Travelin...

I höstas velade vi (jag och brorsan med respektive) fram och tillbaka. Ska vi ta Egypten? Tunisien? Det fanns fler alternativ, men de båda nordafrikanska semesterländerna låg bäst till. Till sist fick snålvar styra och vi stasade våra pengar på ett vårigt Cypern. Jag kan inte säga att jag ångrar mig nu!

POMde chicks vidare!

POM:s damer klarade av den tuffa uppgiften att slå ut BVP i kvalet till svenska cupen dam. Biggan och Annika torskade sin dubbel, men sedan tog gänget rubbet. Margit hoppade in vid underläge i trippeln och där och då vände man till en stabil seger. Det var jämnt och spännande, men fördel POM.
Med 3-1 i matcher har man nu tagit sig till 8-delen och där väntar Bangers från Göteborg.
SÅ JÄVLA GÖTT!

Hajp!

Vi har ett gammalt 50-talsbord stående i förrådet under trappan. Det var ett sånt där bord vi hade i början för att vi inte hade räd att köpa något snyggare. Vi har haft fler 50-talsmöbler (bland annat två hemska nattdukskbord) men så fort man hittat bättre alternativ har de rykt all världens väg.
Naturligtvis har de blivit inne. Det är the shit att ha såna där genomfula träfärgade och platta möbler hemma. Vi kan ha skickat tusenlappar till containrarna genom åren. Att bordet under trappan står kvar beror på ren jävla lättja (jag visste att lättja skulle löna sig någongång).
Dock, det ska poängteras. Jag kommer inte vika mig för trenderna. Jag har aldrig vart trendig så varför börja nu?

POM de chicks!

POM:s damer ska kvala till svenska cupen dam i helgen. Man får stå över 32-delen och möter i 16-delen vinnaren mellan BVP och CDB. Vinner BVP blir det repris från fjolårets 16-del. Då vann POM med 3-2 i matcher, så det kommer bli en tuff uppgift även i år.
De som ska fightas för den grönsvarta äran är Margit, Eva, Annika, Kaisa och Biggan.

Historisk har det gått bra för damerna.
2007 (premiäråret): föll precis i kvalet, slutade trea och de två bästa gick vidare.
2008: 8-del. Torsk mot LBO som var regerande mästare.
2009: kvartsfinal. Minns inte mot vem...
2010: kvartsfinal. Torsk mot Lejonkulan.

Facit är alltså att man tagit sig till finalhelgen 3 gånger av 4 möjliga försök och alltså de tre senaste åren. Jag tror mycket väl att det kan bli en fjärde gång, men det är små marginaler. Det kan bli riktigt bra, men det kan också ta stopp tidigt. Jag tror dock stenhårt på dem.

Entreprenöriellt lärande!

Så säger de som vet. Den nya läraoplanen ska göra entreprenörer av våra barn.
- Det handlar inte om att göra egna företagare av våra barn, det är en inre entreprenöranda vi ska forma. Egna företagare kan de bli på gymnasiet!
Exakt så uttryckte sig en av föreläsarna från Skolverket när vi matades med den nya läroplanen Lgr 11, styrdokumentet som ska forma den nya skolan.
Naturligtvis andas det borgerlig individualism, klätt i en skolskrud med vackra ord som värdegrund och samarbete. Opositionen har godkänt och anammat, mest förmodligen i rädsla för den offensiva borgerliga skolpolitiken.
Fördelarna med Lgr 11 då?
- en betygsskala som rymmer betygen A till F, där A är toppbetyg och F inte är godkänt. De flera stegen (jämfört med Lpo 94:ans G-VG-MVG) ger större utrymme att ge rättvisa och korrekta betyg.
- man har skärpt till kunskapskraven i kursplanernas kunskapsmål, så att de är mer konkreta och filat bort det mesta med det luddiga och godtyckliga som den förra läroplanen stod för (även om ord som "viss" och uttryck som "betydande del av" inte säger ett skit när man pratar om skillnaden mellan F och E).
- man har petat in språkliga mål i samtliga ämnen, något som säkert oroar många lärare som inte har svenska som ämne, men samtidigt visar på vikten av språklig förståelse.
- matriserna (tabeller där målen är specade) verkar bli ett gott stöd i bedömningsarbetet, samt en bra vägledning om man behöver skriva åtgärdsplaner. Konkret och överskådlig för såväl den pedagogiska personalen som elever och föräldrar.

Jag är försiktigt optimistisk till den nya läroplanen. Det stora arbetet blir att implementera den i den befintliga verksamheten och där är alltså jag utsedd att vara en nyckelperson. Vi är sammanlagt fem personer från skolan som fått uppdraget och på vägen hem smidde vi planer om vilka förutsättningar vi behöver för att göra det här extraarbetet. På förhand har vi fått veta att vi inte får vare sig tid avsatt eller extra betalt. Står våra skolledare fast vid det kan de fetglömma att vi tar det här. Det var vi eniga om!

Skolverket!

Hösten 2011 införs en ny skolplan i Sverige, LGR 11 heter den. Mer styrt, mer konkret och mindre av LPO 94-luddet. Det kan inte bli sämre än vad det vart med LPO 94 vad gäller styrdokument.
Jag är utsedd av min skola att vara implementerare. Alltså, förstå planen och förmedla den till mina kollegor på ett vettigt sätt. Nu ska jag på heldagskonferens med just Skolverket, för att lära mig hur det funkar. Jag är så rätt person att sätta i en stor sal och diskutera styrformerna. Så rätt att utnyttja min kompetens till sådant. INTE.
Nåväl, det ska bli trevligt trots allt. Middag får vi på köpet, liksom kaffe och frukt. Jodå. Men några extra lediga dagar? Eller nåra spänn mer i plånboken? Nej.

Jag går i skenet av gatljusen...

Skodajäveln har gått sönder igen och precis som det är i en nära relation blir man spontant vansinnig på någon som sviker, men lika sanbbt förlåter man. Men, samtidigt måste man gå vidare i något som inte fungerar. Jag måste köpa ny bil. Några förslag?

Förutom att jag under helgen som gick åkte tur och retur till Skara för instruktörsutbildning inom boule (jodå, nu är jag steg-1-instruktör), har jag också fightats på internetvärldens gladiatorarenor: bouleforumen. Hasse Hagberg, FS-ledamot, mailade mig efter ett av mina inlägg och hade synpunkter på det jag skrev. Den som följer den nämnda debatten vet att om Hagberg mailar någon så vill han inte föra debatten i offentlighetens ljus. Annars är han ganska rask med att såga folk jäms med fotknölarna när det passar honom. Men nu valde han att maila mig och det var ganska ljumma tongångar, men han drog in min familj i sitt resonemang och det ska han naturligtvis ge fan i.

Du verkar vara en person som älskar boule. Nu har du bestämt dig för, att hålla dina barn från boulen. Tänk om de skulle bli lika förtjusta i boule som du är. Men du skulle ändå hålla dem därifrån på samma sätt som de flesta föräldrar förbjuder sina barn att röka, dricka sprit, leka på järnvägens område, svära eller gå från matbordet utan att tacka.

Nä, Herman, du kommer aldrig att kunna hålla dina barn ifrån risken att möta någon xxx (personens namn borttaget av forfattaren/blogginnehavaren) i livet.

Så skrev han. Har han rätt till det? Har han rätt att i en debatt om en boule dra in personliga förhållanden hos de människor han debatterar med? Typ om de är bostadslösa, vilket politiskt parti de är aktiva i, hur man uppfostrar sina barn? Är det inte vårdslöst?

Off the record...

Tillbringar helgen med att åka bil med världens bäste Karlsson och att bli lite bättre på boule. Instruktörskurs står på programmet och skådeplatsen är Skaras boulehall. Hallen är mysig som fan, helt klart en av de bättre bakom överlägsen ettan Skövde boulecentrum.
Annars. Jag behöver väl knappast påtala att jag håller utbildning högt. Jag är övertygad om att man växer som boulespelare genom att gå en instruktörsutbildning. Man får fundera över olika tekniska moment, man får hjälpa varandra, man får titta på varandras teknik och man får utbyta kunskaper och åsikter. Det här kommer bli ett lyft för såväl mig som POM.
Slutligen kan man ju fölrbanna sig själv för att man inte kan hålla käft i det där dsciplinärendet som infekterat diskuteras på diverse plank. Jag har inga problem emd att killen som fällt har fått ett (för) kort straff, men att en av svenska bouleförbundets styrelserepresentanter visar sådan arrogans stör mig som fan. Dessutom ska vissa saker avhandlas offentligt, medan andra sker via mail. Märkligt. Fegt.

Olssons!

En gång, för inte så jävla länge sedan, var Sverige illa ut i ett internationellt handbollsmästerskap. Det var slutet på eran Bengan Boys och Staffan Olsson såg tröttare ut än någonsin och styrkan satt inte längre i håret. Jag och många andra var frustrerade över kräftgången mot blåbärsnationerna och till slut satt vi där inför en måstematch mot bra motstånd. Jag satt vid datorn och kved och behövde skriva av mig (det var innan jag upptäckte bloggen och Facebook) så jag skrev ett mail till Mats Olsson, mästarkrönikör på Expressen. Budskapet var solklart:
- Hade jag vart Staffan Olsson hade jag klivit in i omklädningsrummet, slått näven i väggen och lovat "Fan grabbar, klarar vi det här lovar jag att klippa av mig håret".
Mats svarade att det kan vart ett av de bästa läsarmail han fått, jag kände mig jävligt stolt och sådär fånigt glad. Två dagar senare, på ödesmatchdagen, slog jag upp Expressens sportsidor. På huvuduppslaget hade Mats Olsson sin söndagskrönika. På bild syntes en tecknad karrikatyr av Staffan Olsson, hans långa hår fladdrade i vinden. I handen höll han en sax och med stora feta bokstäver inledde Mats Olsson sin krönika.
- Hade jag vart Staffan Olsson hade jag klivit in i omklädningsrummet, slått näven i väggen och lovat "Fan grabbar, klarar vi det här lovar jag att klippa av mig håret".

Veterandiskussionen!

Nu ploppade det upp lite underlag för ett inlägg, via en spinn-off på just en boule-gästbok.

Jag har svårt att förstå den inställning som råder bland arrangörer av vetarntävlingar. Man fixar med tävlingar som bara vänder sig till veteraner. Man vill locka den äldre generationen boulespelare och man gör det genom prägeln att skapa socialt spel. Fine. Men varför då utesluta övriga som vill spela boule, oss som inte fyllt 55 år? Varför är man så rädd? Handlar det om att man tror att det inte går att vinna en tävling om man släpper in de öppna spelarna? Men fokus är ju det sociala, det går ju inte ihop. Handlar det om att de öppna boulespelarna är otrevliga? Nä, det är nästan alltid mer hjärtlig och bra stämning på de öppna tävlingarna. Handlar det om att man inte tycker att de öppna spelarna ska få ta del av den breda verksamhet som veteranboulen står för idag? Kanske. Det finns faktiskt ganska många spelare som väljer att spela i såväl den öppna boulen som inom veteranboulen. När de deltar i den öppna boulen finns alltid det där självklara välkomnande med, men så fort de tar steget in i en veterantävling handlar det om en slags sluten verksamhet där man tydligt visar "vi vill inte ha med er här, det här är vårt". Jag tycker det är egoistiskt. Jag tycker det är en verksamhet som är så fjärran från det boulen står för. Generationsöverbyggande, välkomnande och inneslutande. Veteranboulen har blivit avståndstagande, revirtänkande och uteslutande. Jag tycker det är fel och jag tycker det är synd. Det är inte en verksamhet som håller i längden.
För att komma vidare tror jag att det måste till en attitydsförändring. Det måste vara självklart inom veteranboulen att de gånger det inte blir tillräckligt många spelare i den öppna klassen ska man slå sig ihop till en klass. Den öppna klassen. Är man rädd för minskade chanser att vinna får man tänka på att man bjuder tillbaka till den idrott som en gång i tiden var till för alla och som byggt upp den verksamhet man idag deltar i och tar för given. Det måste vara självklart att alla ska få vara med, oavsett ålder, kön och bakgrund.
Annars tycker jag att V55-klassen ska få finnas. Det är idag en aktiv klass med mängder av spelare. Men man får aldrig glömma att klassindelningen är ett komplement, ett alternativ till den öppna klassen. Den öppna klassen är till för alla, det är inte veteranklasserna. Gör man veteranklassen till det enda alternativet är man fel ute.
Det är vad jag tycker om veteranklassen!

The devils right hand!

Jag har nog drabbats av bloggkramp. Det känns som om det finns för lite power i fingrarna just nu. Jag sprider kanske dyngan någon annanstans, typ Facebook och bouleplank. Men här tänder jag inte riktigt till för tillfället.

Men man kan ju allti elda upp en opinion. Varför är en stor del veteranbouleare så jävla rädda för de öppna boulespelarna?

Segt!

Jag och världens bäste Karlsson lyckades inget vidare i Skövdeblixten. Efter fyra ganska bra matcher kom två stora ras och vi lyckades med nöd och näppe ta oss till B-slutspel. Där tog vi tag i det igen, men spelade bra boule mot lite sämre motstånd. Vi måste kunna anpassa vårt spel även till bra lag och inte lägga oss platta mot bra lag. Det håller inte.

Kicken!

Kan man få kicken för vad man skriver på en blogg eller på facebook?

Back in black!

Fyrlingen blev succé i år igen. Alla var nöjda och allting flöt perfekt. Alla de bästa var på plats och ändåfick vi lite sköna skrällar med ett boråslag i semi. Men finalen blev en uppgörelse med de kanske bästa lagen och spelarna i landet just nu. Halmstadlaget med Patrik Anersson i spetsen och kompletterade med BK Strands Johan Skagerlund vann rättvist. Jimmy Löf hade i semi och final det bästa skyttet jag sett en svensk ha på länge. Hos finalförlorarna imponerade Jesper Skult med väldigt många bra spelade klot. Han känns kanske som den allra bäste svensken just nu? Dessutom verkar hans lag med Robin Johansson och Anders Csapo vara ett lag med en plan, kan räcka långt ett sådant här mästerskapsår!
Med mitt perspektiv (arrangörsperspektivet) var det en härlig upplevelse. Vi har en grym organisation som var bättre än någonsin i år. Vi skapar förutsättningarna för en av de allra bästa tävlingarna i hela landet och genomför den klockrent. Media kommer dit och bevakar. Borås Tidnings sportchef satt i hallen under fyra timmar och sköt i det längsta på sitt nästa uppdrag, som var att bevaka en av stans storheter, BHC, som hade en tuff hemmamatch. Han fick upp ögonen för tävlingsboulen och det kan betyda mycket för oss på sikt. Han gillade vad han såg.
Det som sáknas är detaljen om ett mysigt café inne i hallen.kanske med en minibar och lite extra fint käk. Men det ärsamtidigt bra att det finns lite mer att plocka av.Vi får aldrig bli nöjda och göra saker i slentrian. Vi ska bli bättre för varje år!

Mina tre höjdpunkter från helgen:
1. Skults märkliga dubblé för match i semin och i den avgörande dubbeln. Sjukt i ett sådant spänt läge och så långt fram i en stor turnering. Och helt avgörande!
2. Ungdomarna. Coccinelle hade flera juniorspelare på plats, förstärkta med lite folk utifrån. Dessutom Alex Norin och Nicklas Carlén. Det är viktigt med de unga!
3. Återvändarna. Det fanns några spelare, med Chister Lilja och norrmännen i spetsen, som kommer tillbaka år efter år och för mig känns det jävligt bra att de vill komma tillbaka. Det gör mig stolt att vi skapat något som folk ser som en tradition numera.

Så, med blicken framåt då. När jag nu lagt ner all min kraft i att fixa en tävling åt andra ska det bli jävligt skoj att spela själv. Närmast kommer Skövdeblixten med Owe. I februari ska jag, Owe och Conny spela SWIO:n. Jag längtar, för jag är bättre än någonsin i år. Ska bli så sjukt jävla skoj!

Om någon undrar!

Om någon undrar vad jag ska pyssla med kommande vecka, så är det att förbereda Fyrlingen i alla dess former. Om det är kul? En av de roligaste veckorna under hela året. Jag är en äkta boulenörd! Eller, som jag föredrar i detta kärlekens år: passionerad!

2011

In the year of 2011 kommer kärleken, romantiken och passionen råda. Det har jag bestämt, bara så att ni vet!