Tjo faderittan på dig 2013!

Jag har ju sammanfattat det gångna året genom min adventskalender, så nu återstår bara att tacka för ett trevligt 2013 och önska ett:

GOTT NYTT ÅR!

Adventskalendern lucka 24: världens bästa!

Sista luckan och jag har sparat det bästa till sist. De som gör mig hel och de jag älskar över allt annat.

Jag älskar er, Simpe och Biggan!

Adventskalendern lucka 23: årets semester!

Roslagens famn är alltid varm och hjärtlig. Vi styrde kosan dit efter SM-veckan i Falun och stannade en vecka och den där veckan är nödvändig för mig. Den fyller mig med glädje och styrka inför hösten och jag skulle inte vilja byta bort en vecka hos Ubbe, Lisa, Jacob och Pontus mot något i hela världen. Så mycket trivs jag där!

Adventskalendern lucka 22: årets baksida!

Alla dessa SD-politiker. Ett parti fyllt av människor med ett mycket dunkelt förflutet, har en minskad invandring som viktigast på agendan och lockar väljare som lätt yttrar "Jag är inte rasist, MEN...". Under året har partistyrelsen påstått att man har nolltolerans mot rasism, men det har krävts grävande journalism för att få samma styrelse att agera. Det har framstått som "det vi inte vet finns inte" när de agerat.

Naturligtvis är man inte intresserade av att ta tag i rasismen, de flesta i partiet har en rasistisk värdegrund. Nu är det dags för alla som röstar att välja sida: rasist eller inte!

Adventskalendern lucka 21: årets Elfsborgare!

Johan Larsson, högerback med kvalliteer som få i allsvenskan. Han är given i ett framtida landslagsbygge, som mycket väl kan bestå av tre-fyra spelare med Elfsborgsrötter. Arvet efter landslags-Anders är med andra ord gott!

Adventskalendern lucka 20: årets mysgubbe!

Mark Levengood. Han roddade Svenska hjältar när de var på turnébesök på Daltorp, tog sig tid med allt och alla och omgavs av en aura av godhet. Hela aulan satt tyst när Mark talade. Det var mysigt hela vägen!

Adventskalendern lucka 19: årets julklapp?

Råsaftscentrifugen. Smaka på den ni. Det är nämligen årets julklapp i Sverige, där hälsotrenden daskar oss i stjärten så här i julmatsorgiernas epicentrum. Jag vill inte ha en råsaftscentrifug julen 2013, men däremot...
- ett års IPA-förbrukning på Systembolaget
- en utomlandsresa i månaden under 2014, gärna europeiska storstäder
- ett friår
Jag är lite mer modest än den genomsnittlige konsumtions-svennen.

Adventskalendern lucka 18: årets 3 minuter!

Klockan 00.00 1 september öppnade anmälan till Fyrlingen. 00.03 var tävlingen fulltecknad. Det tog tre minuter innan Fyrlingen 2014 var fulltecknad och jag vet inte ens om jag var glad. Bara chockad och det var naturligtvis häftigt. Men det var helt sjukt.

dventskalendern lucka 17: årets farligaste drog!

Jag gjorde misstaget att börja spela Candy Crush. Det som till en början verkade vara ett oskyldigt och enkelt spel utvecklade sig till ett djupt beroende som tog allt mer tid av mitt liv. Till slut satt jag i soffan med bilder av exploderande bomber och smällkarameller som krossade rader av färgglada godisar. Jag tror på allvar att det förstör hjärnan (OBS ironi).
Nu har jag raderat skiten från telefonen och Fejjan. Jag kan idag stolt säga att jag är nykter Candy crushist.
Aldrig mer.

Adventskalendern lucka 16: årets bouletävling!

Klassiska Varberg Strandcup får stiga åt sidan som årets bouletävling, jag drar till med en storsatsande nykomling.

Nordic Petanque Weekend satsade stort från första början och skapade en bouletävling i parkmiljö som har magiska förutsättningar. Boulespel på svårspelade parkgångar runt Sankta Helena Kyrka i Kyrkparken, mitt i centrala Skövde. Vid parkens västra utkant ligger Hertig Johans torg och där hade arrangerande Trix byggt upp en centercourt de lux. Förutom sittplatser runt omkring, kunde man sitta på uteserveringar runt omkring och se bra boule.

Mattias Thorell må vara min bror och därmed kan min objektivitet ifrågasättas, men ändå vågar jag påstå att han är landets allra bästa bouleentrepenör just nu, tillsammans med Pablo Patron. Han har med kraft och engagemang byggt upp NPW till en tre-dagarstävling redan från start och nästa år tror jag att tävlingen har potential att bli årets största i landet. Bäst är den, som sagt, redan i mina ögon!

Adventskalendern lucka 15: årets filmöverraskning!

Satt en dag hemma och var krasslig. Surfade runt på Netflix efter en film att trösta mig med och hittade en dokumentärpärla som heter Exit through the gift shop. Den handlar om streetartists i Frankrike. Riktigt jävla duktiga underground-konstnärer som smyckar offentliga miljöer på de mest spektakulära sätt, samtidigt som de av samhället anses vara kriminella klottrare som bör bekämpas. Filmen byggs upp genom att en snubbe från USA blir helt besatt av konstnärerna och viger sitt liv åt att följa dem, ivrigt dokumenterande med sin amatörkamera. Man får en unik inblick i en värld och rörelse som annars är ytterst hemlig och den här snubben kommer många av dem väldigt nära och blir god vän med dem.
men självklart har en riktigt bra film en oväntad vändning och det har naturligtvis även Exit through the gift shop. Men jag säger inget mer, ni måste se den!

Adventskalendern lucka 14: årets smakresa!

Fattade under året tycke för IPA-ölen på riktigt och har tålmodigt testat runt bland öl som går från i det närmaste drickbart beska, till lent söta. Men jag har helt klart hittat min svaghet i ölsortimentet, även om jag tycker öl i allmänhet alltid är gott.
En höjdpunkt i öldrickandet blev Öl- och wiskeymässan i Göteborg i våras. Jag och bästa brorsorna halkade omkring i Göteborg och testade öl högt och lågt. Det var en gomsprattlande upplevelse som gjord för mig. Dessutom hade vi jävligt kul.
Och vill ni ha ett mainstream-IPA-förslag som heter duga? Belhaven twisted thistle!

Adventskalendern lucka 13: årets otur!

Dagen till ära, om än i efterhand!
Det fanns en jävla massa alternativ som sverige skulle kunna få möta i det avgörande VM-kvalet till VM i Brasilien. Men när det var dags för lottning konstaterade jag och polaren att lottningsproceduren var ointressant. Det var skrivet med skrift av eld i ödet: vi skulle få den svåraste kvalmatchmotståndare som går att få, Portugal.
- Det blir Portugal, jag behöver inte ens kolla, sa jag medan vi rattade in websändningen.
Några minuter senare kunde vi bara bittert konstatera att vi hade rätt. Där och då försvann Sveriges VM-chanser!

Adventskalendern lucka 12: årets känsla!

Hur jag än beter mig, hur jag än väljer och hur jag än möter livet handlar ganska mycket i mitt liv om oro. jag har lärt mig att det är en del av mig. I långa perioder är den perifer och obetydlig, under kortare tider är den besvärlig och påträngande. När det är som värst oroar jag mig för allt mellan himmel och jord. Det kan låta jobbigt, men för mig är det en del av mitt liv. Det är en drift och en grundläggande överlevnadsstrategi hos människan har jag lärt mig. Vissa bär på den mer än andra och jag är bevisligen en av dem. Så, kanske hade livet vart gladare ibland om jag inte hade haft det där i mig, men jag är ganska säker att det lett till att jag är djävligt omtänksam och bryr mig. Bra så!

Adventskalendern lucka 11: årets bedrövelse!

Runt om i europa växer sig missnöjespartierna starka. Gyllene gryning i Grekland, Sverigedemokraterna i Sverige, Fremskridtspartiet i Danmark, Framstegspartiet i Norge, Sannfinländarna i Finland. De hugger in sig på områden som invandringsfrågan, älderomsorgen och välfärden och de ställer gärna just invandringsfrågan mot de andra. Man försöker hitta lösningen på ekonomisk instabilitet och en tynande välfärd genom att strypa eller drastiskt minska invandringen.
Den som kan sin historia vet naturligtvis att det inte är en lösning, vare sig samhällsekonomiskt eller humanitärt. Tittar vi tillbaka i historien behöver vi bara gå ett drygt halvt sekel tillbaka för att hitta groteska exempel på hur jävla illa det kan gå när man sätter makten i händerna på partier och människor som kommer till makten genom att projicera missnöjet mot invandringsfrågan och att göra skillnad på människor och människor.
Det är bedrövligt att nästan 10% av det här landets röstberättigade invånare överväger att lägga sin röst på ett parti som har stora problem med att dess politiker har rötter i föreningar som just sympatiserat med de där groteska historiska exemplen. Flera av dem har bevisligen åsikter som visar att det egentligen inte handlar om invandringsfrågan sett ur ett samhällsperspektiv, det handlar om att de inte gillar människor med invandrarbakgrund.
Jag hoppas att tillräckligt många av väljarna i Sverige tar sitt förnuft till fånga under 2014 och när det kommer till val väljer att inte lägga sin röst på Sverigedemokraterna, utan istället väljer något av de övriga partierna som faktiskt värnar om människan, demokratin och välfärden. Låt inte illa dolda odemokratiska värden få makt och inflytande i Sverige. För det kan faktiskt gå åt helvete på riktigt.

Adventskalendern lucka 10: årets stad!

Okej. Jag blev kär i Berlin. Det var kärlek vid första ögonkastet. Obesvarat av en stad som verkade leva i slow-down-tempo med en cigg i mungipan, tidningen i knät och en öl lätt vilande bredvid. Jag har aldrig sett något så fullständigt avslappnat och naturligt, fylld av acceptans till allt mänskligt och alla mänskliga drag.
Jag ska dit igen, det kan inga stormande Svenar hindra. Men vi gör nog nästa försök under sommarhalvåret. Det känns säkrast och dessutom är tyskarna, i all sin enkelhet, jävligt hårda när det kommer till bilar med dubbdäck.

Adventskalendern lucka 9: årets uppsving!

Ny chef, nytt tänk och ny energi. Hösten på Daltorpskolan har vart framåtsyftande och energirik. Visst, jag är lika trött nu som jag brukar vara, skillnaden är att man inte släpar sig till jobbet med ångest och oro. Det är en jävla skillnad. Man är beredd att satsa mer när man känner att det ger något, när man känner att det man gör syns och märks. Dessutom har var och en betydligt större inflytande och betydligt större möjligheter att få sina idéer testade. Det fanns sällan på världskartan för, men nu är utgångsläget att man har ett jäkla förtroende.
Jag tror egentligen att det här är självklara saker. Såhär borde det vara för alla jämnt och ständigt, oavsett om det gäller arbetslivet eller någon annan del i den cirkus vi kallar livet. Får man förtroende växer man, vågar man misslyckas och vågar man misslyckas, lyckas man jävligt mycket oftare. Det är jävligt viktigt att ha med sig, gott folk.

Adventskalendern lucka 8: årets långsammaste!

Jag skickade in mina papper för lärarlegitimationen några dagar innan sista datumet. Det var tydligen bortom som fan med det där och jag fick svar ganska fort efteråt att de mottagit mina papper och att de skulle behandlas snarast. Det var ett tag sedan nu. Typ tre månader sedan.

Jag vet folk som väntat nästan ett år på att få sin legitimation och snart måste man ha den för att få sätta betyg.

 Hallå? Skolverket? Vakna!

Adventskalendern lucka 7: årets bästa Herman-boule!

Det här kan låta nördigt och orealistiskt, men vad fan... vad vore livet om man inte vågade vara nördig och orealistisk?

I september förra året satte jag upp en lapp på anslagstavlan vid min arbetsplats. Jag skrev mitt mål med boulen på den där lappen och det stod "SM-medalj 2013". Jag kom aldrig nära, 8-del i singel och klar torsk mot Jimmy Löf (5-13 tror jag) som bäst. Men det var det bästa resultatet någonsin för mig på ett boule-SM och jag prickade formtoppen så det bara stänkte om det. Jag och Biggan gjorde vårt bästa mixed-SM också och torskade 16-delen knappt.

Grejen är inte att skriva nått sånt på en lapp, det kan vem som helst göra. Grejen är att jag vågar göra det, stå för det fast jag inte lyckades. Jag gjorde allt rätt, allt jag kunde, men räckte inte. Jag tror det hjälpte mig att bli så bra jag kunde det här året.

Kanske kommer jag aldrig ta någon SM-medalj, kanske kommer jag aldrig bli så bra. Men jag har en plan som jag följer och det är nog det som viktigast.

Och det sitter en ny lapp på den där anslagstavlan!

Adventskalendern lucka 6: årets överraskning!

Vi satt i vår aula en vanlig torsdag i april och väntade på ett vanligt (och dödstrist) APT (arbetsplatsträff). Dagordningen talade om åtgärdsplaner och beslut om sådant som ska åtgärdas och beslutas om på vårkanten i skolans värld. Ingen anade den blixt som skulle komma från en klarblå aulahimmel. Med gråt i rösten berättade vår dåvarande chef att stadsdelen beslutat om organisationsförändringar. Rektorerna skulle rotera och hans tid som rektor på Daltorp skulle efter drygt 20 år vara slut. Tystnaden var monumental kollegiet som under några år gått på knäna i en kommunal verksamhet som krävt mer än den gett. Det var en konstig blandning av förstumning och tillförsikt. vad skulle hända nu? Var detta värdigt? Skulle det bli till det bättre? Svaret vet vi idag och det kommer i en annan lucka! Men den där aprileftermiddagen var sannerligen årets mest överraskande ögonblick!

Adventskalendern lucka 5: årets Sven!

Jag ligger en dag efter. Rättning och ordning hädanefter. Och lucka 5 blir lite spontan, med tanke på Sven. Jag hade fixat och donat, smugit med planeringar och bokningar. Hålt käft om vart vi skulle åka. För vi, jag, Biggan och Simpe, skulle ut på äventyr och allt, hela resan, skulle vara en välplanerad överraskning. Men tydligen gillar inte Sven överraskningar. Och vem Sven är? Ett jävla oväder som fick färjorna i östersjön att stanna i hamn, vägarna i södra Sverige biltomma och hela landet lamslaget. Det var nog inte meningen att vi skulle iväg på äventyr den här gången.

Adventskalendern lucka 4: årets Zlatan!

Året är fyllt av Zlatan. Det är mål, uttalanden, appar och folk som tycker. Det är inte lätt att välja ut EN godbit ur denna buffé av läckerheter. Men jag tar den som fastnat mest.
Österrike hemma på Friends arena. Efter en något tafflig förstahalvlek har Österrike tagit ledningen och har greppet om den där andraplatsen. Det känns jobbigt och kört, vinst mot tyskarna hemma i sista omgången känns omöjligt (trots bragden nere i Berlin).
Så får Zlatan bollen strax till höger utanför österrikarnas straffområde. Han sticker i sidled, stannar upp och slår sedan en magisk pass till Martin Olsson, som knoppar in 1-1. Något senare slår Kongo-Kim en magisk ljupledsboll som den enorme Zlatan sticker på. Ha i åtanke att svensk fotbolls framtid avgörs genom några ögonblicks beslut. Det är i all sin enkelhet mästerligt. Jag säger inget mer, ni får se själva.

Adventskalendern lucka 3: årets sporthändelse!

För ett år sedan skrek jag över bragden i Berlin. I år skrek jag högt åt Johan Olsson och hans obskyra femmil under VM. Jag skrek redan när han ryckte.
- Vilken jävla idiot, vad gör han???
Jag skrek när Cologna föll.
- Ja, stick nu då!!!
Jag skrek när Daniel Rickardsson struntade i skidbytet vid sista varvningen.
- Jaaa, kör för dubbeln!!!
Jag skrek när Cologna närmade sig i slutet.
- Öhhuuuuhhh (jag visste inte vad jag skulle skrika, jag bara skrek)!!!
Johan Olsson gjorde det som ingen gjort sedan Gunde Svan och Torgny Mogrens dagar: han satte gul-blå färg på ett skidlopp genom en hejdundrande föreställning i mod och galenskap. Skidsportens masstarter har vart så jävla tråkiga under flera år, jag hade egentligen inte tänkt kolla på de fyra första milen eftersom de brukar vara så tråkiga att man somnar. Men jag bänkade mig i soffan och det ångrar jag inte.

 Ni får slutklämmen av det där loppet.

Adventskalendern lucka 2: årets musikupplevelse!

Tänk er en heldag med människor man älskar i Göteborg. Öl på en skybar, promenad ned mot avenyn, tapas, en öl till på en ölpub. Allt med målet att se Daniel Norgren på Pustervik. Det var en bra jävla dag som kröntes av årets musikupplevelse och kanske bidrog dagen till att kvällen blev som den blev. Vad vet jag.
Vad jag vet är dock att Daniel Norgren levererar känsla och inlevelse nog att täcka år av musikupplevelser. Introt med stämsång och piano gav ståpäls. Publikens extas när Whatever turns you on gåshud. Och allsången under Black vultures fick nästan ögonen att tåras.
Jaja, jag har passerat anständighetens gräns. Ni får ett amatörklipp från den där kvällen.

Adventskalendern lucka 1: årets skägget-i-brevlådan!

Så är den här, den knappt bejublade adventskalendern här på bloggen. Hoppas ni hänger med fram till julafton. Det tänker jag göra. Enjoy!

Ja, det var några friskolechefer som fastnade med skägget i brevlådan under hösten när Uppdrag granskning luskade i hur de (friskolorna) selekterade i sina urval av elever. De flesta höll sig inom en anständighetens gräns, gjorde fel men inte värre än att de kunde lirka sig loss och smyga ut bakvägen med svansen mellan benen och skämskudden för ansiktet.

Annat var det med Greger von Siver. 

Greger trampade i klaveret, sket i det blå skåpet, fastnade med skägget i brevlådan och annonserade om sin egen dumhet på bästa sändningstid. När UG stack fram mikrofonen hade han inte heller några planer att stå för sina misstag. Han slingrade sig som en mask på metekroken. Det kan vara ett av tidernas mest pinsamma lögnförsök i TV.

Bloggeri, bloggera, life goes on!

En månad utan att blogga är också en månad. Men det är lite tråkigt att inse. Att det har gått nästan en hel jävla månad sedan det där senaste inlägget och jag har inte vart i närheten av att knacka in något här.
Men. Vad fan. Man kanske skulle köra en adventskalender? Då jävlar skulle det bli inlägg. Hela jävla december, varje dag.
Vad säger ni? Ska jag?

Avklädd!

Såg ni UG i onsdags? Ett avslöjande reportage om hur privatägda skolor (jag vägrar kalla det friskola, det är allt annat än fria skolor vi talar om) som tar sig rätten att säga "Välkommen!" till vissa elever och "Tyvärr inte!" till andra. Och man gör det på vaga grunder och man väljer bort de svaga, de som antas bli ett problem (läs kostnad) som kanske påverkar skolans rykte.
De vidrigaste kommentarerna står Greger von Sivers för. Han är VD på Profilskolan i Stockholm och kategoriserar eleverna efter "Ruttna äpplen" och "Fina elever" och vill skydda de fina mot de fula. Det är barn han pratar om och enligt läroplanen Lgr11 ska Gregers skola (precis som alla andra skolor) leverera följande grundläggande tanke:

"Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö"

Där, Greger von Sivers, faller du och din skola pladask. I läroplanens allra första stycke. Den om Skolans värdegrund och uppdrag. Man ska kanske inte döma hela skolan efter Greger? Jo. Han är chef där och skolans ansikte utåt. Det är han som slår an tonen på skolan och dikterar villkoren. Vill ni ha ett viktigt stycke till? Det som heter Förståelse och medmänsklighet. Det som bland annat beskriver diskrimineringsgrunderna och talar om vikten att motverka främlingsfientlighet.

"Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser."

Ajajaj, Greger. Jag tror att du och din skola är ganska rökta.

Därutöver levererar UG en ganska sorglig bild av det svenska privatägda skolväsendet. Ledare som står för en unken människosyn, där rykte och ekonomi går högt över de styrdokument man egentligen ska bygga sin verksamhet på. Jag är övertygad att det finns goda exempel på privatägda skolor som lever upp till allt det där på ett utmärkt sätt. Men frågan är om skolan verkligen är ett område som företag och bolag ska kunna tjäna pengar på? Ska man kunna profitera på välfärden?

Vill du (och det hoppas jag att du vill) se hela programmet om granskningen av privatägda skolor, klicka här!

Lov.

Har höstlov några dagar och det är alltid välkommet. Hur jag än vrider och vänder på mig hamnar jag alltid i något slags engagemangsvacum när det närmar sig ledighet. Krafterna sinar lite gran och jag får inte mycket gjort på slutet. Det är väl hjärnan som programmerats in sådär efter närmare 15 år i läraryrket. Eller så är jag bara lite smålat av mig, jag vet inte.

Nu ska jag löka i alla fall. Och blogga liggandes på rygg i soffan!

Harrison Ford!

Jag har alltid vart svag för Harrison Ford (nej, jag får inte ståfräs av Indiana Jones, det är inte så jag menar). Man blir på jävligt gott humör av Indy-filmerna, han är klockren som Han Solo, mästerlig i Frantic, Vittne till mord och Jagad. De senaste åren tillhör väl inte hans bästa, men kommande Enders Game verkar vara en cool sci-fi om framtida hot från rymden (verkar vara en trend just nu, se After Earth med Will Smith). Hur som helst är Harrison dryga 70 och nästa år gör han Han Solo igen. Coolt!

Ytterligheter!

Jag vet att livet i stort är fyllt av ytterligheter, det ingår i paketet och något som alla lever med. Men när du arbetar med människor får du det i koncentrat. Det som tar år i ett vanligt liv kan ske på en förmiddag på skolan. Och du ska hantera det professionellt, vara den vuxne som står stadigt med båda fötterna stadigt och är trygg. Det är jag verkligen också. Men det kostar på något så in i helvete.

Gick hem idag med ett sting av sorg i hjärtat. Det tillhör livet, man ska stänga av när man går hem och "bla bla bla". Visst, det är säkert bra om man kan det, men för mig är läraryrket starkt förknippat med känslor. Det är på gott och ont, mest gott antar jag. Men idag gjorde det ont!

Silly season 2014

Lite rykten ramlar in allt eftersom. Uppdaterat i fet stil.

För att informera mig kan man maila mig på herman@toarpsdal.se, skicka meddelande på Facebook eller hur man nu vill. Man väljer själv.

För enkelhetens skull delar jag upp det i rubriker och färger.

Klara övergångar
Jonas Mårtensson SSÖ till POM
Christer Lenson BOR till POM
Andreas Petersson HÄL till BKS
Magnus Wedel HPK till CPC
Suzanne Salome Månsson HÄL till POM

Stefan Almblad HÄL till POM

Eino Heikkinen POM till GAR
Alexander Heikkinen POM till GAR

Rykten och spekulationer
J Sylvander ??? till CPC
M Johansson ??? till CPC

Janne Johansson LID till BKS

Rykten om ny klubb i Malmöområdet, alternativt nystart i NOB.

Mer om Silly Season i 38-39:s blogg!

Ljus!

Det här var ju lite glädjande i alla fall.

Mörkt!

Grekisk politiker mördad av högerextrem anhängare. Norges missnöjesparti med tveksam agenda framgångsrikt i valet. Svensk polis visar sig föra olagligt register över romska familjer.

Det har vart några mörka veckor för världsdemokratin!

Musik!

Varje morgon när jag rattar Skodan till jobbet lyssnar jag på musik (nu tänker du att det här verkar vara ett jävligt tråkigt inlägg) och det har blivit en viktig procedur för mig. Jag värmer upp inför en lång dag som ledare och det är inte gjort bara sådär. Jag väljer musik omsorgsfullt, det måste vara något jag kan sjunga med till (och nu tänker du att det var väll för väl att man inte sitter i den bilen) och samtidigt inget jag tröttnat på. Det är en balansgång som inte alltid går väl. Så här i början av hösten hamnar jag dessutom nästan alltid i idétorka och det är här du kommer in (men det vill jag inte, tänker du). Jag behöver inspiration, förslag, nya musikaliska upplevelser. Ni förstår. Det ska vara musik med känsla, gärna skitigt, rått och tufft. Kom igen, jag behöver nytändning i min musiksmak (okej då, tänker du)!

Demokrati? Någon?

Vill ni gräva i jävligt viktig och skrämmande nutid, ska ni läsa om det här och sedan googla Gyllene gryning och klicka in bildsök. I farvattnet av en havererad ekonomi följer alltid svallvågor av extrema grupper som projicerar hat och frustration på oskyldiga. Historien kan berätta om hur illa det kan gå, men det är dagens människor som måste sätta stopp för att det hela upprepas.

Mål och mening!

Har just satt upp min nya målbild för boulen på anslagstavlan på jobbet. Jag plockade ned den gamla eftersom mitt "tävlingsår" är slut. Nådde inte målet i sig (även om året var mitt bästa hittills spelmässigt), men det har fått mig att växa, att våga tro, stå för en hög målsättning och vänja mig vid tanken. Nästa år kommer jag komma ännu närmre.
Mitt tävlingsår är de för mig viktiga tävlingarna. Under hösten och vintern ska jag träna som ett svin, ännu bättre och ännu mer än tidigare. Jag vet att det ger resultat med långsiktighet. Det visade sig i år och det kommer visa sig nästa år. Klubbtävlingarna, SM, DM och de stora tävlingarna jag ska lira är de främsta målen. Alla tävlingar på vägen dit är stationer på vägen. Viktiga som förberedelse, men inte resultatstyrda.
Så. Thats it!

Vad gör en bra skola bra?

Hur mäter man framgång inom skolans värld? Bra resultat? Välmående? Antalet elever?
Och hur når man dit? Bra organisationsplaner? genomarbetade lektionsprojekt? Lugna klassrum?

Det skulle vara oerhört intressant att oftare få se forskningen som bryter ned skolans verksamhet i småbitar, analyserar varenda del och sätter ihop det till en fungerande rapport. Utförd av experter och byggd på verkligheten.

Idag är skolan ett gångbart slagträ i valdebatten och jag är säker på att den kommer vara så hela vägen fram till valet 2014.
Alliansen fortsätter att skicka fram Jan Björklund på skolfrågescenen och vill man något på riktigt med snacket om att skolan ska prioriteras, ska man naturligtvis tackla ut Björklund i logen. Han är det goda exemplet på politiker som bygger skolpolitik och skolretorik på egna åsikter och upplevelser istället för professionella forskningsresultat.
Och var står socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Kanske med fötterna något närmare det professionella och sanningsbyggda, men knappast tydligt och framfusigt. Jag saknar det!

Vänstern ligger mig nämast i skolfrågan. De vill att satsningen ska ligga på lärarna och i de lägre skolåren. Medan alliansen vill satsa på expertlärare som ska få pengar för att kunna satsa på läraryrket utan ungdomar, vill vänstern satsa på att alla lärare som är just ute i verksamheten premieras. Det är rimligt, för redan idag består lärarkåren av en mängd lärare som väljer bort det allt mer pressade undervisningsklimatet för egna karriärer på utvecklingsenheter och liknande. Vi behöver inte fler karriärlärare på barnens bekostnad, vi behöver fler som hängivet vill stå mitt ibland barn och ungdomar. De som vågar stå för trygghet, stabilitet och vardag.

Hur ska då det här gå hand i hand med forskning och utveckling på en högre nivå? Satsa på lärarutbildarna, på de som vill sätta skolan i ett utvecklingsfokus, de som helhjärtat vill ta steget från skolan och in i den akademiska världen för att belysa skolfrågan. Men ta inte satsningen från klassrummen, ta det från huvudlösa kommunala småprojekt som mest finns till för att täcka bristerna som skolinspektionen pekat på.

Och någon dag ska jag våga skriva om vad vi lärare gör för fel. Om varför det är finare att satsa på ett bra projekt än ett tryggt klassrum. Jag ska bara samla mod först.

Red bull Salzburg!

På torsdag kliver di gule in i Europa leauges gruppspel och möter Red Bull Salzburg på bortaplan. Österrikarna leder österikiska bundesliga och är i snorform. De har ett antal storsegrar och den senaste var med 5-1 mot en av toppkonkurenterna i ligan. På topp har de en spanjor som gjort 8 mål på lika många matcher (dessutom 5 assist) och en brasse som gjort 3 mål. Toalt 23-6 i målskillnad och 5 segrar och 3 oavgjorda. Låter inte bra i gula öron. Ska man se något positivt över huvud taget är det att spanjoren inte gjort mål på de tre senaste matcherna.
Det som smakar mest illa med det här gänget är att de sponsras av Red Bull, energidrycken. Inte bara sponsras, de ägs av den multimediala jätten som gått all-in i föreningen och tagit över namn, logga och arena. Lagets fans är säkert vana efter ett antal namnbyten, men det senaste väckte stora känslor. Man ska inte döma dem efter valet av ägare (även om jag ogillar energidryck) utan sättet som fotbollen så naket kan köpas upp. Jag är faktiskt glad att så inte sker i Sverige, trots att det är på sportsliga framgångars bekostnad.
Ni får ett klipp från Red Bull Arena.

Silly season inför 2014: uppdaterad!

Lite rykten ramlar in allt eftersom. Uppdaterat i fet stil.

För att informera mig kan man maila mig på herman@toarpsdal.se, skicka meddelande på Facebook eller hur man nu vill. Man väljer själv.

För enkelhetens skull delar jag upp det i rubriker och färger.

Klara övergångar
Jonas Mårtensson SSÖ till POM
Christer Lenson BOR till POM
Andreas Petersson HÄL till BKS
Magnus Wedel HPK till CPC


Rykten och spekulationer
Eino Heikkinen POM till GAR
Alexander Heikkinen POM till GAR
J Sylvander ??? till CPC
M Johansson ??? till CPC

Rykten om ny klubb i Malmöområdet, alternativt nystart i NOB.

Mer om Silly Season i 38-39:s blogg!

Silly season inför 2014

För några år sedan höll jag och brorsan igång fan-freak-sidan boulekanalen.se och ett av de mer populära inslagen var en silly season-sida där folk fick tipsa och informera oss om såväl klara övergångar som rena spekulationer inför kommande år. Så jag tänkte plocka upp den där stafettpinnen som flera andra haft sedan vi körde den.
För att informera mig kan man maila mig på herman@toarpsdal.se, skicka meddelande på Facebook eller hur man nu vill. Man väljer själv.

För enkelhetens skull delar jag upp det i rubriker och färger.

Klara övergångar
Jonas Mårtensson SSÖ till POM
Christer Lenson BOR till POM

Rykten och spekulationer
Eino Heikkinen POM till GAR
Alexander Heikkinen POM till GAR

Exit through the gift shop...

Säg inget till min chef att jag skriver här. Jag är sjuk nämligen och då bör man ju inte skriva alls. Åtminstone inte offentligt. Eller?
Hur som helst. Jag har sett dokumentären Exit through the gift shop och det var en jävligt ball dokumentär inledningsvis, som blev bara mer och mer intressant ju längre den led. Upplösningen var inte alls vad jag trodde och sånt gillar jag. Street-art-konstnärer byttes ut mot varandra och filmare bytte plats med konstnärer och den snälle blev ond och den mystiskt coole och hemlige revolutionisten blev gammal och bitter. Allt på 85 minuter. Stort plus om du gillar street-art, men underhållningsvärdet är högt oavsett. Har du Netflix så sök upp och se. Right away.
Tillbaka till feber och hosta.

Lite realism!

Nu får de uppdiktade historierna stå tillbaka. Realism och samhällsgranskning, välkommen ut på bloggscenen.

Han cyklade en sommar- målgång!

Sommaren sprattlade till under några dagar i september. Hösten hade vart på besök, gjort ett försök att koppla sitt grepp om Toarpsdal, men hade ödmjukt stigit tillbaka när sommaren hade rest sig på nio och förklarat att det inte var slutcyklat. Än fanns några dagar kvar att krama ut. Hösten, kutryggig och envis, hade lämnat sin markering med gula björklöv och vissnade blommor, segerviss och med tiden på sin sida. Herman satt i solstolen och betraktade det hela.
- Det är vackert, nästan vackrare än någonsin. Men samtidigt så oändligt vemodigt. Snart sitter vi här och kurar framför TV:n med mörker och snålblåst utanför.
Han höll sin fru i handen och såg henne djupt i ögonen. Det var i henne han såg ljuset om hösten och vintern. Det var genom sonen han levde när dagarna var som kortast och tiden sniglade sig fram. Han suckade och lutade sig tillbaka.
- Det blir sommar snart igen. Bara att bita ihop och minnas allt som vart.
Han plockade in de sista redskapen från trädgårdslandet, vek ihop solstolarna och tog fram lövkrattorna. Det var höst vare sig han ville eller inte och det var bara att gilla läget.

Han cyklade en sommar- tolfte etappen!

Det hade börjat en sen kväll. De hade parkerat bilen på gården efter utflykten, hoppat ut och sträckt på sig. Herman hade dröjt kvar och njutit av känslan och doften av att vara hemma i Toarpsdal, medan sonen hade hastat in för att springa på toaletten. Det hade inte dröjt länge förrän han var tillbaka på trappen och ropade:
- Pappa, det finns inget vatten. Det kommer ingenting när jag spolar i kranen.
Efter en stunds palaver och kontroll av diverse kranar hade familjen fått konstatera att, jo minsann, vattnet var fan i mig slut. Inte ens en droppe kom någonstans hur de än vred och svor. Herman hade hastat upp till brunnen en bit upp i skogen och konstaterat att det inte var snustorrt och var det inte snustorrt borde det rimligen finnas en gnutta hopp om bättring.
Men det hoppet hade tynat under dagarna som följde, som blev veckor och årstider. Det hela hade visat sig vara mer än en torkad brunn, det var en global katastrof och till sist fanns inte en gnutta vatten kvar någonstans på hela jordklotet. Jorden hade slutligen kommit till sin domedag, ändstationen. Allt liv skulle sakta tyna bort under solens hetta och mörkrets bistra kyla.
Så ryckte Herman till av dörren som for upp. Hans fru uppenbarade sig i öppningen in till vardagsrummet med en stor dunk vatten i näven.
- Ska du sitta där och dagdrömma hela dagen? Nu har jag släpat den här jävla dunken hur många gånger som helst och är less. Man kan inte bara sitta och vänta på att vattnet ska komma tillbaka, det kan ju dröja veckor. Ta stora grytan och fyll på nere vid utomhuskranen vid boulebanan, vi får hämta hur mycket som helst. Värm på och diska. Se så, sätt fart!
Herman muttrade några svordomar och lommade iväg.

Han cyklade en sommar- elfte etappen!

Så fort Borås Stad hade släppt nyheten om tävlingen hade Herman vart taggad till tusen. Han hade gått in helhjärtat i det här och skulle bara vinna det fantastiska förstapriset. Tävlingen gick ut på att köpa en speciell fröpåse ärtor på den magiska affären Trädgårdsdrömmar, en av alla påsar innehöll ett gyllene frö som i slutändan skulle ge en planta med en ärtskida som innehöll en gyllene biljett istället för ärtor. Den gyllene biljetten skulle ge livslång ledighet med full betalning och löneutveckling.
Herman hade egentligen tyckt att det hela lät för bra för att vara sant, men hade ändå gått all-in och köpt frön. Han hade satt dem i maj, vårdat dem ömt, vattnat när det var torrt och gett dem skugga när det var för hett, brett över dem när det var risk för frost.. Han hade pysslat, hållit rent från ogräs och viskat vänliga ord om kvällarna. De hade vuxit och frodats och såg så välmående ut som bara ärtor kan se ut när de fått en kunglig behandling från dag 1.
Och nu var det så dags. De var färdiga och Herman hade satt sig vid trädgårdslandet för att börja öppna skidorna. Han bad till tyrädgårdslandets alla gudar för tur och satte igång. Han tog den allra fetaste skidan och var för ett ögonblick helt säker på att den gyllene biljetten skulle finnas just där, öppnade försiktigt, kikade med ett halvt öga och... Bara ärtor.
- Fan också, svor han tyst och tog nästa.
Lite mindre förväntansfull, men besvikelsen var den samma när bara gröna ärtor visade sig. Så nästa skida och nästa, men bara ärtor. Han började misströsta och de sista skidorna bröt han bara mitt itu för att konstatera att ingen guldbiljett fanns inuti.
- Helvete, vrålade han och sparkade i gräset när han trodde att sista ärtskidan var öppnad. Han gömde ansiktet i händerna och var på väg att brista i gråt när han i ögonvrån såg något längst ned vid en plantas fot. Nästan dold i jorden låg en förvriden stackars ärtskida kvar, den allra sista att öppna. Men hur skulle något så förtvinat och litet kunna innehålla något så vackert som en guldbiljett? Han misströstade, men plockade ändå försiktigt upp den och höll den ömt. Var den inte lite tyngre än de andra? Hans fingrar skakade nervöst när han försiktigt bröt av toppen och bände itu det bräckliga skalet. Hans hjärta stannade nästan vid åsynen av vad som fanns inuti. Han plockade försiktigt fram en noga ihoprullad sak som glimmade av guld, rullade ut den och kunde i skimrande skrift läsa GRATTIS. För en stund stod tiden stilla och änglakörer tycktes sjunga högt och ljudligt. Så skrek han rakt ut och sprang upp till huset.
- JAAAAA, jag har den, jag har guldbiljetten, jag har vunnit livslång ledighet, JA-JA-JAAAAA.
Han sprang omkring i huset ett varv innan han hittade familjen i vardagsrummet och omfamnade sin fru.
- Titta, jag har den, JAG HAR GULDBILJETTEN, jag får vara ledig i resten av mitt liv.
Hans fru tittade på honom och sade med avlägsen röst.
- Vakna Herman, du drömmer.
Herman tittade oförstående på henne och höll upp biljetten.
- Nej, titta, jag har den, du ser väl, sa han med falsettröst. Men hans fru tog tag i hans axlar, skakade honom ömt och sa igen:
- Herman, vakna, du drömmer!
Så exploderade omgivningen plötsligt och försvann i ett molnstoft. Plötslig befann han sig i sovrummet, med frun sittande bredvid honom i sängen.
- Du drömde och skrek. vad drömde du egentligen? Föresten är det dags att gå upp, klockan ringer strax.
Herman tittade sig förvirrat omkring. Drömmen försvann sakta bort och någon guldbiljett fanns inte. Han sjönk ned på kudden och insåg att sommarlovet var slut.

Han cyklade en sommar- tionde etappen!

Han satte sig i bilen, lät dörren stå öppen en stund och frisk luft strömma in i den otäckt heta cupén. Han strök sig över pannan med handryggen, svetten rann försiktigt och hans solkiga handflator hade skapat en förskräcklig smet om de blandats. Han satte på radion men lyssnade inte, försökte istället samla tankarna efter en lång dag på boulebanorna i Svenljunga. En lite sorglig plats, inknödd mellan några industrilokaler av plåt och en stinkande liten å. Det var surrealistiskt. Egentligen var han glad, efter en av de bättre tävlingarna någonsin, vinst och allt som det hade slutat med. Samtidigt ville han inget hellre än att komma därifrån, komma undan hettan och stanken. Men han ville suga ut lite till av ögonblicket, härda ut bara en liten stund, unna sig att vara nöjd, glad och stolt.
På vägen hem ringde han till Simpe och skröt, fick oförtjänt mycket beröm tillbaka, men så återkom sonen till livets viktiga saker.
- Vi ska grilla ikväll, skynda dig hem!

Han cyklade en sommar- nionde etappen!

En varm sommar befann sig mitt i sin prakt. Soliga dagar, ljumma kvällar, kvava nätter och ett grönt landskap som sakta bytte till gult. Till en torr sensommarskrud som inte var mindre vacker, kanske lite mer vemodig, men inte mindre vacker. Bara något annat.
- Jävlar vad varmt, svor Herman när han försökte vända köttet på grillen. Hettan från glödbädden fick ögonen att tåras och skinnet i ansiktet att spänna hårt. Han kämpade färdigt och tog ett steg tillbaka.
- Det ser gott ut, sa Simpe och satte sig på trappen. Han såg nöjd ut.
Lite senare satt de och åt. Kött, sparris lindat i bacon, haloumiost, heta champinjoner i vitlök, sallad och blomkålsgratäng. Det smakade fantastiskt. Herman lutade sig tillbaka när han ätit upp och fick solen i ögonen. Han njöt.
- Så jävla skönt, så jävla gott, tänkte han och solen smekte Toarpsdal ömt.

Han cyklade en sommar- åttonde etappen!

Toarpsdal, Falun, Rådmansö och Toarpsdal. Det blev en lång sväng. En glad sväng. En välbehövlig resa för själ och hjärta. Han hade njutit av varenda sekund i skärgårdsidyllen öster om Norrtälje, njutit av ölen om kvällarna, båtturen till Ålandskobbe, doppen i poolen, Ålandsbåt´n, boulematcherna och de fantastiska grillkvällarna.
- När allt är som mörkast i höst, när sommaren känns avlägsen och regnet piskar mitt ansikte på väg till jobbet, då ska jag minnas det här, sade han tyst för sig själv och såg solen sakta gick ned bortom björkarna. Då ska jag minnas det här och längta, jag ska vara tacksam för att de här stunderna finns och jag ska längta till nästa sommar.
Herman rycktes upp ur sitt filosoferande av sin vackra fru.
- Ska vi ta ett nattdopp, undrade hon och log.

Han cyklade en sommar- sjunde etappen!

Mannen vid containern såg koncentrerad ut. Han hade sopsorterat noggrant i tre, fyra påsar och stod nu vid inkastet för ursköljda mjölkkartonger. Han, mannen alltså, hade en noggrant vattenkammad sidbena där håret hade kammats från vänster till höger för att täcka en hårlös skult. Håret låg stelt och stilla, trots att mannen for upp och ned mellan sin påse och inkastet. Herman stirrade på mannen och påsarna. Han förstod att för den här mannen var sopsortering något mer än att bara slänga saker på rätt plats och i rätt container. Det var en livsstil. Medan mannen förmodligen hade ägnat hela morgonen åt att sortera upp sina saker, hade Herman tagit den söndersuttna solstolen och det uttjänta tältet under armen och travat bort till återvinningen med mål att slänga skiten i närmaste binge. Och det var just där han stod nu, vid närmaste binge. Bingen för nedbrytbart trädgårdsavfall. Han hade vart halvvägs med att dumpa skiten och avbrutit sig när han fick se mannen, blivit stående med sakerna sådär fånigt, när mannen vänder sig om.
Förutom den välkammade överkammningen har mannen en liten, välansad mustasch och en svettig, högröd panna. Det är något skrämmande över mannen, Herman kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men helt klart är det något ytterst obehagligt. Mannen tittar på Herman och på de saker denne är i begrepp att slänga i containern för nedbrytbart trädgårdsavfall.
- Vad i helvete tänker du göra? väser han och tar ett steg framåt, med en blick som skulle fått en rabiessmittad dobberman att se iögonfallande ut.
Herman tänker ett ögonblick på de olika utvägarna, släpper sedan sakerna i containern och springer allt vad han kan mot campingens utfart. Och när han passerar tältet där de andra i resesällskapet håller på att packa ihop och han möter deras undrande blickar, tänker han att det ändå var bra onödigt att försätta sig i den här situationen.

Han cyklade en sommar- sjätte etappen!

Små, lätta droppar föll över Toarpsdal, så lätta att de tycktes ha svårt att bestämma sig om de skulle ned eller ej. De svävade i luften som om de ville häva tyngdlagen för ett ögonblick och vila i den ljumma sommarluften. Som små pärlor lade de sig dock mot Hermans ansikte, landsteg, förvandlades från för blicken osynliga droppar till små nålstick i hyn. Harmlösa och intet ont menande, men ändå lite irriterande. Han blev fuktig och strök sig lätt över pannan med handloven, insåg försent att det var ett misstag. Han tittade på sin jordiga hand och förstod att han just smetat ut det i sitt eget ansikte. Som en riktig bonde säkerligen inte skulle gjort. Han suckade lätt, men trivdes. Ogräsrensandet kändes lite mer äkta om man blev lite skitig, så han fortsatte idogt att dra bort det som inte hörde hemma i trädgårdslandet.

Han cyklade en sommar- femte etappen!

Dåligt humör. Han förbannade sig själv för sitt dåliga humör. Det drabbade honom ibland och kunde vara ganska efterhängset. Han visste inte varför det kom och hur han skulle bli av med det, men hade med åren lärt sig att bara låta det vara. Inte drabba andra och oskyldiga, möjligtvis ta ut det på någon som var extremt välförtjänt av det. Men inte annars. När irritationen bubblade var det bara att andas djupt och försäkra sig om att alla andra betedde sig som de brukade och var de inte irriterande i övrigt var de säkerligen inte det nu heller.

- Jävla dåre, mumlade han tyst åt en sölkorv som stod i kön längre fram och velade med allt han kunde.
Han andades och tänkte på vad dansken skulle sagt.
- För helvede, mumlade han sedan lite för högt.
Kvinnan framför honom vände sig om och undrade vad han sa. Han ursäktade sig med att han bara tänkt högt, att det inte var något att bry sig om. Hon vände sig framåt igen med en skeptisk min. För helvede, mumlade han sedan ljudlöst för sig själv. Var det något danskar kunde, var det att svära ordentligt.

Han cyklade en sommar- fjärde etappen!

Det var inte så mycket med cyklandet den här sommaren. Det fanns annat intressant att göra. Läsa, titta på och hångla med frugan. För att inte prata om ukulelen.
Det var egentligen sonens instrument, men eftersom intresset var svalt hos 11-åringen så hade han själv snabbt adopterad det lilla gröna instrumentet. Ackorden gick snabbt att lära in, det var värre med känslan och svänger. Men under våren hade det sakta men säkert blivit lite bättre och nu var det riktigt kul att hamra fram ljud av olika slag.
Han satte sig på trappen och njöt av sommarkvällen. Det var inte varmt, ett stilla duggregn spelade med naturen, men ledigheten och den ljusa himmeln var gott nog. Valentines Day funkade bra trots sitt vemod. Med hans bonniga tempo på låten lät det ändå mest som en sommarlåt och han gillade att göra om låtarna han hört. Hur han än gjorde lät de inte som orginalen, så det var lika bra att göra det helt annorlunda. Han försökte sjunga sådär lagom tyst, så att ingen förutom han själv skulle höra. Det var alldeles tyst, nästan som om fåglarna för ett ögonblick var hans publik. Hoppas de inte är kräsna, tänkte han och klämde i med Diana så fingertoppar och stämband glödde.

Han cyklade en sommar- tredje etappen!

Den småländska skogen susade förbi utanför bilfönstret. Ändlös granskog som avlöstes av samhällen med jämna mellanrum. Ny granskog, nytt samhälle och ändå så förvillande lika. Som om någon tröttnat på att hitta på nytt, markerat det senaste fältet av svensk landsbygd och klistrat in bredvid. Ändå tycktes varje gata unik, ett tomt skyltfönster i det ena lilla samhället var ersatt med en frisörsalong i nästa. Pizzerian i Lekeryd blev en korvkiosk i Solberga, fältet med får byttes mot kor. Varje plats med sitt. Och ändå samma, om och om igen.
När han klev ur bilen på parkeringen vid Annebergs IP letade sig ett sommarregn ned, eller snarare ett dimhölje som vart för tungt och med gravitationens hjälp nådde mark. Han  drog på sig regnjackan och tog klotväskan ur bagaget, tittade sig omkring. En gammal bandyplan hade fått ge efter för tidens tand och fungerade nu som bouleplan för de äldre i samhället. Ett symptom på hur den svenska landsbyggden sakta med säkert föråldras. Det unga ersatt av det äldre, den småländska bandymeckat förvandlat till en friskvårdens sömniga men trevliga boulebakgård. Han trivdes här, hela platsen andades trygghet. Men samtidigt påminde den om något han förstod inte var rätt. Vilka skulle bo här om några årtionden, när barnfamiljerna flytt till storstaden, skolan tömts och den äldre generationen försvunnit? En spökstad, Sveriges svar på den amerikanska prärien där gamla guldruschbyar lämnats åt sitt öde. Där torra gräsbollar på öde amerikanska gator blir ensamma bouleklot på en tom idrottsplats på den småländska landsbygden. Han tyckte det var lite sorgligt, men människorna ute på bouleplanen tycktes sorglösa, tanten i fiket stolt och glad.
Han trivdes som sagt.

Han cyklade en sommar- andra etappen!

Han hade halkat nedför trappan med grusiga ögon, satt igång kaffebryggaren innan han var riktigt vaken, slängt en blick på klockan. Kvart över sju. Tittade på termometern. 21 grader. Tittade ut. Solen sken. Det var midsommarafton och han var först uppe, hörde någon röra sig på övervåningen, gick ut på trappen och gnuggade sig i ögonen. En fågel flög skrämt iväg och han lyssnade efter naturens andetag, en försiktig vindpust letade sig fram bland bokens grenar och tycktes viska "God morgon" och han satte sig och njöt. Ingenting var väl bättre än de stunder när allting sakta sträckte på sig inför en ny dag. Han satt kvar en stund bara för att lyssna. Sakta vaknade resten av huset till liv och det var en sådan dag när allting bara fick vara bra.

Han cyklade en sommar- första etappen!

- Jävla gräsmatta, tänkte Herman där han satt på trappen och betraktade sin savannliknande trädgård. Gräset hade växt sig decimeterlångt på flera håll och han insåg att om han inte klippte det nu, skulle han få gå med lie. Solen sken lätt genom trädkronan på den stora boken på framsidan, sommaren försökte få honom på allra godaste humör och det var väl gott så. Det hade regnat i ett par dagar och då var gräsmattan närmast att betrakta som en allmänfarlig plats för gräsklippare och slitna stövlar.
Herman reste sig, gick bort till garaget och släpade ut såväl gräsklippare som trimmer, fyllde på bensin i båda och gjorde sig redo. Han drog de dryga 20 dragen som behövdes för att få igång trimmen, gick snabbt och ledigt över det som behövdes runt buskar och kantsten och alla andra platser där klipparen inte kom åt.
Han ställde tillbaka trimmern och drog igång klipparen, gräsmattan hade torkat upp och förutsättningarna för att få det här sattyget gjort var goda. Arbetsmoralen hade infunnit sig och för ett ögonblick såg han fram emot det hela, åtminstone mot att få det avklarat.
Halvvägs ned mot  trädgårdslandet slog stora ljumma vattendroppar honom i ansiktet. Han suckade djupt och vände om.

Han cyklade en sommar- prolog!

- Biggan, om livet är en grekiska sallad är du fetaosten och oliverna för mig, sade Herman plötsligt.
De satt i varsin solstol utanför huset i Toarpsdal och njöt av sommarsolen och den ljumma kvällen. Sommarlovet hade precis börjat och då brukade Herman alltid bli lite extra sentimental och filosofisk. Biggan tittade dock skeptiskt på sin orakade make.
- Hur fan menar du nu. Är det en komplimang eller?
Herman log och sköt upp solbrillorna i pannan.
- Kolla här. En grekisk sallad består, förutom av fetaost och oliver, av sallad, tomat, rödlök, gurka. Har du tur får man en god dressing, kanske lite örter, men inte mer. Tar du bort fetaosten och oliverna, hur kul blir det då? Visst, man klarar sig, men det skulle bli intetsägande och tråkigt.
Herman sjönk tillbaka i sin solstol. Biggan log och tog honom i handen.
- Du är ju fan knäpp.

Att lämna!

De sista dagarna har gått i ultrarapid. Det är en tid när hjärnan och hjärtat inte synkar. Någonstans vet jag vartåt det barkar, men jag tar inte in. Det är så mycket som ska hinnas med, som ska klaras av och planeras.Jag stod tidigare idag inför min klass och hade avslutningslunch. Vi pratade lite, åt och hade det trevligt. Det var då jag slogs av att jag om några timmar ser de flesta av mina elever för allra sista gången.

Jag ska kanske beskriva det där med "mina elever" lite närmare. Jag är lärare på Daltorpskolan i Borås (ni som läst här ett tag vet). Jag har mina klasser i svenska och SO, vilket innebär att de tillbringar en stor del av sin skoltid i mitt klassrum. Dessutom är jag klassföreståndare med allt vad det innebär. Föräldramöten, utvecklingssamtal, för att inte tala om alla de stunder man behövs som vuxen och människa. Det blir väldigt mycket tid tillsammans och man skapar en relation till var och en.

När jag då slås av att jag snart inte ska träffa dem mer, blir det ett uppvaknande. Det är människor som jag lärt känna, tycker om och knutit ganska starka band till. Mitt yrke lär mig att man ska vara professionell, att det är så det är. Ett yrke där man arbetar stenhårt med att få folk att lyckas, förbereda dem inför resten av livet. För att sedan klippa av banden väldigt, väldigt abrupt.

Jag fungerar inte så.

Skolavslutningen är för mig ett ögonblick av såväl stolthet som vemod. Jag mister ett gäng goda vänner, samtidigt som det är just det jag strävar emot. Det är omöjligt att i vardagen gå omkring och planera för att de en dag drar vidare. Man får sortera bort det, låtsas som att skolavslutningen inte finns. Jag sliter stenhårt för att de ska lyckas i allt vi tar för oss. Om inte annat ska de komma till mitt klassrum och ha en känsla av meningsfullhet, ett sammanhang. När man sedan når den där sista dagen känner jag att jag lyckats, samtidigt som arbetet är avslutat. Det är oåterkalleligt. Vi har nått vägs ende på Daltorp, på vår tid tillsammans. Jag är stolt, men samtidigt sorgsen över att det är slut.

Jag har fått enormt fina ord under den här sista dagen. De är kvitton på min insats. Betygen jag satt är bokstäver som leder mina elever vidare, men de jag fått tillbaka leder mig. Jag gnäller ofta på de förutsättningar mitt yrke ges, men idag är jag bara jävligt tacksam. Det är världens bästa yrke och jag skulle inte byta det mot något annat. Jag hoppas jag får äran att fortsätta känna så även kommande år.

Med stolthet och vemod önskar jag 27 grabbar ett stort jävla lycka till i framtiden. Jag hoppas vi ses igen!

The return of mr Kukis- the pause!

Inspirationen tröt. Mr Kukis får fortsätta sitt äventyr senare.

The return of mr Kukis- del 12!

Hon smög tyst, tyst på sitt byte, såg till att ha ljuset i ryggen och inte röra sig för hastigt.
Hon hade inte haft för bråttom, vetat att chansen skulle komma. Tålamod. Glömma besvikelsen om tillfället gled henne ur händerna. Krypa tillbaka och invänta nästa. Den skulle komma.
Den hade kommit och nu var det dags.
De andra hade gått upp på övervåningen och det var tyst. Hon lyssnade spänt. Inte ett ljud. Hon smög med ett lejons steg genom hallen, sakta, varsamt, tills hon hade ögonkontakt. Spände varenda muskel i kroppen, lyssnade en sista gång efter ljud, alstrade energi uti benen och exploderade i ett dödligt språng.
Det hela var över på ett ögonblick. Disktrasan var chanslös och fick inte chansen att göra motstånd. På mindre än en sekund hade hon svalt sitt byte, med hull och hår. Hon gick nöjt in och lade sig på vardagsrumsmattan, slickade sig om munnen och putsade pälsen. Diva var åter kung över savannen Hasselbacken.

The return of mr Kukis- del 11

Herman sippade på ölen och balanserade försiktigt cykeln med sin lediga hand. Solen hade tinat snön på banvallen, men bara fläckvis. På några ställen fick man kliva av och leda cykeln, snösörjan var för djup att utmana. Även om man inte råkade ha en ljummen öl som färdkost.
De gick långsamt i kvällssolen. Tre generationer. Han hade far och son på var sin sida och han njöt av lugnet, av fågelkvittret som skvallrade om en ny tid. Han tänkte att det var kvällar som sådana man ska ta tillvara. Man vet inte hur många det blir. Man ska vara jävligt nöjd när livet är bra.
Han vaknade upp ur tankarna av Simons glada tillrop när snön sprutade i en vild sladd, ett glatt "Kolla pappa" innan han for iväg mot nästa driva och nästa kast. Han njöt. Herman njöt.
- Det är ingen fart på vattnet.
De stannade vid källan som bubblade upp från jordens inre. Hans far stod med blicken fäst mot den lilla källan som sakta rörde sig, pulserade som naturens omlopp. Som en puls. Det var lite magiskt och de blev tysta. Det räckte med vad de såg.
De gick vidare i kvällssolen. Herman sippade försiktigt på ölen och balanserade cykeln med sin lediga hand.
- Man ska vara jävligt nöjd när livet är bra, tänkte han.

The return of mr Kukis- del 10!

Den där mr Kukis var en finurlig en. Han skickade ett vykort utan bokstäver och ord men tänkte nog att en bild, den kan berätta mer än tusen ord. Inte kunde han veta att den som fick kortet skulle vara så där ouppmärksam som bara vuxna kan vara. Ack nej, det kunde han inte ana. Men nu var det som det var och medan vykortet låg och samlade damm i en pappershög i Toarpsdal gick mr Kukis och sopade golvet i sin restaurang. Han funderade på sådana där viktiga saker som vad han skulle äta till lunch och vad han skulle göra ikväll. Det var då, just när han gick och funderade på de där viktiga sakerna, han fick se reklamen på TV. En ölmässa i Göteborg. Öl som var så gott. Och Sverige, landet där de mystiska bröderna bodde. Han blev stående mitt på golvet med sin sopkvast i handen. Blicken var fäst på den lilla TV:n på väggen.

The return of mr Kukis- del 9!

Han hade tummen mitt i handen, ordentligt fäst åt fel håll för säkerhets skull. Visst hade han lärt sig med åren, 10 år som husägare hade åtminstone gett erfarenhet och prövningar, en sorts hård skola. Men där andra såg givna lösningar såg han krångliga omvägar. Tålamod och försiktighet var melodin om han skulle göra det själv.
Därför satt han nu i fåtöljen med en kopp kaffe och begrundade väggen.
- Du måste använda betongfix, annars får du det aldrig tätt, hade hantverkaren sagt innan han packade ihop och drog.
Betongfix hade Herman tänkt och åkte raka vägen till byggfirman och inhandlat det han behövde, det här skulle ordnas direkt, inte skjuta upp på tiden. Det var 3 månader sedan nu.
Tålamod och försiktighet, som sagt. Men nu skulle det ske. Bara en sväng med tidningen först.

The return of mr Kukis- del 8!

Dagarna blev till veckor som blev till påsklov. Tiden stod visserligen aldrig stilla men den här våren hade den forsat fram. Våren hade inte vaknat ännu och vintern skötte ruljansen på sitt sätt så länge. Man kunde klaga, men vad hjälpte det? Kalla nätter och soliga dagar, det fick gå. Han tog på sig solbrillorna och drog upp dragkedjan på jackan, tryckte igång musiken. Nystart för långpromenaderna stod högst upp på agendan.

Allsvenskan 2013!

Allsvenskan drar igång idag och självklart ska oraklet från Toarpsdal sia om hur det går. Ifjol prickade jag in Elfsborgs guld (det blev inte så många fler rätt, men säg inget om det högt). Vassegoa.

1. Elfsborg. Är bäst och kommer galoppera hem årets allsvenska.
2. Malmö FF. Blir god tvåa. Är ju näst bäst.
3. AIK. Har en snygg arena. Men ärligt talat mer snack än verkstad och kommer åka som en jojo i ett jämnt mellanskickt.
4. Helsingborg. Sundets pärla har potential men inte bredden. Har ett jävligt bra mittfält.
5. Häcken. Luckan efter Majeed kan man inte fylla med El-Kabir. Överpresterade ifjol, gör det ibland i år oxå.
6. Djurgården. Ny arena i juli, där vänder det. Nedåt.
7. Norrköping. Jämna och ett stabilt mittenlag med några avpolletterade Elfsborgare.
8. IFK Göteborg. Vänder uppåt efter sommaren och nyttigt tränarbyte.
9. Öster. Nykomlingen inleder lysande på fina hemmaarenan men mattas allt eftersom.
10. Halmstad. Nykomling stannar kvar, starkare än när man åkte ur.
11. Gefle. Allt stabila, alltid nederlagstippade, alltid mardrömsmotstånd.
12. Kalmar. Skulle nog döpt hemmaarenan till Påfågelns Arena, har blivit tråkigare än tråkigast.
13. Åtvidaberg. Krigar sig kvar, men får en tung säsong.
------
14. Mjällby. Krånglar sig till kval. Blåser bort på hemmaplan.
------
15. Syrianska. Nej, nu ryker Södertäljes stolthet.
16. BP. Uppe och vänder. Knappt.

The return of mr Kukis- del 7!

Det där med stor näsa var inte bara till fördel. En riktig förkylning var en mindre katastrof och där satt han nu med söndersnyten näsa och ett berg av papper bredvid sig. Han kände sig ömklig men att be om medlidande var lika fruktsamt som att plantera en fredsros i den syriska öknen. Det var bara att bita ihop. Kanske skulle det ge med sig när våren kom, kanske tidigare. Typ till skolavslutningen .

The return of mr Kukis- del 6!

Han satt i fåtöljen och hulkade, snorgrät och torkade sig med tröjärmen. Det var bara ett blottat bröst och Rickard Wolf som fattades. Han tittade runt omkring sig med rådjursögon och snyftade.
- Varför? Vad har jag gjort för ont?
Biggan försökte trösta sin man, gav honom snytpapper och ömma klappar på kinden, men inget tycktes hjälpa.
- Det är ju inget du kan hjälpa. Eller styra över. Sedan är det ju inte så farligt...
Herman ryckte till och for upp med vansinne i blicken.
- Inte så farligt? Inte så farligt? vrålade han och vevade med armarna.
- Det är ju för fan att jämföra med jordens undergång!
Biggan himlade med ögonen och skakade på huvudet.
- Det är bara ett bakslag, sånt får man räkna med. Det är inget konstigt med snö i mars, det kan till och med snöa i april.
Det där sista ångrade hon i samma ögonblick orden passerade hennes läppar.

The return of mr Kukis- del 5!

Han satt i baksätet i familjens lilla AUDI. Fipplade med mobilen och hummade tankspritt när Biggan sa något, tankarna snurrade runt efter en lång dag på jobbet, snabb middag och sedan ilfart till träningen. Det gick lite för fort ibland och han kunde tänka att det var för mycket, det vore skönt med lågvarv. Ett jobb som krävde mindre tankeverksamhet och att någon annan höll i träningarna. Men oftast trivdes han och det var vad han peppade sig själv med. Han fick påminna sig själv om att han gjorde saker han verkligen gillar, att stå i centrum och hålla i saker.
Han skickade ett SMS och uppdaterade Facebook, pseudovärlden han också gillade trots kollegornas sneda blickar. Fuck them, brukade han tänka när de klagade som värst. Gnälla om sådant de inte visste något om. Han kom på sig själv med att älta skit, lite som att sitta och gnälla med sig själv, meningslöst och han hade lovat sig själv att låta bli. Biggan vred upp stereon när James Hetfield vrålade. Exit light, Herman körade högljutt och sköt ned solbrillorna, kvällssolen stod lågt och våren var på väg.

The return of mr Kukis- del 4!

Melodifestivalen hade kommit till sin upplösning, omröstningen skulle presenteras och några utvalda länder skulle rösta på de svenska bidragen. Någon slags europafiering av den svenska melodifestivalen, modernt tydligen. Cyperns omröstning stod på tur och deras talesman välkomnades. Det kan vara ett av svensk TV-historias stora ögonblick och Heman kom att minnas det som något av det roligaste han upplevt. Han slutade inte skratta åt det där ögonblicket, det var fantastiskt i all sin enkelhet och något att visa för barnbarnen. Det var förvisso en repris från ifjol, men han missade det då. Det var lika roligt då som nu.

The return of mr Kukis- del 3!

Han hade tittat på vykortet och vänt på det. Inte en rad skrivet förutom adressen. Slarvig handstil, postat i Spanien, men inget mer. Säkert en kompis som ville skoja, letat upp det fulaste av motiv och slängt iväg det på fyllan. Han gick in och satte det i vykortshållaren som ett av många andra minnen.
Han letade upp ukulelen och plinkade en stund. Det lilla anspråkslösa instrumentet hade skänkt mycket glädje. En grön och liten ukulele, han fick knappt plats med ackorden men hade hittat känslan, kunde sitta i timmar och spela slingor som retade resten av familjen till vansinne.
- Spela en låt för guds skull, brukade Biggan stöna.
- Neeej, inte ukulele, kontrade Simon och såg olycklig ut.
Vad fan, brukade han själv tänka. Vad fan, sedan spelade han tills fingertopparna sved och trasslade in sig i strängarna. Han skulle lära sig en vårlåt. Fanns det någon sådan? På TV rullade en dokumentär om musik och politik. Tydligen var musik som tortyrredskap ett flitigt tilltag i kommunistdiktaturerna. Det kanske var hans arena?

The return of mr Kukis- del 2!

Hjärtat bultade i Hermans bröst, han svettades och ångesten välde fram. Han gömde ansiktet i händerna och vaggade fram och tillbaka, ihopkurad som om han led av svåra magplågor, reste sig upp och visste inte vart han kulle ta vägen, vankade ut mot hallen men vände snabbt tillbaka till fåtöljen i vardagsrummet. Hans fru såg på honom med mild blick.
- Är det inte meningen att det ska vara kul att se på sport på TV? undrade Biggan.
Herman vände sig mot henne med vansinne i blicken.
- Kul? KUL??? vrålade han och gestikulerade vilt med armarna mot TV:n.
- Han har ju för fan knappt styrfart, han har lett i 3 mil men nu är han på väg att bli upphunnen av en jävla alpget från Schweiz. Han är på väg att missta ett VM-guld på femmilen. Vad fan är det för kul med det?
- Men gör något annat då, stäng av, byt kanal eller gå ut i solskenet? försökte hans fru trösta.
Det var uppenbart att kvinnan i soffan inte förstod sig på det här med TV-sport, lidandet i en fåtölj, spänningen utdraget en hel eftermiddag och det slutgiltiga i en vinst eller förlust. Herman skakade på huvudet åt sin fru och vände sig mot TV:n med ett krampaktigt grepp om fjärrkontrollen.
- Norrmännen är i alla fall avhängda, tröstade han för sig själv.

Något senare pustade han ut ute i solskenet. Våren var här, kanske bara på lån, men ända där för stunden. Ångesten hade förbytts i exstatisk glädje när Johan Olsson hade stakat sig uppför de sista backarna med mjölksyran pumpande och snoret dinglande i ansiktet. Herman hade hoppat jämfota och vrålat, sprungit ett varv i huset och jublat, säckat ihop i fåtöljen. Biggan hade levt sig med, det var svårt att låta bli förmodligen. Glädje rådde i det Thorellska hemmet. Dörren öppnades bakom honom.
- Pappa, du har fått ett vykort, det låg bland reklambladen och jag hittade det när jag städade, sa hans son och räckte honom ett vikt vykort med frimärken från ett annat land. Han vände på det utan att läsa och tittade på motivet.
- Ett fult jävla kort från Spanien, vem skickar det?

The return of mr Kukis- del 1!

Vårsolen smekte Toarpsdal försiktigt, väckte sakta vinterlandskapet. Yrvaket sträckte ekar och äppelträd på sig, lät solens strålar tina frosten, en lång vinter var sakta på väg att släppa greppet.
Herman satte sig i sin Skoda, startade och skrapade rutorna.
- Kanske inte sista gången, men fan inte många till, tänkte han för sig själv.
I likhet med naturen var det här för Herman en tid på året när livet sakta kröp tillbaka. En lång vinter. Ett vacum, ett svart hål som vidgade sig och slöt sig utan att sluka. Det var säkert en viktig del i livscykeln, men just nu kändes vinterhalvåret jävligt onödigt. Onödigt, framförallt snart slut.
- Ja du, lilla Skodan. Ännu en vår tillsammans. Så jävla gött att du rullar på, muttrade Herman och klappade ratten han styrde. Han hade haft bilen sedan den var ny, den var nästan som en familjemedlem för honom. En kostsam vän som bjöd tillbaka, den var inte svår att tycka om.
Innan Herman svängde ut på vägen satte han hörlurarna i öronen och flippade fram Steve Earle på Spotify. Han slängde en snabb blick mot vägen och rullade ut. Musiken strömmade ut och fyllde honom med energi. Det var den perfekta starten på dagen, den enda starten på dagen om han fick bestämma.
- We were halfway there when the rain came down, skrålade han högt, satte på sig solbrillorna och solen sjöng med hela vägen in till stan.

The return of mr Kukis!

Den här bloggen behöver en uppföljare, en fortsättning. En inledning på våren. Kan Dallas kan jag, liksom.

Och vem vill inte veta vad det var mr Kukis sa?

Vårens stora kioskvältare är här.

Snart på en blogg nära dig.

Vuxna människor!

Dokumentären om cirkusen kring the Pirate Bay. Jag tar mig för pannan för hela filmen är fylld av karaktärer som slår det mesta. Människor som luras, som korrumperar, som är ouppfostrade (det är kanske ett sympatiskt drag ibland), är verklighetsfrånvända, super, förnedrar sig, förnedras av andra. Det är fascinerande och grabbarna bakom the Pirate Bay är barn av sin tid. De lever ett liv med ursprung ur något vi inte sett tidigare. Grabbar uppvuxna framför en dator, som anser sig ha rätten att ifrågasätta vad de vill. Det har de, rätten alltså. Deras liv kretsar helt och hållet kring något som inte existerarde för några få årtionden sedan. Deras arena är virtuell och ändå verklig.
Återigen, det är fascinerande.

Nationella prov!

Sitter med nationella prov i svenska just nu. Har en klass på 27 grabbar som har vart riktigt grymma, de ska ha allt beröm i hela världen!
Däremot blir jag allt mer tveksam till proven i sig. De tar enorma mängder tid och energi från såväl elever, lärare och skolan som organisation. Det ska genomföras i 6 olika ämnen under våren, i en tid när väldigt mycket annat ska hinnas med, skolmässigt och socialt. Är det verkligen rimligt att lägga så stort fokus på det?
I svenska görs prov i läsförståelse, uppsatsskrivning och diskussion i grupp (även kallat muntligt). Proven ska vara en del av bedömningen och inte tongivande i betygssättningen, så långt allt ok. Vi lärare hanterar de där proven bra tycker jag. Vad värre är, är att Skolverket och media använder det i ett annat syfte. Skolverket mäter dels av skolorna, men rättar vissa av proven ytterligare en gång för att se att vi lärare gjort rätt. Media använder sedan resultaten som Skolverket sammanställer till att göra topplistor. Prov som är gjorda vid ett tillfälle får ligga till grund för utomståendes bild av skolan. Hur rimligt är det?

Svenska cupen i backspegeln!

Det gick inte vägen i svenska cupen, men jag måste ända säga att vi på ett sätt ska vara nöjda. Hur? Jag ska förklara.

Mötet med BVP
Vi vinner med 3-2 efter några stabila insatser och några sämre. Jag och Leif T vänder vår dubbel och vinner på ett starkt sätt. I helhet presterade vi lite under förväntan, men ibland brukar vi vara lite sämre när vi får föra matcher.

Mötet med LID
Dagens insats. Vi vinner öppna trippeln med 13-12 och torskar mixen med 12-13. I mixen har vi chansen att gå ut två gånger om, missar båda och får skylla oss själva. I dubblarna orkar vi bara vinna en, tyvärr. Jag och Daniel slår Henke Hugosson och Håkan Berg med 13-8. Där blir det starkaste minnet ett tråkigt. Henrik och Håkan hånar öppet Daniel efter att han av misstag flyttat lillen till vår fördel och senare spelat in ett av våra egna klot på liknande sätt. Jag tycker det är svagt av två etablerade spelare att bete sig så mot en nybörjare. Men bästa medicinen mot det var att ta det kallt och sedan vinna solklart. Gött som fan.

Mötet med HÄL
Vi leder båda tripplarna och spelar sjukt bra, men tappar greppet och förlorar båda. Vi måste gambla i dubblarna för att vinna alla tre, ett måste för att gå vidare, men orkar inte stå emot. HÄL är klassen bättre, men känslan är att vi helt klart är med mot ett lag som sedan går hela vägen till finalhelgen.

Min egen insats
Jag är svinnöjd med mitt eget spel, men samtidigt missnöjd över att vi inte klarar oss till söndagen. Jag går mitt/skytt för det mesta och prickar en hel del skott i svåra lägen. Jag trivs bra när jag får kämpa i underläge och det är en styrka jag byggt upp. Nästa steg blir att på ett bättre sätt föra matcher, spelmässigt och taktiskt. Tekniskt är jag flera steg längre fram i år jämfört med samma tid i fjol. Det kommer bli ett bra år.

Svenska cupen!

En av årets höjdpunkter är här, kvalet till svenska cupen. Vi ska kvala i Motala och motståndare i det första gruppspelet är:

1. Lindome. Elitserieklubb med flera landslagsspelare i truppen. Klarar man sig vidare från kvalet är man en av favoriterna till slutsegern.

2. Hällesåker. Ett bra division 1-lag med supertrevlige Andreas Pettetsson i spetsen. Ett riktigt bra lag.

3. Von Platen, Motala. Division 1-klubb och hemmalag. Har tappat ngr viktiga spelare inför i år, men fortfarande ett svårt lag att slå.

4. Pomme de Pin. Och så vi då. Ett division 3-gäng med allt att vinna och inget att förlora. Många av oss har aldrig vart bättre och vi har förberett oss perfekt. Vad det räcker till vet efter helgen. Vi kommer kämpa som svin!

Ettan och tvåan i lördagens gruppspel går vidare till söndagens avslutande kval.

Sportlov!

Jag är ledig. Simpe har sin kusin Oliver här och vi är så jävla lediga det bara går. Det är så jävla skönt. Smaka på ordet:
Ledig.
Låt det rulla runt i munnen som ett gott vin.
Ledig.
Smaska i dig det som en snaskig chockladbit.
Ledig.
Ledig!

Inomhus-DM 2013

Så har vi arrangerat igen. Pomme de Pin stod gångna helgen värd för årets Inomhus-DM i WDBF (boule). Det gick bra. Sekretariatet fungerade klockrent, Leffe Mollberg och Biggan var klippor att ha bredvid sig. Förutom att vi inte gjorde några som helst missar, levererade vi utmärkt resultatredovisning för såväl spelare som besökare.
Men allra mest nöjd är jag över att vi skapar så god stämning. Det gäller allt ifrån den mysiga bakgrundsmusiken till det hjärtliga mottagandet på morgonkvisten när folk kommer. Det välkomnande sekretariatet som får folk att stanna upp och prata, trivas och glädjas. Det kan se slumpmässigt ut, men vi gör det jävligt bra. Vi gillar nämligen såväl människor som boule.
Nåja. Nog med ryggdunkande!

POM anno 2013!

Världens bästa klubb, Club boule la Pomme de Pin Toarpsdal har haft årsmöte. För åttonde gången har vi samlats och bestämt hur framtiden ska se ut. Det ser bra ut, kan jag säga.
För det första är jag jävligt glad och stolt över att få fortsätta styra klubben som ordförande. POM är inget enmansjobb, det är ett brett jobb som kräver mångas insats. Jag är glad och stolt över att ha så många fina klubbkamrater som arbetar tillsammans mot våra gemensamma mål!
Vi beslöt enhälligt att söka sanktion för Fyrlingen 2014. En kommitté tillsattes som omedelbart påbörjar arbetet mot nästa upplaga av vår tävling.
Vi beslöt också enhälligt att även söka sanktion för POM de Prix nästa år, samt fortsätta projektet med Boråsserien, där fokus är att träna oss i den öppna tävlingsboulen.
Vi beslöt också att stödja TRX motion om att slopa alla klassindelningar förutom öppen vid lokala och regionala arrangemang. Det är ett viktigt ställningstagande!

Niklas Marklund

Niklas Marklund blir ny förbundskapten för herrlandslaget och U23.
Svensk boule har under några veckor genomlidit en kris. Före detta kaptenen Anders Larsson fick sannolikt sparken, även om det officiellt hette att han avgick. Förbundsstyrelsen gjorde en så genomgripande omorganisation av elitverksamheten att i alla fall jag inte kan se annat än att man ville ha förändring.
Niklas lägger fokus på att bygga kommande landslagstrupper på lag, vilket är en tydlig skillnad gentemot tidigare uttagningar. Dessutom gillar han den mentala biten inom tävlingsdporten Petanque, vilket jag tycker är jävligt positivt. Där har Sverige mycket att vinna!

Kronäng Cup

Nya klot och taggad som fan inför Kronäng Cup. Efter två stabila segrar i gruppspelet torskade vi en jämn gruppfinal. Hämtade upp underläge 1-8 till 10-9, men knöt inte ihop säcken.
Det visade sig vara en sjukt viktig match. Som tvåa i gruppen fick vi spela utjämningsmatch, lottades mot Anders Csapo och Rickard Nilsson. De svepte oss av banan. Vi presterade ganska lite, men när vi gjorde det prickade Rickard allt och Anders matade på stabilt. Jag hatar att förlora och jag ska använda det hatet till att bli en bättre boulespelare!

SM-veckan 2014!

Club boule la Pomme de Pin Toarpsdal var inbjuden tillsammans med Sansjö bouleklubb att deltaga vid Borås Stads upptaktsträff för SM-veckan 2014. Borås har tilldelats veckan, så långt är allt klart. Nu gäller det att hitta lämpliga aktörer och arrangörer. Och jävlar vad mycket coola idéer det finns i Borås. Blir hälften av idéerna verklighet kommer det bli en grym vecka och känslan man fick på mötet var att det kommer bli mer än halvvägs.
Var kommer vi in då? Boulens skyttediscplin ska brytas loss från ordinarie SM-program för att kunna vara en del av SM-veckan, så sker förhoppningsvis redan under SM-veckan 2013 i Halmstad. Vår plan, om det går i lås, är att 2014 års skytte-SM kommer avgöras på Stora Torget i Borås, en ljummen sommarkväll inför läktare med hundratals, kanske tusentals, åskådare. Visst vore det häftigt?
Nu återstår väldigt mycket. Såväl RF som SBF ska säga ja, ekonomin ska finnas, och POM som klubb ska gilla läget. Men jag är sjukt sugen, det vore kul som fan.

Med lite hjälp!

Jag vet inte egentligen om jag vill ha de där groteska polisongerna, den svettiga batiktröjan, det stripiga håret och bootsen med silverstjärnor, det är kanske lite väl porrigt. Jag är inte säker på att jag skulle vilja möta snubben i uppknäppt skjorta och långt hår som dyker upp i bakgrunden efter drygt 4 minuter. Men jag vet att de 8 minuter du kan se här nedan, är 8 minuter jag så jävla gärna skulle vilja se live, få uppleva, få framföra, eller vad ni vill.
Kanske har Joe Cocker fått sitt namn eftersom det låter som om han sjunger med sitt könsorgan, han åmar sig som ett djur i en parningslek. Nasalsångarna och den exstatiska publiken ger det hela en omtöcknande känsla, nästa overklig. Jag hade nog vart livrädd hela tiden. Och samtidigt euforisk.
Skruva upp volymen och njut. Musik som upplevelse blir sällan mer lidelsefullt än så här.

Lönesamtal!

Ångestframkallande. Antingen spyr man ur sig all galla man samlat ihop den senaste tiden, eller så är man strategisk och håller käft (läs skicka röv). Ska jag tänka på min mentala hälsa bör jag nog spy ur mig den där gallan. Och jag kan inte tänka mig att jag gillar smaken av bajs.

Snöstorm!

Isande snålblåst och snö i sidled. Samma sak...
...Som ränneskita när man ätit stark mat dagen innan.
...Som när varmvattnet tar slut innan man sköljt ur schampot.
...Som bakfylla av en tråkig fest.
...Som lönesamtal en måndagsmorgon.
...Som när hunden tar det dåliga beslutet att skita inomhus och väljer vardagsrumsmattan som toalett.
...Som när man tackar ja till en fika fast man inte är sugen och blir bjuden på romrussin-glass.

Bedrövligt, men sant!

När jag läser vad jag själv skrivit här nedan tycker jag att jag själv är bedrövlig. Allt är sant och jag står för vartenda ord, men fy fan vad bittert och negativt. Jag får rycka upp mig och göra något åt saken.

Motorn står still!

Jag gick på en mina i höstas. Rent mentalt och det var inte jag som hade lagt ut den. Jag borde anat och jag borde befarat det värsta, men jag var naiv och hoppfull. Döm mig för att jag är hoppfull.
Vadå undrar ni?
Höstens stora snackis i mitt yrke var lärarnas avtalsförhandling. Lärarförbunden skramlade med strejkhot och någonstans anade man att den här gången kommer "vi" inte vika ned oss. Jag trodde inte på några stora lönelyft, inte heller på att arbetsuppgifterna skulle regleras. Men det kändes som att det var dags för lärarkåren att visa omvärlden att vi inte var nöjda, att vi ledsnat på att leva i samhällets botten vad gäller ryckte och stolthet. Vi skulle inte vinna, men vi skulle falla stolta och med ett ställningstagande: vi nöjer oss inte, vi vill mer.
Det blev inte så. De två facken lade sig på rygg när motpartens förhandlare visade huggtänderna. Mesiga motiveringar som "Vi hade inte tjänat på att strejka" var ledorden när man skamset presenterade det nya avtalet. Man smög runt det som hela fackföreningsrörelsen bygger på.
Att inte ge sig.
Att visa mod.
Nåväl, bitterheten bleknade och vardagen fortsatte. Framåt jul var det dags för lönerevision i Borås Stad och vilken apa som helst förstår att Borås Stad skulle snåla. Jag fick skit och ingenting, jämfört med den arbetsinsats jag faktiskt gör. Jag fick dessutom klä skott för skolans organisatoriska misslyckanden och jag vägrade acceptera, vägrar fortfarande. Jag har skickat ett klagobrev och stämningen på nästa veckas lönesamtal kommer vara allt annat än uppslupen.
Men jag bryr mig inte.
Jag har ledsnat.
Ledsnat på att ta ansvar och bli behandlad som en dörrmatta. Ledsnat på att när det bränner till bli inkallad som en trygg och tydlig representant för min arbetsplats och sedan glömmas bort. Jag har säkert mig själv att skylla, jag är lojal och gör mitt jobb. Jag borde rutit ifrån mot mina chefer för länge sedan, samtidigt som jag tycker att en god chef har vett att uppkatta sånt som jag gör, för den personlighet jag har.
Men nej.
Istället har de skapat en desillusionerad lärare. Av en engagerad snubbe har de fått en som gör sitt allra bästa för eleverna, men som i övrigt mest är trött och uppgiven. Som ledsnat på läraryrket. Det är synd.

Den alternativa idrottsgalan.

Jaha. Jag har vaknat ur bloggdvalan och rivstartar året med en återblick på 2012. Vad jag blickar tillbaka på? Boulen, eller det som jag tycker vi ska kalla petanque. Jag skiter i nomineringarna och kör över min jury. Det här är den nakna sanningen i en alternativ idrottsgala för en sport som förtjänar så mycket mer. Läs. Tyck. Kommentera. Vassegoa!

Årets händelse
En fransk dubbelt regerande världsmästare må ha spelat i Sverige två gånger om i Sverige under året, men det det som sticker ut under året är att Jessica Johansson tar sig till final i den öppna singeln under boule-SM i Skövde. Hon besegrar allt och alla fram till finalen mot en på-nytt-född Jonas Jacobsen som vinner. Det var riktigt skoj att ha tillbaka Jonas i finrummet, men han överglänses av Jessica, första damen i en öppen singelfinal!

Årets spelare
Hela boulesverige radar upp sig under året. Man borde säkert plocka en SM-vinnare, så jag gör det. Jessica Johansson vinner dubbelt i Lindome, spelar som sagt final i den öppna singeln på SM, vinner guld i mixedtrippeln på SM, och så vidare. Petanque är ett lagspel, men Jessica har vunnit mycket. Därförär hon årets spelare 2012.

Årets nykomling
Caisa Qvarnström Sörbyängen. Ytterligare en tjej som tar för sig och som har ett skytte som utmanar de flesta i boulesverige. Kommer bli nästa damprofil och kan med Jessica bilda ett världspar inom damboulen.

Årets tävling
Det finns en handfull stora och SM är höjdpunkten, men jag väljer bland de bakom. Och jag dunkar min egen förening Club boule la Pomme de Pin Toarpsdal i ryggen och säger Fyrlingen. En fransk världsmästare och hela eliten på plats. Profilerna, bredden, åldersspannet, you name it. En tävling som lägger allt fokus på den öppna klassen förtjänar beröm och ära.

Årets vinnarskallar
Kenneth Köhalmi och Pablo Patron tar plats på en boulebana och gör det med besked. De dubbla titlarna i Varberg är tunga när det sker över två dagar, med finalspelet i trippeln på söndagen som imponerande höjdpunkt. Förmodligen inte Sveriges högsta träningsdoser, men skallarna sitter högt och stolt. Delat pris!

Årets coolaste
Banorna under boule-SM i Skövde. Arrangören Bonbon lade massor av tid på parkeringsbanorna och trots allt lipande gick det att spela smart boule på de svåra banorna. Utslagsgivande i längden, tålamodsprövande, jobbiga, roliga. De hade allt.

Årets ledare
Leif Tullen Rappner fick en egen tävling till sin ära och det visar hans storhet. Alla hans år och mil med juniorer i passargerarsätena förtjänar titlar och uppskattning. Hade landet haft fler av hans sort hade vi haft en blommande verksamhet. Goda runner-ups är såklart Bengt Oscarsson och alla andra hängivna ungdomsledare!

Årets Herman
Avslutar med en ego-tripp, det är trots allt min blogg och en äkta bloggare ska ha ett visst mått av egocentrism. Singelguldet vid DM var sjukt skönt. Jag slog BK Strandare på löpande band i slutspelet och hämtade upp underläge i såväl semi mot Jonas Strende som i finalen mot Roger Söder. Ett stort kliv för mig och det kommer mer. Jag lovar!

Nytt år!

Nytt år och nya tag. Sådär lagom klämkäckt.
Idrottsgalan och eftersom Petanque inte finns med i finrummet kanske man skulle köra en egen Gala här. Vad tror ni? Äh förresten, jag skiter i vad ni tror, jag kör ändå. Hörs senare i veckan!