Och han dansade en sommar- del 8!

Han låg och tittade på sin fru, som sov fridfullt. Hon var vacker hur hon än gjorde.
Han hade gått med en klump i magen några år. Ett sveket större än allt annat som hade sårat henne bortom vad han kunde förstå, men hon hade förlåtit och de hade gått vidare. Herman var så djupt tacksam över hur hon tagit det, hanterat det och gett honom, det de hade, en ny chans. Men han kunde inte släppa det själv. Ibland låg han och funderade sig galen över hur han kunde göra det, det där vidriga. Han lät sin hand sakta smeka hennes rygg, glida ned mot svanken. En fluga satte sig på hennes skinka och det var i sista stund han hejdade sig från att slå till den med handflatan.
- En handflata i arslet när man ligger och sover. Det hade nog vart droppen, tänkte han för sig själv. Han kysste henne lätt på kinden och vände sig om. Ute hade det börjat ljusna och en hel sommar låg framför dem.

Och han dansade en sommar- del 7!

Han satt på Happarandan, grannarnas nybyggda och vackra veranda. David, byggmästaren av skönheten de satt i, frågade om de skulle ta en öl.
- Klart vi ska, svarade Herman och lutade sig nöjd tillbaka.
David försvann in i huset till sin skattkammare av goda öl. Herman beundrade det ljusa rummet. De små fönstren som bildade tre väggar påminde honom om en tid som flytt. Det andades hstoria och ändå kändes det nytt och fräscht. De (David och Mari) hade byggt verandan från grunden. En enkel ingång med trappa och två dörrar hade förvandlats till en storstilad entré och ett rum som tycktes släppa in allt ljus i hela Toarpsdal. Det var ett smycke, ett väsen som meddelade besökaren att här var man välkommen in att sitta ned, att prata och umgås.
Herman var både imponerad och gladdes med grannarna. De hade skapat, något han själv alltid vart obekväm med. Han var mer av den demolerande sorten, det fanns inte ett rum i residens Hasselbacken där han inte hade rivit, slagit ned, brutit upp eller ändrat om. Där var han effektiv och outtröttlig. Men när det var färdigt var någon annan tvungen att ta över. Därför var skapelsen han satt i så imponerande, att de hade skapat något så vackert med egna händer. Han var inte avundsjuk, bara ödmjukt imponerad och, som sagt, glad för vad de åstadkommit och fått.
- Den här har vi druckit innan, men jag tror du uppskattar den mer nu när du fått ditt luktsinne tillbaka, sade David när han kom ut på verandan. Han hällde upp en öl, mörk och med en skum som skvallrade om smaker bortom det vanliga. Herman stack näsan i glaset, doftade och tog sedan en lätt klunk. Han njöt och gjorde tummen upp.

Och han dansade en sommar- del 6!

- Ta inte i så du bryter lårbenshalsen, gubbjävel, sa Simpe och skrattade så han kiknade.
Sonen satt på åkgräsklipparen och väntade medan den arme lärardjäveln slet sig fördärvad över en bensindunk. Locket satt där det satt. Hur han än vred och vände, bände och slet, svor och gormade, vägrade fanskapet att släppa.
- Vi har en hel dunk till, sade sonen och pekade mot hörnet av det dunkla garaget. Herman blängde tillbaka, svor en ramsa och bytte dunk. Någon minut senare var gräsklipparen tankad och klar och Simpe försvann ut på gården. Själv satte han sig på trappen och torkade svetten ur pannan, drack ur det sista i kaffekoppen och när han kom till botten svalde han insekten. Den fastnade halvvägs ned i strupen och den som vet hur klökmagad den här mannen är förstår hur de kommande minuterna blev.
- Satan, frustade han när han hulkat färdigt. Satans jävla flugjävel, fortsatte han och tänkte att det här var precis vad som inte behövdes.

Och han dansade en sommar- del 5!

Midsommarafton i backspegeln, men det finns en anledning till att vindrutan är stor och backspegeln liten. Så nu gällde att blicka framåt mot kommande trevligheter och det fattades inte potentiella höjdpunkter den här sommaren. Varberg, Vetlanda och Lloret de Mar var redan givna på listan över besöksmål, men kanske såg han allra mest fram emot en resa norr över.
Det finns nämligen en plats som ligger varmt om det sargade lärarhjärtat. En plats som ger lugn, harmoni och glädje som få andra kan. En plats som odelat förknippas med livet och kärleken. Han längtade dit mer än någon annan stans och om en dryg vecka skulle det bära av till Rådmansö och en underbar helg med den norra cellen av Thorellare.
- Innan dess ska jag rensa det här jävla ogräset, sade han och blängde surt på grusgången framför huset. En grusgång som om han inte gjorde något snart skulle bli ett med den omkringliggande gräsmattan.
- Du kommer inte vara i närheten, sade Simpe och satte sig på den åkbara gräsklipparen.

Och han dansade en sommar- del 4!

Midsommarafton. Sju sorters blommor under kudden var väl inte riktigt i tiden. Om han tänkte närmare på saken var det nog mer sju sorters ångestdämpande som var tidens melodi. Eller sju olika sorters öl, kanske. Nåväl, det var midsommarafton och delar av släkten var samlad.
- Kan du duka uppe på altanen? undrade Biggan.
Han samlade ihop tallrikar, bestick, rosa servetter och en öl och gick en trappa upp. Solen sken och fåglarna kvittrade, det var bäddat för en skön eftermiddag. En stunds ensamhet en våning upp och han funderade igenom dagen.
- Lunch, 5-kamp, grill och umgänge. Fan, det här blir stressigt.
Han pratade med sig själv, det blev bäst svar då. Efter dukandet lade han sig i solstolen och öppnade ölen. Ljuv musik.
- Vad fan ska man sjunga för snappsvisa? Biggan får ta den bollen.

Och han dansade en sommar- del 3!

Oj,oj,oj. Det här var en körig förmiddag för den nyblivne semesterfiraren. Först kaffe och frukost framför SVT:s morgon-TV, sedan lusläsa text-TV, surfa igenom flödet på olika sociala medier och spela lite mobilspel. Han satte sig i soffan och pustade ut.
- Du får inte bränna ut dig första dagen, gubbe lille, sade han till sig själv.
Utifrån köket viskade disken efter honom, dammsugaren pockade på uppmärksamhet från tvättstugan och en hög med tidningar på köksbänken bara låg där och väntade på att bli omhändertagna. Han ignorerade alltihop och lade upp fötterna på bordet.
- Allt har sin tid. Och jag ska inte ta allt det roliga från Biggan, lovade han sig själv och tog en tupplur.

Och han dansade en sommar- del 2!

Den här dagen hade gått från morgontrött, till vardagslunk, vidare till stor besvikelse och slutat i något slags halvkoma-liknande tillstånd i TV-fåtöljen. Det hade vart sista arbetsdagen före semestern och egentligen var det bara en transportsträcka. Lite tjöt med arbetskamrater, plocka undan det sista på skrivbordet, svara på något mail.
Men så kom det här med lönebeskedet. En verbal käftsmäll från chefen, skickligt maskerad och som en blixt från klar himmel. Han gick ned för räkning men reste sig på nio och svarade upp. För drygt tre år sedan hade han heligt lovat att alltid stå upp för sig själv, likväl som för andra. Nu var ett sådant tillfälle och efter några ångesttimmar fick han sagt det som bör sägas. Inte argsint, inte aggressivt, bara känslomässigt och jävligt ärligt.
Han gick hem den där dagen med lättat hjärta och solsken i blick. Det var sommarlov och trots pissig lön var ledigheten värd sin vikt i guld. Sju oändliga veckor låg framför honom och han kunde göra vad han ville. Så han satte sig på trappen, tittade ut på gårdsplanen och tänkte högt.
- Det där ogräset ska jag nog rensa innan augusti.

Och han dansade en sommar- del 1!

Det fanns få saker som var så enastående vackra som kvällarna före midsommar. Kvällsljuset vägrade envist släppa taget om trädgården och man kunde drömskt sitta på trappen och bara tomglo rakt ut i skogssnåret. Långt bort kunde man höra ett djur skrika, en moped kämpandes envist uppför en backe, en fågel i vild färd med att fånga mat till sina nykläckta. Allt var som ett välregisserat skådespel, men samtidigt så befriande fritt från förutsägbarhet. Det var bara att sitta och insupa allt.

Det vibrerade till i fickan och han fiskade upp sin telefon. Wordfeud. Spanjorskan djupt inne i de mörka smålandsskogarna hade just lagt ett ord och på ett ögonblick hade det vandrat genom tid och rymd och landat i hans ficka. 

- Bärsa, läste han tyst för sig själv. Det är väl för fan inget ord?

Han knappade snabbt ett svar och lade undan telefonen. Kliade sig om hakan och tänkte att han borde ta en promenad, hade antagit utmaningen från Ubbe om att gå långt och länge. Det hade inte blivit en meter promenad sedan dess, men han tänkte varje dag att han borde. Han reste och sträckte på sig.

- Bärsa, sade han tyst för sig själv igen, gick raka vägen in till kylen, hämtade en öl och satte sig sedan på trappen igen. Han öppnade och ljudet från den pysande burken försvann snabbt ut i sommarkvällen.

- Undrar vad den kortaste sträckan är man kan registrera på Runkeeper, tänkte han och tog en djup klunk.