifrån?
Herman kände en stark oro komma krypande. Det här var helt fel. Något stämde inte.
- Var du tvungen att vara så jävla nyfiken? väste Biggan medan hon tog några snabba, svävande steg mot honom och allt blev tyst. Tyst.

Vårdrömmar- del 17!

Jobbnycklar, bilnycklar, mobil och plånbok. Han kollade att allt var med, rutinmässigt och nästan som en procedur. Han ville inte missa något, inte behöva gå tillbaka in och krångla. Han hade ingen nyckel till huvudingången, utan fick gå genom tvättstugan om han missat något efter att ha slått igen dörren. Ingen egen nyckel. 36 år och ingen egen nyckel. I-landsproblem, men ändå tillräckligt för att irritera.
- Hejdå! ropade han medan han öppnade ytterdörren. Det tog någon sekund, några steg nedför trappen, innan han insåg hur kallt det var. Kölden tog tag i honom, tog ett skamgrepp och klämde åt. Han blev stående helt stel. Som när en skurk, till exempel Robert de Niro, smyger upp bakom en annan men betydligt mesigare skurk, säg Steve Buscemi, i en lågbudget-film. De Niro står med en kniv mot Buscemis hals och hans pung i ett stadigt grepp med den andra näven. Väsandes något hårdkokt hot, typ:
- If you fucking move i cut your fucking head of and rip your fucking balls of and press them down your fucking throqt. Do you fucking get me?
Så kände han sig när han stod där i kylans skamgrepp. När han skrapade bilen, satte sig och backade ut. Hela vägen in till stan i en nedkyld Skoda. När han klev ur, huttrade sig över skolgården och upp på arbetsrummet. Kölden, den överraskande och oönskade, den otäckt överraskande.

Din dumma sill!

Idag har jag...
- vunnit en miljon på triss!
- fikat med Fred Astaire!
- sprungit milen på 23 minuter!
- haft sex!

Åter till ordningen!

Allsvenskan 2012!

Kommer ni ihåg mitt allsvenska tips? Inte? Jag ska utvärdera det 12 omgångar in och lagom till EM-uppehållet. Siffran inom parentes anger den verkliga placeringen!

Tabelltipset
1. IF Elfsborg- (1) Fingertoppkänsla, men ganska lättippat...
2. MFF- (2) Najs. Två rätt.
3. Fiskrens- (10) Gud vad dåliga de har vart. Svagt av mig att övervärdera dem.
4. Helsingborg- (5) Helt ok tippat, men de har vart sämre än vad jag förväntat mig.
5. GAIS- (15). Flopp. Flippflopp. Träskoflopp. Och som vanligt dras de med ekonomiska problem, borde jag tänkt på.
6. Häcken- (4) Dundersuccé så här långt. Hyfsat tippat av mig.
7. AIK- (3) Vägrade länge att såväl vinna som förlora. Avslutade våren starkt.
8. Kalmar- (13) Jösses. Värper inga guldägg hemma och då blir det såhär dåligt.
9. Örebro- (16) Sämre än sämst. Sämre än sämre än sämst. Åker ur.
10. Djurgården- (11). Bra tippat av mig, har vart som jag trott. Ser allt starkare ut dock.
11. Åtivdaberg- (6) Stark inledning, bättre än vad jag trott!
12. Gefle- (14) Kommer klara kontraktet som vanligt.
13. Norrköping- (7) Mkt bättre än väntat, men allsvenskans ojämnaste.
14. Mjällby- (8) Bättre än väntat. Bara två förluster!
15. Syrianska- (9) Bättre än väntat.
16. Sundsvall- (12) Lever på andras svaghet, men kan faktiskt lösa det här.

Kommentar: Fiskrens och Gais är sämre än vad jag vågade hoppas på, men jag är glad att jag hade fel åt det hållet. Örebro är också mkt sämre än väntat, men där hade man det lite på känn. Elfsborg rusar på, MFF kämpar, det luktar guld men inget är klart.

Vårdrömmar- del 16!

Clarence Clemons blåste inälvorna ur sin saxofofon samtidgt som Herman trampade gasen i botten på motorvägen på väg ur stan. Det var fredag och han tänkte inte vara kvar där längre än nödvändigt. "Live at main point" hade vart hans soundtrack hela veckan. I bilen på väg till jobbet, på torsdagspromenaden, på cykeln under de på nyttfödda konditionspassen uppför traktens ändlösa grusvägar. Vart han än hade styrt kosan hade Bruce Springsteen and the E street band spelat honom fram med sin magiska livespelning i Philadelphia, 1975. Samma år han föddes. Det var helt sjukt, det var så bra att han fick tårar i ögonen. Och Clemons blås var det bästa av allt.
Han svängde av motorvägen och kunde inte låta bli att fantisera sig tillbaka till det året han föddes. Tänk att få stå där bland publiken och uppleva detta magiska ögonblick av musikhistoria. Att känna publikens elektrisitet, scenens närvaro, tiden anda. 36 år tillbaka i tiden, bara för en stund, bara för den där konserten.

Solen pysslade om hela Toarpsdal när han svängde in på uppfarten. Det var så vackert. Hans hem badade i vårsolen, hunden kom springande på grusplan och Simon spelade basket vid garaget. Han fick samma känsla som nyss när han svängde av motorvägen och han kände att den där upplevelsen från 1975 med Bruce Springsteen inte var nödvändig. Han fick den varje dag när han kom hem från jobbet. Varje dag och han var så tacksam!

Vårdrömmar- del 15!

"Och vi kan vänta oss en strålande sol hela dagen, men passa på att njut. Till helgen blir det snööö!"
Väderrapportören på radion lät äckligt käck till och med när han avrundade med snö.
"Snööö!". Han lät som Jim Carrey. Sjukt jävla överdriven.
Herman kokade. Han hade lämnat jobbet kokande av ilska och han hade tagit det med sig in i bilen och ut på motorv´ägen. Han fick dra ett djupt andetag och lätta på gasen. Det var inte bra det här. Han hade skällt hela eftermiddagen, känt sig misslyckad och orättvist behandlad. I yrkesrollen var det en fördel att leva ut känslorna, men problemet var att han tog det med sig hem. Det var inte bra.
"Snööö!". Vädertönten ekade på radion igen och Herman fick bita ihop för att inte skrika högt. Skulle vädret jävlas med honom också? Skulle 15 graders vårsol bytas mot snö? Fan.
Han parkerade bilen på grusuppfarten och steg med tunga steg in. Världens bäste Simon satt vid matbordet och käkade mellanmål. Hur tungt det än kunde vara på jobbet räckte det med blotta åsynen av sonen för att få honom på bättre humör. Det var glädje, tacksamhet, framtidstro och livsgnista i ett underbart koncentrat. Herman blev stående som den stolta pappa han var, log åt Simpe som log tillbaka mellan tuggorna av ostsmörgås.
- Jag skulle påminna dig om att betala räkningarna, sa han glatt.

Vårdrömmar- del 14!

Det kittlade. Han kliade sig i ansiktet och vände sig om. Var precis på väg att somna om när det började igen. Längs ryggen, axlarna och nacken. Han vaknade igen och satte sig upp.
- Vad fan var det?
Det snurrade av morgonyrsel och han visste inte vad som väckt honom, men han kunde inte säga att han ogillade det. Eller? Han slängde sig runt och vände sig mot fönstret och han fångades för ett ögonblick av morgonsolens strålar. De fångade honom, tog tag i honom, gav honom en varm smekning, en beröring. En kyss? En kyss! Han rös och fick gåshud, njöt, fylldes av energi. Det var så här en morgon var menad att vara.
- Vad gör du?
Hon överraskade honom och för ett ögonblick sköljde en skamkänsla över honom, som om han gjort något dumt. Men han ruskade av sig det hela och la sig bakåt.
- Bara njuter av solen, sa han och gav sin fru en kyss, greppade högen med kläder, gick ned i köket och satte på kaffebryggare.
- Har du sett mina solbrillor, vrålade han mot övervåningen och kliade sig i håret.
Vart fan kunde de ligga?

Vårdrömmar- del 13!

Huvudet bultade, gommen var torr som en boulebana i juli och han kände sig patetisk. Han vred sig i sängen ett otal gånger och gick upp. Eller ner. Ner för trappan, ut i köket, hällde upp en kopp kaffe och tuggade i sig två ostmackor. Därefter svepte han ett stort glas blandsaft och svalde en Ibumetin.
- Jag går och lägger mig igen. Väck mig om tredje världskriget bryter ut, eller om Elfsborg värvar Messi. Men inte för mindre.
Han stapplade upp för trappan, slängde sig i sängen och knäppte på Vinterstudion på TV:n. Huvudet dunkade och han förmanade sig själv och pratade till sig själv likt Zlatan.
- Drick aldrig för många finwiskey. Lova mig att du aldrig gör om det igen.

Vårdrömmar- del 12!

Dimma. 2 grader varmt. Blöta grusvägar. Fuktiga och stela gräsmattor fulla av höstens löv. Men Biggan och Herman hade köpt sig varsin vårcykel och nu skulle det nötas röv. Alltså, röven man sitter på skulle nötas. Hur skulle det annars bli med sommarens Ålandssemester?
En Scott hade han gränslat, höjt sadeln och trampas banvallen fram. Det var en befriande känsla att känna vinden smeka ansiktet, att se naturen flyta förbi. Herman flinade belåtet och tittade på sin vackra fru som cyklade bredvid. Life is good, tänkte han.

Vårdrömmar- del 11!

En jävla massa djur. En av slutsatserna han kunde dra av vårpromenaden. Överallt en jävla massa djur.
En fasan hade väckt honom på morgonkvisten medan han fortfarande låg och drog sig, ett rådjur hade stått i en skogsglänta och glott när de gick utmed banvallen, en häst gnäggade nyfiket när de passerade en hage. Så fortsatte det. En disig vardagsmorgon i mars men så full av liv. Av intryck.
Alltihop ackompanjerat av en gamma favorit. I lurarna rullade Everclear, han hade laddat ned debutskivan innan han gick och han kunde alla låtar fast det var 17 år sedan han köpte den. Helt ny hade han köpt en grungeskiva han inte visste ett skit om, lyssnat en gång och sedan suttit en hel natt och lyssnat om och om igen. Fast det var 17 år sedan kunde han låtarna utantill. Den var magisk.
Hundens skithög framför grannens brevlåda var inte magisk. Han glodde på hunden, på skithögen och mot grannens hus. Hunden skämdes för sitt landmärke hon lämnat väl synligt. Jävla hund, tänkte han. Jävla hund. Han sparkade ned skiten i diket, drog skon mot gräset för att torka rent. Fiskade upp telefonen ur fickan och valde bland låtarna. Summerland. Höjde volymen och gick, men det var tvärstopp på hunden. Han vände sig om och stirrade på jycken som satt och klämde fram en ny hög. Framför grannens brevlåda. Igen.
Han övervägde starkt att binda hunden och gå därifrån. Det var liksom nog med djur.

Boule utomhus!

Jag har tränat årets första boulepass utomhus. Jag stod på singlet utanför huset. Kastade, njöt av solen och kände friheten. Försökte hitta en skön känsla och det var inte svårt. Det var lätt. Det är alltid kul att spela boule, men när man får kassta utomhus blir man glad. Gladare. Gladast.
Sedan tog jag och världens bäste Simpebus våra cyklar och drog en dryg mil utmed banvallen och tillbaka. Genom ett vårigt Hjortryd, Dalsjöfors och Toarpsdal. På blöta skogsvägar där det skvätte, på torra cykelbanor där det rullade bra och genom skogsdungar där fåglarna sjöng. Jag njöt av vårsolen och Simpes sällskap. Fy fan vad det är skönt med vår.
Men det visst ni ju!

Vårdrömmar- del 10!

Skog. Kilometer och mil genom en ändlös och eftertänksam småländsk skog. Här och var ett litet samhälle, en nedlagd tapp med sönderslagna skyltfönster och kvarglömda löpsedlar från en tid som gömt sig bortom Ny demokrati och EU-val. En landsbygd, som saktar tynar och lever mer via Facebook än sina småskolor och Konsumaffärer, skriker inte längre efter glesbygdsstöd. Den snyftar tyst. Inser att det är över och slut, att det från och med nu handlar om att byta ut brukets trygghet mot hetsjakt efter tyska turister som vill se älgar på mugg, i verkligheten och på menyn. Och det är realisation på välfärdssamhället och allt kan säljas på loppis och du får gärna betala med euro fast vi sa nej, fast vi inte ville att det skulle bli såhär. Utsålt, blottat och skamlöst.
Men det blir vår i år också. Reinfeldt separerar, Big brother går på TV, statsfinanserna klaras genom vapenaffärer i Saudi-arabien. Men den svenska välfärden bryr sig ingen längre om. Fråga glasarbetarna i Kosta, di gamle i Borås eller invånarna i Rosengård. De vet. De vet så förbannat väl!

Segt!

Jag har lite skrivkramp. Hur masserar man upp det?

Vårdrömmar- del 9!

Bakslag. Vilket jävla bakslag. Två decimeter snö rakt upp i ansiktet. Blåst och två decimeter snö genom ben och märg, genom själ och hjärta. Tur han ska till Kosta. Där väntar våren.

Vårdrömmar- del 8!

Hemmet. Bilen. Jobbet. Bilen. Hem. Boulehallen någon dag. Annars samma rutt. Hemmet. Bilen. Jobbet. Bilen. Hem
Ekorrhjul och han hade väl inget emot det, men allt gick för fort. Han längtade till våren, till Mallorca, till helgen. All längtan gjorde att han glömde av att njuta av nuet, glömde stanna upp och bara vara.
Därför tog han sin kaffekopp, sjönk ned på en stol i det helglasade hisshuset och just njöt av den varma vårsolen. Han blundade och växthuskänslan i hisshuset gjorde det lätt att dåsa till och i tanken resa bort. Till Mallorca, en pool, en öl, en bok. Familj, nära och kära. Han njöt.
Plötsligt rycktes allt upp. Hade han somnat? Han tittade på klockan och insåg att han suttit där i tjugo minuter. Solen smekte hans ansikte, försökte övertala honom att stanna, sitta kvar, glömma skrivbordets kaos. Han blundade mot solen en stund till innan han reste sig och gick tillbaka till arbetsrummet. Han var nöjd.

Vårdrömmar- del 7!

Väder. Detta jävla väder. Sol, moln, regn och snö. Plusgrader, minusgrader, dimma, klara morgnar, mörka morgnar. Han var galen på omställningarna.
- Jävlar!!! svor han när han satte sig i bilen och insåg att isen på insidan av vindrutan var värre än den han just slitit med där ute.
- Helvete!!! vrålade han rakt ut och höll i ratten som om Skodan var ett litet Cesnaplan på väg att störta.
Gårdagens heldagsregn hade givit fukt i bilen, under natten hade det klarnat, blivit kallt och nu satt han där med en isglass till bil. Det var is överallt.
Han startade bilen, backade försiktigt runt och rullade nedför backen, fläkten på maxblås och värmereglaget i topp. Skodan var tio år gammal och visste inte om så fashionabla saker som AC och tidsinställda kupévärmare. Det var tjeckisk funktionalitet och trygghet som gällde när den där bilen byggdes.
Efter en stund hade isen tinat och Herman var åter på väg mot stan.

Vårdrömmar- del 6!

Någon hade öppnat kranarna. Det regnade kopiöst hela dagen. Det var genomsurt på morgonen, men framåt kvällen badade hela Toarpsdal. Det var kanske syndafloden som var kommen men i Hermans ögon var regnet vackert och befriande. Snötäcket krympte stadigt i spöregnet och mildvädret och inget vårtecken syntes klarare än det när snön försvann. Visst, han blev smärtsamt påmind om höstlöven som fortfarande låg kvar och nu syntes igen. Gräsmattorna såg förmodligen för djävliga ut. Men det hindrade ändå inte Herman från att utstråla oförställd, närmast barnslig, glädje.
- Vad är det pappa? undrade Simon när han såg sin far le brett medan de rattade bilen mellan vattenpölarna.
Han höll nästan på att berätta, men bet sig i tungan. Att snön regnade bort var inget glatt vårtecken i den lille grabbens liv, det innebar slutet för dagar med snöskottning och skidåkning. Herman fick en klump i magen när han tänkte på hur han gladde sig över något som sonen var ledsen över.
- Pappa, vad är det som är så roligt? frågade han nyfiket igen.
- Bara att det är på väg att bli vår, svarade han undanglidande.
Sonen tittade på honom och han kände sig genomskådad.
- Fast det är inte roligt att snön smälter, fortsatte sonen och tittade ut genom regnet som piskade rutorna.
- Mmm, hummade den vårträngtande medelåldersmannen. Det kommer säkert mer snö ska du se innan det blir vår.

Vårdrömmar- del 5!

Det knastrade under fötterna, nästan som om han gick på knäckebröd. Grovt, hårt knäckebröd som krossades under hans fötter. Han traskade på i mörkret och tänkte på- knäckebröd? Vilken briljant hjärna.
Han halade upp sin iPhone ur fickan och bläddrade bland låtarna på Spotify. Soundgarden, Weezer, Rage against the machine, The beat from Palookaville, han halkade till och höll så när på att dratta på ända, men hittade ballansen i sista stund. Han tittade sig omkring för att se om någon sett honom, men i det totalmörker som rådde kunde han näckat utan att någon ens skymtat hans bleka röv. Jävlar, tänkte Herman och klev ut i vägrenen till knäckebrödfästet igen. Det krasade till och han sjönk igenom det hårda snölagret. Svor tyst medan han drog upp en snöfylld sko. Jävlar. Fan. Tänk om han ramlade och blev liggande på vägen? Eller i diket? Hur många bilar susade förbi här såhär pass sent om kvällen mitt i vintern? Ens någon? Han drog hunden till sig och ruskade av sig olustkänslan av att vara ensam ute i mörkret med en disktraseätande fegis som enda sällskap. Creedance, Bruce Springsteen och Mumford & sons. Inget kändes rätt för stunden. Nästa spellista. Ja, perfekt, tänkte Herman, vred upp volymen, kollade att hörlurarna satt rätt och tryckte på play:

Bryt, bryt, bryt!

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag skriver såhär om vårt kval till svenska cupen.

Dag 1
Istanboule: mycket märklig match, där hemmaklubben verkar blanda full fart med knappt styrfart. Vi vann med 3-2 och grundade avancemanget.
Kronäng: vi drog iväg till 2-0 och säkrade avanceamnget. Sedan infann sig kanske en känsla av att vara nöjd, samtidigt som Kronängspöket dök upp. Vi loosade med 3-2 men kunde vunnit med 5-0. Konstig jävla match.

Dag 2
Lejonkulan: vi inledde katastrofalt. Stort underläge i vår trippel, tuggar nästan ikapp bara för att se motståndarna ta en femma och gå ut. Samtidigt tappar mixedtrippeln sitt fina spel inledningsvis och förlorar stort. Sedan vinner jag och Biggan mixeddubbeln (min klart bästa match för dagen), men Stefan och Leffe tappar en sexa i en jävligt tight match och förlorar. Owe och Annika är bara ett klot efter hela tiden, men förlorar till slut ganska klart. Vi är med och ändå inte. Lejonkulan går sedan hela vägen och jag får samma känsla som ifjol när vi mötte BVP.
Strand: katastrofspel på alla fronter, förutom hos Owe i dubbeln.

Summa sumarium: vi är för dåliga på sånt underlag. Vi måste träna mer på hårda grusbanor, för vi klarar inte av det. Det finns perioder av riktigt bra spel, men för det mesta är det för dåligt.
Jag känner mig i fortsatt bra form på läggspelet, men gick inte läggare så värst mycket under helgen. Mixeddubbeln med Biggan är som sagt det bästa kvittot för egen del, men i sammanhanget är det betydelselöst. Vi är ett lag och vinner/förlorar som ett lag.

Jag hade fel, men inte det fel jag önskade!

Så här såg mitt ihopsnickrade Svenska cupen-tips ut:
Grupp A
Lindome (regerande mästare)
Coccinelle
Boulesjevikerna
Halmstad

Grupp B
Sittingboule
Sibirien
BK Strand
Kärnan

Verkligen blev såhär:
Grupp A
Lindome (regerande mästare)
Kärnan
Boulesjevikerna
Halmstad

Grupp B
Sittingboule
Sibirien
Lejonkulan
Coccinelle

Utvärdering: helt fel på Lejonkulan, där hade jag Strand. Rätt lag på CPC och KÄR, men fel tipapd grupp. Rätt okej va?

Herman tippar kvalet till svenska cupen!

Det är tunt med spekulationerna i boulesverige inför helgens cupkval, så jag här komemr mitt tips:

Helsingborg, 2 finalplatser
Inget snack om saken, kvalet ligegr helt öppen för såväl Coccinelle som Kärnan. De spelar i och vinner varsin kvalgrupp på lördagen, där ettan går vidare till söndagens slutkval. I slutkvalet går ettan och tvåan till finalhelgen. Ingen kan rubba duon, vi får se båda i finalhelgen. Däremot hamnar ettan i kvalet i samma grupp som regerande mästarna Lindome och (högst troligen) Halmstad i finalhelgens gruppspel. Mardrömslottning? Jag tror Coccinelle vinner kvalet, Kärnan tvåa.

Jönköping, 2 finalplatser
Inte riktigt samma upplägg här. På lördagen går såväl ettan som tvåan i de fyra kvalgrupperna vidare till söndagens slutkval. Där bildar lagen två kvalgrupper där endast ettan går till finalhelgen. Ena platsen är vikt för Halmstad, men den andra är vidöppen.
Istanboule vinner sannolikt vår grupp, är ett av de starkaste korten bakom Halmstad, men hamnar i samma slutkvalsgrupp som Halmstad och har därmed små (obefintliga?) chanser.
Jag tror att vinnaren i lördagens grupp A är en het kandidat till den andra finalplatsen. Men den gruppen är stenhård: Skatås, Bonbon, BK Strand och Hällesåker. Hjärtat klappar för Bonbon, men jag tror att Strand kniper förstaplatsen. På söndagen kämpar man om finalplatsen med Lejonkulan och Sörbyängen och fixar det. Den fjärde platsen i gruppen? Vi såklart. Och vi komemr vara sjukt tagagde underdogs. Jag har slutat tippa mig själv, det betyder otur tydligen. Dessutom trivs vi bäst om vi får smyga med helt obemärkt. Men, det är sjukt svårtippat...
Alltså: Halmstad och BK Strand vidare från Jönköping!

Gävle, 3 finalplatser
Lättaste kvalorten? Knappast inte. Man klarar av sitt kvalspel på lördagen och det återfinns ett par toppklubbar i varje grupp. Endast gruppettan vidare, så det blir tight, tight, tight!
I grupp A plockar Sittingboule hem finalplatsen. BOO är en jävligt het utmanare, men SIT har ett lag för slútsegern och borde inte gå att rubba? En av landets mest lovande spelare, Ali Abdi Aden, glänser och för Sittingboule till finalhelgen.
I grupp B kommer Sibirien leka hem finalplatsen. Någon snackar om Maria bouleklubb, men det är alltid någon som snackar om deras storhet och sedan händer det inte så mycket. Det finns potentiella storlirare i den anrika Stockholmsklubben, men vilka komemr spela? Nej. Sibirien är en av storfavoriterna till slutsegern och vinner sin kvalgrupp.
I grupp C står det mellan Boulero och Boulesjevikerna, två starka lag. Kommer BSJ med sitt bästa lag tar de hem gruppen och finalplatsen, men det är lite som skiljer till Boulero så minsta försvagning och det kan vippa över. Men, tipset går till (coola) Boulesjevikerna.

Alltså, sammanfattningsvis, ser mitt tips på två grupperna till finalhelgerna ut enligt följande:

Grupp A
Lindome (regerande mästare)
Coccinelle
Boulesjevikerna
Halmstad

Grupp B
Sittingboule
Sibirien
BK Strand
Kärnan

Hur många rätt får jag? Vad tycker du? Har jag rätt eller fetfel? Har jag missat din klubb? Själv hoppas jag på att jag har minst ett fel...

Kval Svenska cupen öppen!

På lördag drar vi några mil österut för att kvalpela till Svenska cupens finalspel. Kvalet går i Jönköping och spelas över två dagar.
Lördag, grupppel och vi har lottats i grupp D mot hemmaklubben Istanboule, samt våra lokalkonkurrenter Kronäng. Istanboule blir tuffa (men absolut inte möjliga) att klå, medan Kronäng är en liten mardrömsmotståndare för oss. Vi har haft svårt för dem i seriespel. Men jag tror att vi klarar av att klå dem. Vi ska fan göra det, jag blir besviken annars. Ettan och tvåan i gruppen går vidare till söndagen och ett nytt gruppspel.
Istanboule är favoriter till gruppsegern, om det inte vore för OM. Ettan i vår grupp hamnar i samma grupp som Halmstad på söndagen och Halmstad är en av storfavoriterna till hela cuptiteln och eftersom endast gruppettan vid söndagens gruppspel går vidare till finalhelgen, blir det en minst sagt tuff uppgift. Tvåan i vår grupp hamnar i samma grupp som andra tuffa gruppettor, men inte av samma kalliber som Halmstad.
Vår trupp: Herman, Biggan, Owe, Annika, Leffe, Stefan och Alexander.

Hur det går? Vi ska kriga som fan med varje kula. Inget ska slarvas bort och vi ska en bra attityd. Jag ska som lagledare föra vårt lag framåt och göra mitt yttersta för att peppa och vara positiv, hitta bästa lösningen för varje uppgift. Det ska som vanligt bli jävligt skoj att lira cupen!

Vårdrömmar- del 4!

Hunden hade tassat iväg om natten, helt säker på att husse sov. Ack vad hon misstog sig, byrackan. Så fort han hörde hennes tassar i trappan hade han ljudlöst svingat sig upp ur sängen och följt efter, sakta smugit ned för den gistna trätrappen. Han hörde ljud från köket, smög sig genom hallen och fumlade efter ljusknappen till kökslampan. Han höll handen på lampknappen och lyssnade ut i mörkret. Det var knäpptyst. Hade hunden hört honom? Han hörde sig själv flämta, räknade till tre tyst för sig själv. Sedan tände han ljuset.
Det tog någon sekund för ögonen att vänja sig vid ljuset, han tittade och försökte blinka bort obehaget. Han svepte med blicken över köksgolvet. Nedanför diskbänken satt hon. Hon hade honom fixerad med blicken, hade säkert sett honom redan i mörkret när han mänskligt klumpigt skulle försöka smyga. Hon såg både dum och listig ut på en och samma gång. Ett par snälla, bruna ögon som tittade på honom, samtidigt som hela kroppen var spänd, redo att reagera. Hon viftade lite med svansen, han ryckte lite i ögonvrån. Hans chans var att överraska, ett plötsligt utfall mot hundens bakben var det enda. Han hade sett krokodiljägaren på Discovery och tycktes sig minnas hur han skulle göra. Han hade en chans. Nu eller aldrig. Nu. NU! Han tog sats och exploderade i ett gigantiskt pantersprång.
- NEEEJ! vrålade han och allt tycktes gå i slowmotion.
Men han var chanslös. Medan han fortfarande var i luften hade hunden hoppat upp mot diskbänken, tagit disktrasan i flykten, sprungit in i vardagsrummet och slukat den hel. Han landade mot köksbordet samtidigt som hunden slickade sig om munnen. Hon tittade på honom, han på henne.
- 2-0, tycktes hunden tänka när hon lommade upp för trappan.
Han låg kvar på köksgolvet. Förnedrad. Lurad.