Ett mjukare jag!

Jag är på väg att bli ett mjukare jag, men samtidigt också modigare. Vägen tillbaka efter depression och utmattning (jag vill inte kalla det "att gå in i väggen", det ger ingen rättvis bild av hur jag mådde) är lång och vindlande. Det har krävts ganska mycket för att ens hamna på benen igen och en av de viktigaste verktygen har blivit meditation. Det handlar om väldigt grundläggande egenskaper som jag nog aldrig haft som människa och som jag nu är på väg att skaffa mig:
- mod (på riktigt alltså)
- närvaro
- självrespekt
Sådant tränar jag på fullt just nu. Eftersom meditation handlar om att tackla vardagen med godhet så intar jag därför en vänligare inställning till saker och ting, men samtidigt också modigare och med större självrespekt. Därför känns kanske bytet av namnet på bloggenförfattaren ganska förvirrande. Det är motsägelsefullt vad gäller ordet godhet, men samtidigt är det ett smeknamn jag fått som bara innehåller just godhet. Och Lärarjäveln kommer stå upp mer för den jag är, för det jag tycker. Men utan att göra det på andra människors bekostnad, hoppas jag. Det är en stor skillnad.
Så. I´m here: LÄRARJÄVELN!

Samtidigt i en U-båt i Stockholms skärgård!

Han vaknar med ett ryck. Det tar några sekunder innan han inser var han är och varför huvudet dunkar. Så ser han sig om i det lilla utrymmet. Sakta kommer minnet tillbaka. 

Det som började med en mottagning hemma hos Igor med champagne och kaviar hade fortsatt nere i biljardrummet, en vadslagning om att den gamla U-båten från 1982 minsann gick att ta sig till Sverige med utan problem. Någon hade fixat nycklar, mutat befälet vid hamnen, utnyttjat kontakter vid span. Och vips hade de rundat Gotland medan festen fortsatt och Jevgeny hade skrutit om sin fantastiska styrmanförmåga, för att till sist somna, aspackad och utslagen vid kommandobordet. De andra hade sett till att de lade till i säkert läge, spelat poker om pengar och skrattat gott åt svenskarnas försvar. De hade druckit till spriten var slut och sedan somnat.

Nu framstod det hela dock jävligt onödigt. Bakfulla, en bra bit hemifrån, i en U-båt som sett sina bästa dagar. Sin position till trots kände han att det här var något för pinsamt att till svars för vid nästa möte.

- Jevgeny, vakna. Vi måste hem innan svensken anar oråd.

Jevgeny grymtar och vänder bara på sig.

- De har ingen koll ändå. Jag var uppe och pissade vid 6 och då låg de med jagare strax ovanför utan att hitta oss. Vi kan förmodligen ta Göta Kanal utan att bli upptäckta. Väck mig om de börjar släppa sjunkbomber.

Vladimir lägger sig i soffan igen, tänder en cigg och kollar Facebook. Han har 256 födelsedagsgratulationer. Den senaste från Carl Bildt.

- Grattis på födelsedagen, kamrat Putin!

Zlatan!

Har just sett första delen av Zlatandokumentären på femman. Han växer för varje sekund man ser. Som fotbollsspelare, som människa. Han är en stor förebild och borde så vara för varenda människa på jorden.

Nä!

Jag har ingen motor för en ny följetång på bloggen. Så det blir random skit ett tag!

Herr Tramslunds bravader- del 1!

Herr Tramslund var en man av ordning. Nystrukna skjortor, blanka skor och en oklanderlig frisyr vad det minsta man kunde begära av en statsman av rang. En säker blick, en prydlig portfölj och ett stadigt handslag var hans personliga signum och han hade i detta hittat sin egna uniform i en värld som tycktes försjunka i dekadens och oordning. Han hade bestämt sig att inte vika en tum från sin vision om att det här landet skulle formas till en prydlig och lydig stat. Då gällde det att själv föregå med gott exempel.
Han rättade till slipsen en sista gång och såg på sig själv i den enorma hallspegeln.
- Såja, Tramslund. Nu går vi ut och tar oss an världen, sa han till sig själv. Han sa sådär varje morgon, faktiskt. Det hade blivit hans alldeles lila egna ritual. Han hade fått idéen från en amerikansk film om presidenter och generaler och tyckte det passade snyggt.
I baksätet i taxin ringde han in till högkvarteret (som han själv föredrog att kalla sin arbetsplats) för att få senaste nytt och en uppdatering kring dagens agenda.
- Godmorgon, Tramslund här. Statusuppdateringar tack!
Rösten på andra sidan suckade tyst och bläddrade i lite papper.
- Du ska besöka en skola i Sundbyberg, media är där också. De vill visa upp att skolan inte är så dålig som du säger, så du får koppla på charmen. Sedan vill statsministern prata om kräftskivan, han är lite tveksam till det här med att inte ha kräfthattar. Du får slå honom en pling när du är färdig med skolbesöket.
Tramslund nickade allvarligt.
- Tack för briefingen, klart slut!
Han lade på och harklade sig allvarligt. Han ville att taxichauffören skulle förstå hur viktig han var.
Skola i Sundbyberg, alltså. Tänk vad bra skolan hade vart om det inte vore för alla lärare och elever, tänkte han. Fantastiskt stilfulla byggnader, där allt stod i ordning och det var tyst och lugnt. Nu var de istället en grogrund för slafs och hafs. Elever som gick klädda i vilka kläder de ville och lärare som vägrade förstå att det där med bestraffning och disciplin var något vackert. Usch. Han fick en liten klump i magen.

Hängpattar och gubbrövar- the end!

Regnet strilade ned och Herman stod där under paraplyet och småfrös. Tropisk hetta hade på en vecka byts ut mot tidig höst. Augusti var en lynnig rackare som bevisligen njöt av att jävlas med människors känsloliv. Han hatade känslan av höst och att ännu en sommar flytt.

Hunden däremot verkade inte bry sig så mycket. Hon stod och vädrade medan pälsen sakta förvandlades till en dyngsur trasa. Kanske kände hon samma som honom men hanterade det bättre? Hunden var bevisligen klokare än honom. Kanske var det melodin? Bry sig mindre och gilla läget. Njuta av stunden oavsett. Åren skulle gå, höstar komma och både bra och dåliga dagar skulle passera förbi. Varför bara njuta av det bra, varför inte njuta av allt sammans? Regniga dagar, dålig nattsömn, uteblivna ligg, tråkiga TV-program. Gilla hängpattarna hos frugan och vårda gubbröven hos sig själv. De skulle ju komma, lika bra att se dem som något vackert. Han fällde ned paraplyet och ställde sig i regnet, lätt dropparna rinna från håret ned i ansiktet och utmed ryggen. Han kände lite lättnad, som om han fått en ny livsinsikt.

- Fy fan vilket skitväder, ska vi gå in? 

suckade hunden ruskade av sig och gick upp på trappen. Hon vände sig mot sin husse som stod kvar i regnet.

- Varför i helvete använder du inte paraply när du har ett i handen? Kommer du?

Herman stod kvar och vände ansiktet mot skyn.

- Strax. Ska bara njuta lite till. Vem vet när det blir regn igen!

Hängpattar och gubbrövar- del 17!

Hunden låg på vardagsrumsmattan och sov tungt. Herman satt i fåtöljen och glodde tomt på TV:n. Regnet smatrade mot fönsterrutan och allt alltsammans andades höst. Jobb, trötthet, regn, snarkande hund, dåliga TV-program. Var och en för sig var de inga problem men tillsammans bildade de en ödessymfoni som förebådade mörker och kyla.

Herman rycktes ur sina tankar av hunden som plötsligt satt sig upp och lyssnade uppmärksamt.

- Vad är det? Kommer det någon?

Han reste sig från fåtöljen och tittade ut, men gårdsplanen var tom. Hunden fortsatte gruffa och såg orolig ut, Herman tog ett varv i huset och kikade genom fönstren, men kunde inte se något konstigt. Märkligt. Hunden brukade bara gruffa när någon närmade sig huset, det slog aldrig fel.

När han kom tillbaka till vardagsrummet förstod han dock vad det hela rört sig om. I den varma fåtöljen låg hunden och flinade hånfullt.

- Dumjävel, sa hon och somnade om!

Hängpattar och gubbrövar- del 16!

Herman och kon stod och glodde på varandra. Jycken låg några meter därifrån och såg misstänksam ut.

- Lite aldrig på ett djur som du brukar äta, mumlade hon till husse.

Herman repade lite gräs och höll fram. Inte en reaktion från det stora djuret, bara fortsatt stirrande.

- Ska man vara rädd för den här? Stor, dum och snäll.

Herman skrockade och lutade sig längre över staketet och försökte locka med gräskärven han höll i handen. Kon ruskade plötsligt på huvudet och fick något svart i blicken.

- Nu är du allt bra kaxig va? Står där på andra sidan ett elstaket och spelar allan. Jävla människa, råmade kossan högt och ljudligt. Herman tog häpet ett steg tillbaka.

- Kan du prata? Förstår du vad vi säger? Stammade Herman och försökte greppa det hela.

Kon råmade vidare.

- Ja. Varenda jävla dag får jag gå och lyssna på bonnjäveln där hemma om hur fin man är som slaktko, hur bra man växer, vilket ståtligt kapital man är. Och igår, när du och din jävla bror stod och skrattade åt oss när vi gick på led för dagens utfodring. Jag hade lust att bryta mig ur, ramma staketet och sätta hornen i magen på er. Tror ni inte att ni ser exakt lika jävla korkade ut när ni står på kö för att köpa öl? Jag har nog sett!

Herman backade ytterligare ett steg bakåt medan kon fortsatte.

- Nej, kom över hit ska du fan få dig en omgång, jävla tunnis. Annars kan du bara hålla käften och gå, jag kan skaffa mitt eget gräs!

Herman släppte diskret gräset bakom ryggen och vände sig till hunden.

- Kom Diva, vi går.

Hunden reste sig och skrattade så att tårarna rann.

- Vem är det nu som är dum, husse?

Hängpattar och gubbrövar- del 15!

Gröna sommarängar hade så smått börjat gulna i kanten. Sensommaren hade kommit tidigt, vandrat in i Toarpsdal hand i hand med torka och närmast tropisk hetta. Det var fantastiskt fint, den bästa sommarmånaden på många år. Men det hade sannerligen tagit på naturen.

- Helvete vad varmt det är, flämtade hunden i skuggan på altanen. Jag orkar inte ens gå ut och pissa.

Herman sippade på sin pastis medan han hummade lite disträ, vände blad i boken han med möda hunnit halvvägs i. En jävligt bra bok, men tröttheten gjorde sig fortfarande påmind när han läste. Han läste en stund, lade ifrån sig boken och fortsatte när lusten kom tillbaka. Inget konstigt, men det var sannerligen tur att han hade ett sommarlov att lästräna på.

- Nej, en glass och en liten pastis till va? frågade han hunden retoriskt. Hon blängde surt tillbaka.

- Jag tar gåslever och ett glas champagne.

Hängpattar och gubbrövar- del 14!

Han hade benen på bordet och gjorde ingenting. Solen sken ute men Herman satt inne i vardagsrummet med gott samvete och gjorde ingenting, han hade redan avverkat några veckors semester. Men många återstod och han kände ingen "jag-måste-passa-på-att-sola"-panik. Han sprang ute mest hela tiden om dagarna och på bouletävlingar. Nä, det här var en tid för eftertanke och vila. Kanske skulle han meditera en stund, ta en sväng med hunden. Eller bara sitta kvar och inte göra något alls. Han fick se.

Hängpattar och gubbrövar- del 13!

Behåring. Ett med åldern växande problem. Eller problem, irritationsmoment var nog ett bättre ord, tänkte Herman där han stod framför spegeln och ansade näshåren.

- Man vet att det är dags att rensa snoken när hårstråna börjar kittla en på överläppen, sa Herman för sig själv.

Egentligen var hår fullt naturligt. Vissa hade mindre, andra mer. Fäbojäntans groteska grottmansskrudar var kanske inte representativt för dagens medelsvenssons, men hår har alla mer eller mindre. Hans tre hårstrån på bröstet i ungdomens dagar hade förvandlats till minst tjugo idag. När han gick till frisören hade hon första gången artigt frågat om öronhår och ögonbryn, men numera tog hon dem i förbifarten. Men näshåren fick han allt fixa själv.

- Aaaah, vrålade han när det nöp till i näsvingen. Kan man inte vaxa snoken och bli av med skiten för gott?

Hunden satt uttråkad utanför toaletten och glodde.

- Bara du håller dig till näsan går det nog smidigt. Ska du fixa bikinilinjen däremot, får du blanda upp en hel cementtombola!

Herman avbröt sig och tittade oförstående på hunden.

- Vad säger du, skäggiga damen? Vill du testa nakenheten, eller vad är det med dig? Jag kan raka av pälsen på ett ögonblick om du inte är snäll!

Hunden lommade iväg med svansen mellan benen och gömde sig bakom soffan. En hund utan hår vore som en människa utan kläder. Accepterat när man släckt sänglampan, men på byn skulle det bli skandal. Hon fick nog ligga lite lågt med gliringarna ett tag!

Hängpattar och gubbrövar- del 12!

Han satt och betraktade sin fru som stod vid spisen och det var då, i det ögonblicket, han tänkte det man bara tänker och aldrig säger högt:
- Fy fan vilken snygg röv hon har när hon står vid spisen!
Kunde det bli mer gubbsunkigt än så? Eller, egentligen. Var det inte en kärlekstanke så god som någon. En vacker kvinna, arbetandes och koncentrerad. Han kunde inte slita blicken från henne.
- Ta över här, jag är så jävla pissnödig, befallde den vackra och sprang iväg.
Det var en dröm som sakta skingrades och han tog över slevarna. Han funderade om han betraktades sådär någon gång. Som ett objekt. Han vevade i grytorna och och smakade på köttfärssåsen, när hon smög upp bakom honom och viskade i hans öra.
- Fan vilken snygg röv du har när du står vid spisen!

Hängpattar och gubbrövar- del 11!

Algeriet. Hur kunde man missa det? Ett välspelande lag med fysik och vilja som spetskompetens.

Herman hade följt uppladdningen inför fotbolls-VM noga. Bosnien hade imponerat i kvalet bakom haussade Belgien och i Hermans värld var belgarna överskattade och bosnierna bortglömda, vilket var samma som att belgarna skulle ryka efter gruppspelet och Bosnien i princip klara för final.

Naturligtvis hade han fel. Belgarna hade nu traskat igenom gruppspelet med tre segrar och med stigande form, medan bosnierna satt på flyget hem.

Men Algeriet. Det borde han spikat. Jävla skit.

- Vad pysslar de med? undrade hunden som låg på mattan och tittade på TV-bilder med algeriska män i en stor glädjehög.

- De har gått till 8-del för första gången någonsin. Det är stort och mäktigt för en liten fotbollsnarion. Lite som Sverige och VM 94.

Hunden reste sig och gick ut och drack lite vatten. När hon kom tillbaka visade TV:n bilder på en ledsen Christiano Ronaldo.

- Vad nu? Har någon dött? undrade hunden upprört.

- Nej, nej. Han ser alltid ut så, sade Herman och njöt skadeglatt i smyg.

Hängpattar och gubbrövar- del 10!

Sill, nubbe, färskpotatis, köttbullar och gräddfil. När det vankades midsommar sparade Herman inte på krutet. Allt det goda inmundigades till stor överdrift och vällust.
- Skål sade han och blickade ut över bordet med delar av familjen. Skål nickade de andra tillbaka och de njöt av maten tillsammans.
Lite senare filosoferade Herman och hunden över en skål med jordgubbar och den sista slatten med snaps.
- Vilken midsommar i ordningen firar vi här i Toarpsdal? suckade Herman och lutade sig bakåt på den bräckliga plaststolen. Hunden slickade i sig jordgubbar och vispgrädde med vällust och hade knappt tid att svara.
- Inte vet jag, jag kom ju in i bilden först senare. Första sommaren jag var med gick vi tipspromenad och lekte lekar. Och åt sill. Och grillade på kvällen. Sedan har vi gjort likadant varje år. Tröttnar ni människor aldrig på saker och ting.
Herman blickade ut över porsen som växte vilt ute på fältet framför dem. Han tänkte tillbaka på midsomrarna som passerat och visst, hunden hade rätt. De hade gjort likadant varje år. Men det var väl hela grejen? Traditioner.
- Du ska bara vara glad att du får vara med. Vi bade kunnat välja västkusten och en hyrstuga. Då hade du tillbringat dina midsomrar på en kennel.
Hunden slafsade isig de sista gubbarna och satte sig bredvid sin husse för lite kliande under hakan.
- Jodu, det hade vart något. Då kanske både du och jag fått lite göka!

Hängpattar och gubbrövar- del 9!

Solen sken sådär löjligt vackert över Toarpsdal den här morgonen. Han gick nedför backen med hunden i koppel och njöt av värmen, den lätta brisen som svalkade och gågelkvittret från skogen. Det var något saligt över det hela, det var så lugnt, så vackert och så skönt att en sentimental känsla växte inom honom.
Det var en sommarmorgon precis som han mindes sommarloven som liten skolpojke på Tummarpskolan. Han vaknade, fick frukost, åt filmjölk i solen som hann bli ljummen och lite sur i värmen, socker som smälte på ytan och bildade små flytande sockeröar. Han såg framför sig hur han satt i små 80-talsshorts och träskor, lycklig över sommarlovet han hade framför sig.
Han var lika lycklig idag, 30 år senare. Med egen familj, en son i den där ålder han mindes. Men han var lika lycklig själv fortfarande. Kring det här med sommarlov. Han släppte lös hunden när de kom ut på banvallen och hon löpte snabbt iväg in i skogen. Efter en stund kom hon ut en bit längre fram med kvistar och grönt i pälsen.
- De där jävla koltrastarna retar gallfeber på mig, jag hatar dem, morrade hon och sprang vidare.

Hängpattar och gubbrövar- del 8!

Sommarlov. För fjortonde året i rad gick Herman nu på sommarlov. Från det allra första när han fortfarande var 25 år och livet var enkelt. Äta, sova, gå på krogen, vara uppe hela natten och sitta framför TV:n hela dagen om det var dåligt väder. Via den första med Simon när livet bestod av bilkörande, blöjbyten och promenader. Till idag, där livet just gått från uppochner till rätsida. Han njöt lika mycket nu som förr och känslan av en lång ledighet som sträckte sig så långt bort att ordet arbete förvandlats till något främmande och avlägset. Det var liksom som allra bäst nu.
- Promenad husse?
Hunden stod i hallen med bedjande blick. Han log mot loppsäcken han försonats med efter någon vecka av gnabbande.
- Visst ska vi. Många och långa promenader i alla väder ska vi gå den här sommaren, svarade Herman och tog på sig skorna. Hunden skuttade ut på gården, tog en löprunda i trädgården och mötte upp nere vid krusbärsbuskarna.
- Just det, jag glömde berätta en sak. Eftersom du glömde ge mig ett grisöra i morse, tuggade jag i mig Mikael Nyqvists senaste bok. Jag blev liksom frustrerad och rastlös.

Hängpattar och gubbrövar- del 7!

Han stod på kyrkbacken och såg sin son komma vandrande med sina klasskompisar och de andra på skolan. Solen sken och det var en sådan där skolavslutningsdag som det alltid borde få vara. Dagen då mellanstadietiden skulle avslutas hade kommit och Herman kunde inte begripa vart åren tagit vägen och att sonen var på väg in i tonåren. Vinden rufsade till hans hår och han strök den lite ovårdade och hemmasnickrade frisyren bakåt. Han fick kort ögonkontakt med sonen när denne passerade och han blev varm inombords.

Lite senare inne i kyrkan var det högtidligt och lite långtråkigt, men när läraren pratade om hur hans son vuxit och mognat och blivit modig fick han anstränga sig för att hålla tårarna tillbaka. Han kastade en blick på sin fru och de log mot varandra.

- Är det så här det är att åldras kan jag åldras hur mycket som helst, tänkte han och sjöng med i Denna ljuva sommartid!

Hängpattar och gubbrövar- del 6!

- För mig spelar det inte så stor roll om Sverige är med eller inte i fotbolls-VM, sade Tommy Engstrand i SVT:s morgonsoffa.

Herman satte kaffet i vrångstrupen och tjöt i sin ensamhet.

- Spelar det ingen roll? Är du helt historielös gubbjävel? Det betyder ju allt!

Sommaren 1994 tillhör en av de bättre i Hermans 38-åriga liv. Han såg Dahlins 2-2-mål mot Kamerun i sin ensamhet, segern mot Ryssland bland fyllesovande midsommarfirare, lyssnade på Rumänienmatchen i bilen på väg hem från Helsingborg och rullade in i Borås samtidigt som Ravelli räddade sista straffen och åkte lite senare karavan med tutande bilar och dansande människor. Den sommaren hade Engstrand just nedgraderat till "det spelar ingen roll". Vilken idiot.

- Fy fan Tommy. Du kan inte ha upplevt den glädjen. Eller sorgen på en balkong på Bergsäter efter sortin mot Senegal 2002, Anders helikopterfint och Camaras tåfjutt.

Herman sjönk tillbaka i fåtöljen med något nostalgiskt i blicken.

Hängpattar och gubbrövar- del 5!

Kungafamiljer och glamour-TV hade aldrig vart hans kopp te. Det var såväl tråkigt som irriterande med det där tillställda och konstlade. Männen såg spända ut och kvinnorna konstlade. Herman satt med morgonkaffe och pratade högt.

- Undrar om en prinsessa fiser? Tänk Lillian, tror du hon väckte Bertil med en riktig jävla brakskit någon gång? Som luktade så illa att man fick sätta tvärdrag och Bertil blev förbannad. Eller tror du Viktoria och Daniel har vilt sex? Med leksaker och grejer, lite smisk och dirty talk. Knullar de in alla rummen på Haga? Måste ju ta ett tag.

Ingen tycktes lyssna. Familjen var fortfarande i morgondvala och han fortsatte för sig själv.

- Chris och Madeleine. En amerikan och familjens svarta får. Undrar om han driver med kungen? Drar amerikanska skämt som kungen teaterskrattar åt och låtsas förstå. Och det där paret kör nog hardcore i sovkammaren. Jävlar.

Hermans fru tittade upp från tidningen och såg på sin man.

- Du måste vara den ende som sitter och tittar på den där skiten och tänker på snusk.

Hängpattar och gubbrövar- del 4!

Herman satt utanför Konsum och matade duvorna. Eller, nej, det gjorde han inte. Han satt och åt en dajmstrut, men när smulorna från rånet föll ned på marken var fåglarna framme och pickade i sig. Hunden var inte sen att göra kopplingen och nu låg hon och vred sig i skrattplågor.

- Käften hundjävel, väste Herman och försökte spela oberörd.

På vägen hem gick de långsamt på banvallen. Det var en underbar kväll och det var gott om folk ute. De mötte två motionerande kvinnor med hund och när de passerade drogs hundarna till varandra, skällde och gläfste en stund, för att sedan gå vidare.

- Ser du, jag är värsta magneten, sa hunden efter några sekunder. De blir helt tokiga i mig.

Herman vände sig om och tittade. Han funderade en stund innan han suckade.

- Och du valde säkert ett ekipage som jag kunde vart farsa åt med vilje!

Hängpattar och gubbrövar- del 3!

Pokerkväll med gubbarna. Det lät det. Ett gäng gubbar i blandade åldrar som spelade poker hellre än bra, men höll fanan högt vad gällde glatt humör och att tömma ölburkar. Dagen efter kunde vara sådär, men det brukade vara värt det.

- Jag ska inte dricka så mycket, det blir inte roligare bara för att man blir full. Lite lagom, men inte mer.

Herman hade planen klar för en lyckad kväll. Det brukade han ha. Problemet var att han hade svårt att hålla den där planen framåt småtimmarna.

- Jag lovar att väcka dig riktigt tidigt imorgon husse, suckade hunden och lade sig i trappan.

Hängpattar och gubbrövar- del 2!

Han satt och kollade in gubbarnas rövar. Ända sedan hunden hade slängt ur sig det där ålderssnacket och tidningen hade braskat med gubbrövsrubriker hade det malt i honom och därför kom det sig att han nu spanade in gubbarövar mest överallt. På stan, på TV, på morgonpromenader. Han försökte definiera gubbröven, men hade inte blivit klokare trots en vid det här laget ganska god kvantitativ grund.

Det var inte så att han attraherades av gubbrövar, inte alls. Tvärtom hyste han lite skräck och smygkikade bakom solglasögonen, bara korta blickar. Sedan åkte han hem och jämförde med sin egen.

På kvällen när han stod framför spegeln frågade han sin fru om gubbrövens vardande.

- Du har ingen gubbröv. Du har jeansröv, tröstade hon honom.

Han vände sig mot hunden och teaterviskade "Där ser du!".

Hunden flinade lätt, drack lite vatten och lade sig på vardagsrumsmattan.

- Du kanske har en fräck häck, men du är ändå gammal!

Hängpattar och gubbrövar- del 1!

- Husse, du börjar bli gammal.

Herman tittade upp från morgontidningen och såg förvånat på hunden som låg i solskenet och flämtade.

- Vad fan menar du? Vad är det för påhopp?

Hunden slickade sig nonchalant om tassarna och dröjde med fortsättningen.

- Ta till exempel det här med att du sitter på trappen och läser tidningen en lördagmorgon klockan 8, fast du kunde legat kvar och sova. Jag menar, förr fick man ju för fan väcka dig vid 10-snåret när man ville ut och pissa. Är inte det ett ålderstecken så säg?

Herman trodde inte sina öron. Låg hunden där och åldershäcklade honom?

- Och vilka sidor läser du? Det är ju för fan sporten och anhörigsidorna du lusläser och muttrar över. Som en riktig surgubbe.

Herman satt paff och glodde på hunden som fortsatte med sin morgontvätt. Här satt han en skön sommarmorgon och njöt av lugnet, solen som smekte honom varm, tidningen i fred och inne på tredje muggen kaffe. Och så förstör det där jävla hundskrället det hela med det här.

- Jag är väl för fan inte gammal? Du själv har bara några år kvar, det borde du möjligtvis beklaga dig över. Men jag? 38 år är jag.

- Ja, svarade hunden och reste sig och sträckte på sig. Det må vara hänt, men jag har i alla fall lite ungdomlig charm kvar. Varenda hanhund i trakten skulle offra svansen för att få sätta på mig.

Hon lommade iväg bortöver gräsmattan. Herman satt kvar mållös.

- Vem fan är du att diskutera sånt här förresten? Ett djur vars största nöje är att slicka sig själv i skrevet, muttrade han efter hunden som stannade upp och vände sig om.

- Ska du säga. Du gillar ju att slicka andra i skrevet, hur fräscht är det?

Herman låtsades inte höra det sista och vände blad i tidningen. I stor fet stil läste han översta rubriken: GUBBRÖVEN- det första ålderstecknet!

BK Häcken!

Varför lyckas BK Häcken alltid skramla ihop fotbollsspelare med coola namn? Det verkar aldrig ta slut.
Senast i raden är Carlos Strandberg, men sedan tidigare finns också Moestafa El Kabir, Leonard Zuta och Rene Makondele. Visst, inte fostrade i klubben, men de har hamnat där.
Historiskt? Jodå: Jimmy Dixon, Dulee Johnson, Stig Töfting och Jonny Rödlund. Och tränaren Ralf Palle.
Det måste finnas en språkbegåvad administratör som har stort inflytande i föreningen!

Påsk!

En religiös högtid, troligtvis den viktigaste för kristendomen, och allt handlar om häxor, färgglada fjädrar, billigt lösgodis, must, sill och ägg. Vill man vara obskyr blandar man in en hare också.

Själv åker jag till Cypern!

Golf!

Jag har alltid gillat golf som TV-sport (jag gillar väl kanske all TV-sport vid närmare eftertanke), men har länge trott att det berodde på Göran Zackrissons lågmälda kommentarer. Hans poetiska skildringar om greener och putteknik kunde trollbinda mig i timmar och på köpet hade jag superkoll på hela golfvärlden. Jag såg fighterna mellan Faldo och Ballesteros, kände Craig Stadler som Valrossen och hade Ian Woosnam som favorit. Det borde vart naturligt att jag under tonåren letade upp närmaste golfbana och klubb för att sätta igång själv, jag kunde ju allt och gillade hela prylen. Men det fanns nog aldrig på världskartan att jag själv skulle börja spela. Det var för avlägset och komplicerat.

Under det senaste årtiondet har jag mest följt golfen via tidningar och Sportnytt. Intresset har vart svalt, kanske för att det mest visats i udda kanaler, kanske för att jag pysslat med annat.

Men de senaste dagarna har jag suttit framför TV:n när SVT sänt från Augusta, en närmast mytomspunnen golfbana och tävling. Stensson borde vart det största svenska hoppet, men istället är det Jonas Blixt som har slagläge. Jag kommer sitta naglad framför TV:n, troligtvis med hete Kuchar som slutsegrare, men kanske med en svensk debutant.

Och Jonas Karlsson axlar Zackrissons mantel galant!

Brakskit?

Och för er som tror att jag menar att någon lade en brakskit när jag pratar om den där rökaren här under, får ni här lite talande bilder. Ca 4 minuter in i klippet kommer målet som folk kommer prata om under hela året!

Som en rökare i krysset!

Johan Larsson klev fram lagom när den där tanken om att Elfsborg har svårt att göra mål hade börjat mala. Han klev fram och visade publiken, världen och Erik Hamrén att han är en modern ytterback. Sannolikt sköt han sig själv närmare ett proffskontrakt och det får vi både leva med och vara glada åt.

Elfsborg vann med 3-1 (det var sannerligen i underkant) och det nya, unga Elfsborg visade att man är sjukt bra när man är som bäst. Det kommer bli ett roligt år på arenan. Återstår att se hur bortaspelet blir!

Tre månader senare!

Det blev inte som jag hade tänkt mig efter Fyrlingen. Jag föll ner i ett djupt hål och de senaste två månaderna har handlat om att ta sig upp. Om att skapa vilja till ett vanligt liv och att samla kraft för att ta sig ut i duschen. Det är ett äckligt hål med hala väggar. Man halkar lätt tillbaka och jag har fått lära mig att det tar tid och man måste vara försiktig. Där är jag idag. Jag har tålamod och klättrar en bit varje dag, slinter till men har ett allt fastare grepp.
Att vakna om natten med ångest som får magen att dra ihop sig, tankar som snurrar utan kontroll och ett hjärta som bankar i bröstet är vidrigt. Att sova mindre än några få timmar per natt är otäckt. Det är där jag har vart och det är där jag är på väg ifrån.
Det går framåt, uppåt, med långa skogspromenader i vårsolen med farsan och hunden som sällskap. Med långa samtal med de som kan lyssna. Med världens bästa familj och med vetskapen att jag är på väg att lära mig säga nej. Och med vetskapen att jag duger, att det räcker med att vara Herman.
Så. Bloggläsare. Vad säger ni? Vinner Elfsborg allsvenskan i år? Och lyckas vi välja bort alliansen?

Fyrlingen 2014!

Sjukt trött och sjukt glad. Fyrlingen 2014 är över och vi har laddat för den här helgen i nio månader. 

Plötsligt är vi där, vi genomför och levererar, folk är taggade, besvikna över förluster och stolta över segrar. Stig Forsman ger mig en kram när jag överlämnar ukulelen som pris för Årets lirare. Någon tycker banorna är dåliga, en annan att de är bra. En tredje gillar inte gruppspel, någon annan tvärtom.

Att arrangera är svårt, som fan. Eller busenkelt. Det är bådadera. Och jävligt kul.

Fyrlingen 2014 i siffror:

- 256 deltagare från 8 olika nationer

- 468 matcher har spelats

- yngste spelaren var 14 år, äldste 87 år

- en VM-guldmedaljör deltog

- 150 pers registrerade sin mailadress till enkäten

- Albin Plantin tog sin femte titel

- Rickard Nilsson sköt bort två klot med ett skott när det behövdes som mest

- jag sov totalt 12 timmar på tre nätter

Tack så mycket för den här gången, vi ses nästa år. Jag avslutar med segrarna av Fyrlingen 2014!