Och han dansade en sommar- del 7!

Han satt på Happarandan, grannarnas nybyggda och vackra veranda. David, byggmästaren av skönheten de satt i, frågade om de skulle ta en öl.
- Klart vi ska, svarade Herman och lutade sig nöjd tillbaka.
David försvann in i huset till sin skattkammare av goda öl. Herman beundrade det ljusa rummet. De små fönstren som bildade tre väggar påminde honom om en tid som flytt. Det andades hstoria och ändå kändes det nytt och fräscht. De (David och Mari) hade byggt verandan från grunden. En enkel ingång med trappa och två dörrar hade förvandlats till en storstilad entré och ett rum som tycktes släppa in allt ljus i hela Toarpsdal. Det var ett smycke, ett väsen som meddelade besökaren att här var man välkommen in att sitta ned, att prata och umgås.
Herman var både imponerad och gladdes med grannarna. De hade skapat, något han själv alltid vart obekväm med. Han var mer av den demolerande sorten, det fanns inte ett rum i residens Hasselbacken där han inte hade rivit, slagit ned, brutit upp eller ändrat om. Där var han effektiv och outtröttlig. Men när det var färdigt var någon annan tvungen att ta över. Därför var skapelsen han satt i så imponerande, att de hade skapat något så vackert med egna händer. Han var inte avundsjuk, bara ödmjukt imponerad och, som sagt, glad för vad de åstadkommit och fått.
- Den här har vi druckit innan, men jag tror du uppskattar den mer nu när du fått ditt luktsinne tillbaka, sade David när han kom ut på verandan. Han hällde upp en öl, mörk och med en skum som skvallrade om smaker bortom det vanliga. Herman stack näsan i glaset, doftade och tog sedan en lätt klunk. Han njöt och gjorde tummen upp.