Jag vet inte egentligen om jag vill ha de där groteska polisongerna, den svettiga batiktröjan, det stripiga håret och bootsen med silverstjärnor, det är kanske lite väl porrigt. Jag är inte säker på att jag skulle vilja möta snubben i uppknäppt skjorta och långt hår som dyker upp i bakgrunden efter drygt 4 minuter. Men jag vet att de 8 minuter du kan se här nedan, är 8 minuter jag så jävla gärna skulle vilja se live, få uppleva, få framföra, eller vad ni vill.
Kanske har Joe Cocker fått sitt namn eftersom det låter som om han sjunger med sitt könsorgan, han åmar sig som ett djur i en parningslek. Nasalsångarna och den exstatiska publiken ger det hela en omtöcknande känsla, nästa overklig. Jag hade nog vart livrädd hela tiden. Och samtidigt euforisk.
Skruva upp volymen och njut. Musik som upplevelse blir sällan mer lidelsefullt än så här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar