Och han dansade en sommar- del 16!

Herman låg i soffan och kände sig på samma gång ynklig och patetisk. Ynklig för att han drabbats av det allra värsta man kan tänka sig, en mancold. Patetisk för att han inte hade något som helst att klaga över jämfört med allt jävelskap som fanns på jorden. Medan han legat där och gnytt hade dokumentär efter dokumentär, nyhetssändning efter nyhetssändning, handlat om hur människor befinner sig i yttersta nöd. Är det inte svält så är det naturkatastrofer, eller krig och flykt undan jävelskap. Nej, där låg han i sin lilla bubbla och ojade sig för skit och ingenting. Om några dagar skulle han vara frisk igen och allt skulle vara löjligt bra. Oförskämt bra. Västvärldsbra. Orättvist bra. Han tog upp sin mobil och kollade Facebook. Uppdateringen frös och stod bara och tuggade. Han vrålade till deövriga:
- Men vad fan är det här, nu funkar inte internet igen. Fy faaaa!

Och han dansade en sommar- del 15!

Förluster är svåra grejer att hantera. Helsta av allt ville Herman vara arg, gapa och skrika, ta ut sin besvikelse på något eller någon. Men så gör man inte och nu satt han på ett betonggris och glodde tomt framför sig. Matchen de förlorade hade vart bra, dagens bästa. De (Herman och Biggan) hade fört matchen, vart det bästa laget och haft chanser att avgöra. Men två dåliga omgångar och en fruktansvärd lilleflytt i avgörandet hade förstört dagen.

- Kom nu Herman, så tröstar vi dig med en gin och tonic, sade Lars (svågern) och gav Herman en kram. Herman suckade och övervägde att kasta kloten över staketet och in i fårhagen som ramade in spelplatsen..

- Bäää, bräkte ett av fåren och tycktes hånle åt Herman.

- Käften fårhelvete, väste Herman och gick iväg med Lars.

Och han dansade en sommar- del 14!

Familjen Thorell var ute och finåkte på landet. Loppisbesök stod på agendan och vägen dit gick genom det västsvenska bonnlandskapet. De pratade om ditt och datt och Herman njöt av landskapet som susade förbi utanför vindrutan. Efter en skarp sväng dök en kohage upp, mitt i hagen låg 10-12 kor och tycktes njuta av tillvaron, men mitt i flocken stod två två stora kossor. De såg bistra ut och hade man lyssnat noga hade man fått höra följande konversation.

De två som stod upp var uppenbarligen ledare i hagen och de var märkbart irriterade över den allmänt slappa inställningen.

- Det är rent för jävligt vad lite som händer här, jag har aldrig vart med om maken till dekadens, brölade den stora kvigan med nummer 2464 fäst vid örat och som lystrade till namnet Rosa.

- Inte en jävel har ens kommit på tanken att masa sig upp till landsvägen, fortsatte hon. 

Hennes kollega stämde i och fyllde på med diverse förmaningar. Längs bak i den liggande skocken låg Majlis och tuggade. Hon ägnade inte en sekund åt att lyssna på de där två översittarna som, på eget bevåg, hade tagit kommandot i hagen. De var snobbiga ungdjur som knappt hade sett mer än en sommar i hagen, ändå betedde de sig som några jävla ledare. Hon hatade attityden och jargongen. Plötsligt rycktes hon ur sin idisslande slummer av att någon ropade hennes namn.

- Majlis, lyssnar du överhuvudtaget på oss?

Majlis tuggade och blängde en stund. Sedan tog hon mod till sig.

- Rosa, för fan. Tagga ned. Varför gör du inte som oss andra? Käkar, sover, skiter, blir mjölkade och med lite tur blir påsatta av Bosse (tjuren på gården) någon gång ibland. Vi behöver väl för fan inte göra nått? Eller? Vi är kor, vårt liv är att ta det lugnt medan världen utanför hagen hetsar fram. Se på den där svarta AUDI:n, full med människor som aldrig hinner stanna upp och njuta av stunden, ständigt på väg mot något nytt. Vi är kor, varken mer eller mindre.

Hon fick ett romande bifall från de övriga och de två som stod upp lommade sakta iväg mot ladugården. Det var visst dags för mjölkning.

Och han dansade en sommar- del 13!

När man sitter bakom ratten på en lång bilresa har man gott om tid över till att fundera över livets stora och viktiga frågor. Därför satt nu Herman och klurade på det här med vardagsmotion. Springa, gå, gym, yoga. Allt det där traditionella tränandet hade han lämnat bakom sig för länge sedan (19 år sedan, han hade begravt träningslusten på Ryavallen), det var dags för något nytt, något annorlunda. Och eftersom han behövde assistans slängde han en blick mot sin fru som satt och sov i passagerarsätet. Han ruskade försiktigt i hennes arm och hon vaknade med ett ryck.

- Va, är vi hemma? undrade hon sömndrucket.

- Nej, för fan, vi är bara i Linköping. Men jag har löst vår träningsgåta, svarade Herman. Biggan tittade tillbaka med en blick som skvallrade om fysiskt våld, men Herman var som vanligt kass på subtila signaler och fortsatte.

- Två romerska ringar, en ribbstol och ett rep från taket. Lite speglar för effektens skull.

Av Biggans min förstod han att hon inte hängde med och förtydligade.

- Vi ska börja med sexercise, älskling!

Och han dansade en sommar- del 12!

Han kastade sig av cykeln och tjostade som en svårt KOL-sjuk storrökare. De sex kilometrarna hade framstått som en Vätternrundan i motvind, men Herman hade hållit god min bredvid sin alerte storebror och de hade susat genom den pittoreska roslagsön som två glada tonåringar, pratat och trampat och trampat och pratat. De hade passerat Kronhjortarna i hägnet och blivit omkörda av bil efter bil. Men Hermans kropp var ovan vid cykelkonsternas manövrar och nu stod han, som sagt, böjd över styret och hämtade andan.

- Det är så jävla skönt med dem här turen, man kan köra en hel pubrunda på bara några tramptag, sade Ubbe och strök håret bakåt.

Herman spottade blodsmaken ur munnen medan han gick in på den lilla serveringen. Ubbe gick på dass och Herman beställde öl från den lilla disken. Han tog de två glasen och gick ut på uteserveringen, hittade ett bord i ett hörn och sjönk ned. Ubbe (Hermans storebror, för den som inte har koll) kom släntrande ur huset och såg sådär avslappnad och cool ut som bara en storebror kan göra. Han satte sig ned och tog en klunk ur glaset, tittade på Herman och halade upp en cigg.

- Jag blir så avundsjuk på dig, du måste ju orka cykla den här sträckan hundra gånger om?

Och han dansade en sommar- del 11!

Det här med solbränna hade aldrig vart Hermans grej. Bonnabränna, linnebränna, blekfet mage, håriga ben som aldrig fick färg och spräckliga linjer i ögonvrån efter allt kisande. Han såg ut som en palett av grisrosa nyanser som för länge sedan hade blandats bort och geggats ihop, torkat och förstenats. Det verkade inte hjälpa hur han än solade.

- Ska du inte smörja in dig så du inte bränner dig? undrade hans fru. Han tog en klick och smorde in axlarna, gick in, tittade sig i spegeln och sade högt till sig själv.

- Härligt, nu ser jag ut som en polkagris.

Och han dansade en sommar- del 10!

- Jag fick visa leg på bolaget, skrek Ubbe över det lilla torget. Han kom springande med två välfyllda kassar, glad som ett barn på julafton, berättade för alla som ville lyssna, stora som små. Det var ett stort ögonblick för den lite åldrade trubaduren, vi andra gladdes med honom och nickade förstående till varandra.

Lite senare, när vi skulle slå oss ned på ett fik, fortsatte Ubbe att berätta.

- Vill du se leg? frågade han tjejen bakom kassan. Han halade fram sitt körkort innan hon han avböja och hon log och han berättade sin gistoria.

- Ojdå, jaha, sade hon tålmodigt och lyssnade. Vill du ha mjölk i kaffet frågade hon honom, men han var redan långt bort.

Sällskapet gick ut på uteserveringen och det var nästan fullt. De letade länge och väl. Just när de skulle vända in igen reste sig en ung man och lade armen om Ubbes axlar, talade med klar stämma och långsamt.

- Farbror kan få ta min plats!

Och han dansade en sommar- del 9!

Han hade rensat det där jävla ogräset. Med skrapa, kratta och skitiga naglar hade han rensat rent framför huset. Det hade blivit en ansenlig hög ogräs som han hade slängt på komposten och ryggen värkte. För att inte tala om armarna.

- Fy fan, jag har ju ingen kondition kvar, pustade Herman ut när han satt på trappan och betraktade sitt värv.

Med tanke på att han för 19 år sedan sprang 400 meter häck på 53.27 var han idag plågsamt slapp. Det räckte att han böjde sig framåt över en kratta några minuter, så bultade huvudet. Det hela hade nått någon slags slutgiltig bortre gräns.

- Nästa vecka är det jag som börjar promenera, sade Herman och öppnade en öl.

Och han dansade en sommar- del 8!

Han låg och tittade på sin fru, som sov fridfullt. Hon var vacker hur hon än gjorde.
Han hade gått med en klump i magen några år. Ett sveket större än allt annat som hade sårat henne bortom vad han kunde förstå, men hon hade förlåtit och de hade gått vidare. Herman var så djupt tacksam över hur hon tagit det, hanterat det och gett honom, det de hade, en ny chans. Men han kunde inte släppa det själv. Ibland låg han och funderade sig galen över hur han kunde göra det, det där vidriga. Han lät sin hand sakta smeka hennes rygg, glida ned mot svanken. En fluga satte sig på hennes skinka och det var i sista stund han hejdade sig från att slå till den med handflatan.
- En handflata i arslet när man ligger och sover. Det hade nog vart droppen, tänkte han för sig själv. Han kysste henne lätt på kinden och vände sig om. Ute hade det börjat ljusna och en hel sommar låg framför dem.

Och han dansade en sommar- del 7!

Han satt på Happarandan, grannarnas nybyggda och vackra veranda. David, byggmästaren av skönheten de satt i, frågade om de skulle ta en öl.
- Klart vi ska, svarade Herman och lutade sig nöjd tillbaka.
David försvann in i huset till sin skattkammare av goda öl. Herman beundrade det ljusa rummet. De små fönstren som bildade tre väggar påminde honom om en tid som flytt. Det andades hstoria och ändå kändes det nytt och fräscht. De (David och Mari) hade byggt verandan från grunden. En enkel ingång med trappa och två dörrar hade förvandlats till en storstilad entré och ett rum som tycktes släppa in allt ljus i hela Toarpsdal. Det var ett smycke, ett väsen som meddelade besökaren att här var man välkommen in att sitta ned, att prata och umgås.
Herman var både imponerad och gladdes med grannarna. De hade skapat, något han själv alltid vart obekväm med. Han var mer av den demolerande sorten, det fanns inte ett rum i residens Hasselbacken där han inte hade rivit, slagit ned, brutit upp eller ändrat om. Där var han effektiv och outtröttlig. Men när det var färdigt var någon annan tvungen att ta över. Därför var skapelsen han satt i så imponerande, att de hade skapat något så vackert med egna händer. Han var inte avundsjuk, bara ödmjukt imponerad och, som sagt, glad för vad de åstadkommit och fått.
- Den här har vi druckit innan, men jag tror du uppskattar den mer nu när du fått ditt luktsinne tillbaka, sade David när han kom ut på verandan. Han hällde upp en öl, mörk och med en skum som skvallrade om smaker bortom det vanliga. Herman stack näsan i glaset, doftade och tog sedan en lätt klunk. Han njöt och gjorde tummen upp.

Och han dansade en sommar- del 6!

- Ta inte i så du bryter lårbenshalsen, gubbjävel, sa Simpe och skrattade så han kiknade.
Sonen satt på åkgräsklipparen och väntade medan den arme lärardjäveln slet sig fördärvad över en bensindunk. Locket satt där det satt. Hur han än vred och vände, bände och slet, svor och gormade, vägrade fanskapet att släppa.
- Vi har en hel dunk till, sade sonen och pekade mot hörnet av det dunkla garaget. Herman blängde tillbaka, svor en ramsa och bytte dunk. Någon minut senare var gräsklipparen tankad och klar och Simpe försvann ut på gården. Själv satte han sig på trappen och torkade svetten ur pannan, drack ur det sista i kaffekoppen och när han kom till botten svalde han insekten. Den fastnade halvvägs ned i strupen och den som vet hur klökmagad den här mannen är förstår hur de kommande minuterna blev.
- Satan, frustade han när han hulkat färdigt. Satans jävla flugjävel, fortsatte han och tänkte att det här var precis vad som inte behövdes.

Och han dansade en sommar- del 5!

Midsommarafton i backspegeln, men det finns en anledning till att vindrutan är stor och backspegeln liten. Så nu gällde att blicka framåt mot kommande trevligheter och det fattades inte potentiella höjdpunkter den här sommaren. Varberg, Vetlanda och Lloret de Mar var redan givna på listan över besöksmål, men kanske såg han allra mest fram emot en resa norr över.
Det finns nämligen en plats som ligger varmt om det sargade lärarhjärtat. En plats som ger lugn, harmoni och glädje som få andra kan. En plats som odelat förknippas med livet och kärleken. Han längtade dit mer än någon annan stans och om en dryg vecka skulle det bära av till Rådmansö och en underbar helg med den norra cellen av Thorellare.
- Innan dess ska jag rensa det här jävla ogräset, sade han och blängde surt på grusgången framför huset. En grusgång som om han inte gjorde något snart skulle bli ett med den omkringliggande gräsmattan.
- Du kommer inte vara i närheten, sade Simpe och satte sig på den åkbara gräsklipparen.

Och han dansade en sommar- del 4!

Midsommarafton. Sju sorters blommor under kudden var väl inte riktigt i tiden. Om han tänkte närmare på saken var det nog mer sju sorters ångestdämpande som var tidens melodi. Eller sju olika sorters öl, kanske. Nåväl, det var midsommarafton och delar av släkten var samlad.
- Kan du duka uppe på altanen? undrade Biggan.
Han samlade ihop tallrikar, bestick, rosa servetter och en öl och gick en trappa upp. Solen sken och fåglarna kvittrade, det var bäddat för en skön eftermiddag. En stunds ensamhet en våning upp och han funderade igenom dagen.
- Lunch, 5-kamp, grill och umgänge. Fan, det här blir stressigt.
Han pratade med sig själv, det blev bäst svar då. Efter dukandet lade han sig i solstolen och öppnade ölen. Ljuv musik.
- Vad fan ska man sjunga för snappsvisa? Biggan får ta den bollen.

Och han dansade en sommar- del 3!

Oj,oj,oj. Det här var en körig förmiddag för den nyblivne semesterfiraren. Först kaffe och frukost framför SVT:s morgon-TV, sedan lusläsa text-TV, surfa igenom flödet på olika sociala medier och spela lite mobilspel. Han satte sig i soffan och pustade ut.
- Du får inte bränna ut dig första dagen, gubbe lille, sade han till sig själv.
Utifrån köket viskade disken efter honom, dammsugaren pockade på uppmärksamhet från tvättstugan och en hög med tidningar på köksbänken bara låg där och väntade på att bli omhändertagna. Han ignorerade alltihop och lade upp fötterna på bordet.
- Allt har sin tid. Och jag ska inte ta allt det roliga från Biggan, lovade han sig själv och tog en tupplur.

Och han dansade en sommar- del 2!

Den här dagen hade gått från morgontrött, till vardagslunk, vidare till stor besvikelse och slutat i något slags halvkoma-liknande tillstånd i TV-fåtöljen. Det hade vart sista arbetsdagen före semestern och egentligen var det bara en transportsträcka. Lite tjöt med arbetskamrater, plocka undan det sista på skrivbordet, svara på något mail.
Men så kom det här med lönebeskedet. En verbal käftsmäll från chefen, skickligt maskerad och som en blixt från klar himmel. Han gick ned för räkning men reste sig på nio och svarade upp. För drygt tre år sedan hade han heligt lovat att alltid stå upp för sig själv, likväl som för andra. Nu var ett sådant tillfälle och efter några ångesttimmar fick han sagt det som bör sägas. Inte argsint, inte aggressivt, bara känslomässigt och jävligt ärligt.
Han gick hem den där dagen med lättat hjärta och solsken i blick. Det var sommarlov och trots pissig lön var ledigheten värd sin vikt i guld. Sju oändliga veckor låg framför honom och han kunde göra vad han ville. Så han satte sig på trappen, tittade ut på gårdsplanen och tänkte högt.
- Det där ogräset ska jag nog rensa innan augusti.

Och han dansade en sommar- del 1!

Det fanns få saker som var så enastående vackra som kvällarna före midsommar. Kvällsljuset vägrade envist släppa taget om trädgården och man kunde drömskt sitta på trappen och bara tomglo rakt ut i skogssnåret. Långt bort kunde man höra ett djur skrika, en moped kämpandes envist uppför en backe, en fågel i vild färd med att fånga mat till sina nykläckta. Allt var som ett välregisserat skådespel, men samtidigt så befriande fritt från förutsägbarhet. Det var bara att sitta och insupa allt.

Det vibrerade till i fickan och han fiskade upp sin telefon. Wordfeud. Spanjorskan djupt inne i de mörka smålandsskogarna hade just lagt ett ord och på ett ögonblick hade det vandrat genom tid och rymd och landat i hans ficka. 

- Bärsa, läste han tyst för sig själv. Det är väl för fan inget ord?

Han knappade snabbt ett svar och lade undan telefonen. Kliade sig om hakan och tänkte att han borde ta en promenad, hade antagit utmaningen från Ubbe om att gå långt och länge. Det hade inte blivit en meter promenad sedan dess, men han tänkte varje dag att han borde. Han reste och sträckte på sig.

- Bärsa, sade han tyst för sig själv igen, gick raka vägen in till kylen, hämtade en öl och satte sig sedan på trappen igen. Han öppnade och ljudet från den pysande burken försvann snabbt ut i sommarkvällen.

- Undrar vad den kortaste sträckan är man kan registrera på Runkeeper, tänkte han och tog en djup klunk.