Herr Tramslunds bravader- del 1!

Herr Tramslund var en man av ordning. Nystrukna skjortor, blanka skor och en oklanderlig frisyr vad det minsta man kunde begära av en statsman av rang. En säker blick, en prydlig portfölj och ett stadigt handslag var hans personliga signum och han hade i detta hittat sin egna uniform i en värld som tycktes försjunka i dekadens och oordning. Han hade bestämt sig att inte vika en tum från sin vision om att det här landet skulle formas till en prydlig och lydig stat. Då gällde det att själv föregå med gott exempel.
Han rättade till slipsen en sista gång och såg på sig själv i den enorma hallspegeln.
- Såja, Tramslund. Nu går vi ut och tar oss an världen, sa han till sig själv. Han sa sådär varje morgon, faktiskt. Det hade blivit hans alldeles lila egna ritual. Han hade fått idéen från en amerikansk film om presidenter och generaler och tyckte det passade snyggt.
I baksätet i taxin ringde han in till högkvarteret (som han själv föredrog att kalla sin arbetsplats) för att få senaste nytt och en uppdatering kring dagens agenda.
- Godmorgon, Tramslund här. Statusuppdateringar tack!
Rösten på andra sidan suckade tyst och bläddrade i lite papper.
- Du ska besöka en skola i Sundbyberg, media är där också. De vill visa upp att skolan inte är så dålig som du säger, så du får koppla på charmen. Sedan vill statsministern prata om kräftskivan, han är lite tveksam till det här med att inte ha kräfthattar. Du får slå honom en pling när du är färdig med skolbesöket.
Tramslund nickade allvarligt.
- Tack för briefingen, klart slut!
Han lade på och harklade sig allvarligt. Han ville att taxichauffören skulle förstå hur viktig han var.
Skola i Sundbyberg, alltså. Tänk vad bra skolan hade vart om det inte vore för alla lärare och elever, tänkte han. Fantastiskt stilfulla byggnader, där allt stod i ordning och det var tyst och lugnt. Nu var de istället en grogrund för slafs och hafs. Elever som gick klädda i vilka kläder de ville och lärare som vägrade förstå att det där med bestraffning och disciplin var något vackert. Usch. Han fick en liten klump i magen.

Hängpattar och gubbrövar- the end!

Regnet strilade ned och Herman stod där under paraplyet och småfrös. Tropisk hetta hade på en vecka byts ut mot tidig höst. Augusti var en lynnig rackare som bevisligen njöt av att jävlas med människors känsloliv. Han hatade känslan av höst och att ännu en sommar flytt.

Hunden däremot verkade inte bry sig så mycket. Hon stod och vädrade medan pälsen sakta förvandlades till en dyngsur trasa. Kanske kände hon samma som honom men hanterade det bättre? Hunden var bevisligen klokare än honom. Kanske var det melodin? Bry sig mindre och gilla läget. Njuta av stunden oavsett. Åren skulle gå, höstar komma och både bra och dåliga dagar skulle passera förbi. Varför bara njuta av det bra, varför inte njuta av allt sammans? Regniga dagar, dålig nattsömn, uteblivna ligg, tråkiga TV-program. Gilla hängpattarna hos frugan och vårda gubbröven hos sig själv. De skulle ju komma, lika bra att se dem som något vackert. Han fällde ned paraplyet och ställde sig i regnet, lätt dropparna rinna från håret ned i ansiktet och utmed ryggen. Han kände lite lättnad, som om han fått en ny livsinsikt.

- Fy fan vilket skitväder, ska vi gå in? 

suckade hunden ruskade av sig och gick upp på trappen. Hon vände sig mot sin husse som stod kvar i regnet.

- Varför i helvete använder du inte paraply när du har ett i handen? Kommer du?

Herman stod kvar och vände ansiktet mot skyn.

- Strax. Ska bara njuta lite till. Vem vet när det blir regn igen!

Hängpattar och gubbrövar- del 17!

Hunden låg på vardagsrumsmattan och sov tungt. Herman satt i fåtöljen och glodde tomt på TV:n. Regnet smatrade mot fönsterrutan och allt alltsammans andades höst. Jobb, trötthet, regn, snarkande hund, dåliga TV-program. Var och en för sig var de inga problem men tillsammans bildade de en ödessymfoni som förebådade mörker och kyla.

Herman rycktes ur sina tankar av hunden som plötsligt satt sig upp och lyssnade uppmärksamt.

- Vad är det? Kommer det någon?

Han reste sig från fåtöljen och tittade ut, men gårdsplanen var tom. Hunden fortsatte gruffa och såg orolig ut, Herman tog ett varv i huset och kikade genom fönstren, men kunde inte se något konstigt. Märkligt. Hunden brukade bara gruffa när någon närmade sig huset, det slog aldrig fel.

När han kom tillbaka till vardagsrummet förstod han dock vad det hela rört sig om. I den varma fåtöljen låg hunden och flinade hånfullt.

- Dumjävel, sa hon och somnade om!