DM!

Kommande långhelg är det DM i Skövde och Skara. Singeln och trippeln går på favoritspelplatsen Skövde, medan dubbeln och mixen går i Skara. Ifjol blev det ett brons i mixed som bäst. Jämfört med fjolårets facit är målet i år skyhögt ställt, men exakt hur det ser ut håller jag för mig sjäv. Formen och nivån på spelet är bra mycket bättre i år, men sedan ska mycket klaffa. Känslan i skyttet t.ex. som inte riktigt vill sitta där. Men det kommer!

Trädgårdslandet vid vägens slut- kapitel 7!

Han hade vaknat tidigt den här morgonen. Han hade fått en ovana att vakna tidigare och tidigare med åren, men den här morgonen var det tidigare än så. Han hade vaknat med det där gnagande obehaget som han alltid fick när han inte hade gjort sitt bästa, när han lämnat saker ogjorda. Eller dåligt gjorda. Han kunde inte slå sig till ro och steg upp, satte på kaffe och gick ut på trappen. Solen bröt igenom regnmolnen för en stund och hans land badade i solskenet. Det var vackert, nästan bedövande. Han stannade till och njöt. Vårregnet smekte honom och det gjorde inget. Han stod där tills solen gick i moln, gick ner till brevlådan och hämtade tidningen.
- Jag skiter i det där jävla jobbet. Gör jag det dåligt kommer jag ändå alltid hem till det här, tänkte han och var varm inombords. Han hälde upp en kopp kaffe, tog tidningen under armen och kröp ner i sängen igen bredvid sin fru. Han tänkte njuta av den här morgonen.

Messi!

Han kan leka med en boll och han ser ut som om han älskar varenda sekund som han har den vid fötterna. Han är aldrig så självisk att han inte släpper den vid rätt tillfälle. Men när han behåller bollen så håller han i den som om den vore ett ömtåligt ägg av guld. Han är magisk, messi. Bäst i världen. Bäst i världen genom tiderna? Ja, förmodligen. Vem kan säga emot?

CL!

Är det någon mer än jag som saknar de där europacup-finalerna i SVT, när ljudet var raspigt, Bosse Hansson kommentator och sport på TV var något ovanligt (det var likadant med tecknat, men det hör inte hit)? Det fanns en tid när jag jublade högt över att TV3 sände gruppspelsmatcher hit och dit, slutspelsmatcher en masse och finalen var som slutet på en säsong. Men nu har Viasat kört det här genom kommersialismens kvarn en gång för mycket och det är inte samma sak längre. Jag längtar tillbaka lite till när man såg fram emot att se en fotbollsmatch på TV. Man sket i att Bosse var dålig. Det hörde till.
Men om jag kommer titta på finalsändning?
Finns det kineser i Kina?

Radko Mlavic!

Radko Mlavics son påstår att pappa är för sjuk för att ställa upp i en rättegång. Tre hjärtinfarkter och två nånting annat ska ha slitit hårt på den gamle mördaren.

Lika hårt som när han skiljde ut 8000 pojkar och män från sina familjer och mördade dem kallblodigt i Srebrenica under kriget 1992-1995?

Mlavic ställde krav så fort han hamnade i serbiskt häkte för några dagar sedan. Lyx krävde han. Ett svin, en mördare, som kräver att behandlas som en kunglighet? Sätt pluspolen i röven, minuspolen i näsan och slå på full ström. Grilla honom långsamt. Han är ansvarig för en etnisk rensning. Han är orsaken till att tusentals familjer drevs på flykt. Han har gjort många svenskar faderslösa.

Döm honom i Haag. Döm honom hårt!

Trädgårdslandet vid vägens slut- kapitel 6!

Han vilade sitt huvud i händerna och tänkte på alla kvällar han supit bort. Han tänkte på alla möjligheter han haft. På alla frivarv han struntat i och alla ligg han tjatat sönder. Han var bitter. Det var inget bra. Hade det handlat om jobbet hade det inte spelat någon roll, men nu var det skarpt läge. Hans fru satt i soffan och läste jobbmail. Han satt på barstolen och försökte komma på en enda bra anledning till att få ligga. Det fanns inga. Argumenten var tunnare än japanen som försökte skyla utsläppen vid Fukushima. Mer skrattretande än snubbarna som snackade bort Tjernobyl. Hans chanser att get laid var down below zero. Han kunde lika gärna gå ut till sina jävla potäter. Han tog bandaren udner armen, flippade på Foo Fighters och gick ut. Han kände sig ung på nytt, men var mer medelålders än någonsin. Vilken looser. Det var i alla fall snart sommarlov!

Ajaj...

Träningsmatch mot Borås Petanque.
Lag 1: Eva-Stefan-Arne-Annika
Lag 2: Herman-Biggan-Leffe-Owe
Resultat: 8-13, 6-13, 6-13, 6-13.
Annalys: det duger inte. Vi måste göra något annorlunda. Bättre.

Jajja!

Någon som lagt märke till svinen som förstör fotbollsallsvenskan, förresten? Knallskottskastande dårar, innerplans-invaderande dårar, våldsbrukande dårar. Dårar, kort och gott.
Men om man bryter ned det där till vad det egentligen handlar om, så är det egentligen samma sak som vi diskuterar i skolan allt som oftast: att ta sitt ansvar i ett demokratiskt samhälle. Det ansvaret har många svårt att ta. Fotbollshuliganer likt väl som ungdomar som tänder eld på skolor.
Och vad gör man åt det? Sätter upp kameror på läktarna och i korridorerna? Lever med eländet? Har du svaret på den frågan?

Trädgårdslandet vid vägens slut- kapitel 5!

Han hade fångat besten och nu satt den i föhörsstolen mitt emot honom. Fjättrad likt Hanibal Lector vid den lilla stolen. Det var bara en morbid munkorg som fattades. Han stirrade på henne och hon stirrade tillbaka med ledsna ögon. Viftade lite på svansen. Försökte se oskyldig ut.
- Mig lurar du inte, väste Herman och sköt upp solglasögonen i pannan.
- Jag vet att det var du som sprang i mitt trädgårdsland inatt. Det är dina spår, dina avtryck och precis din stil, det är bara att erkänna.
Han försökte låta övertygande och farlig, men misslyckades. Besten började flämta och viftade lite till på svansen. Han önskade att Mikael Persbrandt skulle storma in i rummet iklädd rollen som Gunvald Larsson, vrålandes så att saliven sprutade.
- Nu erkänner du hundjävel, annars bryter jag vartenda ben i kroppen på dig, ser du. Du kommer se ut som en jävla caprichosa innan jag är färdig med dig, ditt vidriga lilla avskum.
Men nej. Persbrandt kom inte. Istället kom kommisarie Biggan in och hytte hotfullt med näven.
- Köpte du inte cigg?

Trädgårdslandet vid vägens slut- kapitel 4!

Han hade upptäckt spåren en tidig morgon. Stora trampspår i sydväst. En sabeltandad tiger, en drake eller möjligtvis en orch. Skulle kunna vara en bordercollie också, men den tanken vågade han knappt tänka färdigt. Han kände sig maktlös och förtvivlad.
- Tänk om den gräver upp mitt land. Byter ut potatisen mot en tennisboll, sopar igen spåren efter sig och smyger sakta tillbaka bland trädens skuggor. Bidar sin tid och attackerar när man minst anar det.
Herman strök sig i ansiktet och funderade hur han skulle avslöja besten. Vilken fälla skulle funka? Klassikern med ett bete under en kartong uppställd med en pinne? Gräva en fallgrop bortom rädisorna och lura ut odjuret med hjälp av ett tuggben? Han visste inte. Han hade verkligen inte en aning hur han skulle gå till väga. Han stod inför sin första stora prövning som trädgårdssultan. Han hade inget val, det fanns ingen väg tillbaka. Det var segra eller gå under och han hade bestämt sig.

Trädgårdslandet vid vägens slut- kapitel 3!

Så slutade det äntligen att regna. En disig och regnig morgon övergick i en blåsig dag och framåt kvällen badade Hermans land i sol istället för vatten. Lökarna hade tittat fram och tycktes blinka bort tårarna och rädisorna hade kämpat sig fram. Men det såg för bedrövligt ut. Herman plockade bort lite ogräs och jämnade till fårorna som bildats.
- Ett grönsaksland som får den här starten på livet och överlever måste fostra den starkaste av generationer, grönsaker som uppskattar det lilla och går rakryggade genom livet, mässade Herman vid middagsbordet.
- De där potäterna kommer bli de starkaste som världen skådat, en förebild för andra potäter, fortsatte han och såg ut som Karl-Oskar i någon av filmatiseringarna av Wilhelm Mobergs romaner, medan han blickade ut genom köksfönstret.
Han såg nästan andäktig ut när han satt där och blickade ut mot sitt rike.

Trädgårdslandet vid vägens slut- kapitel 2!

Nog för att Herman hade glatts åt regnet som föll över hans rike. Till en början såg han bara fördelarna, att slippa fylla på de där jävla vattenkannorna och släpa dem fram och tillbaka. Han hade känt sig bönhörd när dropparna började falla.
Men nu började det bli löjligt. Det var vatten överallt. Han kände sig mer som Noah med Arken än Ulf Schenkmanis i Trädgårdsdags. Herman, trädgårdssultanen, han som ville vara stolt över sitt trädgårdsland . Nu fick han gå omkring och funder över vilka grödor han skulle rädda med sig i arken. Potäterna och löken, rädisorna såklart. Vid närmare eftertanke skulle det nog bli tomt.
Han fällde upp paraplyet och gick ut. Han gick sakta ned mot landet. För några dagar sedan hade det dammat i vårvinden, men nu plaskade jorden sakta bort. Det såg för jävligt ut. Som scenerna ur Stalingrad, när allt är sönderregnat och smutsigt. Han tittade upp mot himmelen och suckade.
- Sol. Ge mig sol. Det räcker nu, jag har förstått poängen. Jag kan släpa vattenkannorna, det är lugnt. Bara jag får lite sol!

Hockey-VM!

Vad säger ni, bra eller anus? För mig hettar det alltid till lite när det kommer till maj månad och ett gäng utslagna NHL-lirare bildar lag med hungriga hopplock från diverse ligor i europa.
Visst, jag har betydligt varmare minnen från VM-turneringarna när jag var liten. Jag minns en gång, det måste vart tidigt 80-tal, när jag kom hem tidigare än vanligt från skolan. Farsan knäppte på TV:n och vi kunde se sista perioden när Sverige slog Östtyskland (med Kuhnackel) med 11-0. Dagen efter, en lördag, såg jag hela matchen när Tre Kronor torskade mot Sovjet med 9-0. Fetisov och Krutov var stjärnorna ingen kunde slå.
VM-finalen mot Finland 2011 är klassisk innan den ens spelats. Det är två underdogs som tagit sig hela vägen till final. Båda är vinnare på ett sätt, men den ene kommer vara en stor jävla förlorare med en klubba uppkörd i röven när matchen är spelad, ty så prestigefylld är fighterna mellan brodersländerna.
Heja Sverige!
Uppdaterat efter matchen...
Likt Zeb Macahan får jag halta till jobbet imorgon...

Trädgårdslandet vid vägens slut- kapitel 1!

Efter de mödosamma men lyckade resorna till Rångedala plantskola kunde Herman blicka ut över sitt rike. Han hade sitt rike för sina fötter och hans makt var fullkomlig. Visst, det hade krävt sina strider, icke oblodiga och icke utan offer. Men det var värt vartenda skavsår och varenda svettdroppe. Han hade vart kompromisslös i förhandlingarna.
- Ja, jag SKA ha trädgårdsland i år också och JA, jag ska fixa skiten själv.
Birgittas ifrågasättanden hade bara gjort beslutet enklare. Nu hade inga tvivel rått om att potatisen skulle i jord. Potatisen skulle inte bara skördas framåt sommaren, de skulle smaka gott också. Och se snygga ut.
Han drog handen genom håret och funderade på om sonen kunde övertalas till vattning. Det var nog det tråkigaste i det hela. Rycka lite ogräs kunde han gärna göra, men bära vattenkannor? Nej, fy för den lede. Det vore inte värdigt en riddare av ett trädgårdsland. Kanske kunde han köpa en lång trädgårdsslang och en sån där vattenspridare? Förmodligen skulle det inte passera budgetförhandlingarna just nu. Att övertala sonen skulle troligen vara ett rimligare alternativ, men skulle nog kräva sina mutor.
Då föll de första dropparna. Han trodde inte det var sant. Det började regna. Stora droppar och många. Han stod med gapande mun och såg sitt rike sakta fuktas. Efter en stund var varenda liten del blöt och en kvart senare var han helt övertygad om att något vatten inte behövde bäras de närmsta dagarna. Hans rike var inte bara lyckat, det måste vara Det heliga landet. Herman sjönk nöjt ner i soffan med datorn i knät. Han loggade in på Facebook och skrev:
- Skönt med lite regn till mina nyodlade potäter.

Trädgårdslandet vid vägens slut!

Tänk om man kunde skriva en roman om en snubbe som odlar potatis hemma på trädgården. Skriva om hans vedermödor med sol, regn och dåligt tålamod. Om hans längtan efter färskpotatis till midsommar. Om gräslöken som fått en egen hage för att den ska överleva trimmern. Om svärmors mystiska blomsterlökar och sonens rädisor. Hans truliga försök att leka trädgårdsvan och hans fåniga stolthet över plantor som sakta gror. Om 12 kvadratmeter jordigt paradis på en svensk landsbyggd som sakta är på väg att förlora sitt kulturarv.
Det kanske man kan?

Ego!

Jag ser bara att räknaren tickar på och att folk är här och läser. Men jag har inte en aning om vilka ni är. Det är synd. Det vore som att sitta och fika med folk man aldrig ser, aldrig träffar.
Därför. Sätt er ned en sund i min fiktiva fåtölj och ta en fika med mig. Berätta vem ni är. I kommentarsfältet då. Om du vågar. Vill. Och kan. Det vore skoj och skulle värma ett gammalt lärarhjärta.

Pfff...

Hemma med skallebank. Skönt. Inte med skallebank, men att vara hemma och bara ha mig själv att tänka på. Slappat mig igenom en dag i min ensamhet. Kan nog vara så att man behöver de där ensamma stunderna ibland. Bara vara.

Rull!

Lindomespelen är slut och det mest positiva jag har att ta fram är att vädret var bra och sällskapet trevligt.
Under lördagens trippel började jag som läggare med mål att prestera riktigt bra läggspel. Det gick åt helvete. Efter halva första matchen bytte jag och Owe, han löste det betydligt bättre än mig. I mitten av andra matchen var jag flyttad till skyttet och löste det OK. Men läggspelet är jag trygg i, ganska duktig oftast, och så blir det sådär. Fuck. Vi åkte direkt i B-slutspelet efter att Biggan och Owe presterat bra boule med jämna mellanrum.
Under söndagens dubbel med Arne tog jag tag i läggspelet. Jag svajjade något inledningsvis på Lejonkulan (Kling/Bredin), men efter ett par vändor lossnade det och sedan flöt det såväl i matchen som under dagen i stort. Vi pressade killarna riktigt bra och mitt läggspel var brutalt långa stunder. Dock en tight torsk till slut mot ett lag som sedan krigade sig hela vägen till kvarten. För oss blev det så småningom C-slutspel. Arne hade samma problem med banorna som jag hade dagen innan och Lindomes banor är inte snälla. Vi krigade oss till semi i C, men där tog det slut. Mitt spel betydligt bättre, som tur är.
Nu siktar vi på POM de Prix va?

Lindomespelen!

Kommande helg är det stor utomhuspremiär för boulesverige. Söder om Götet samlas de allra bästa av landets boulespelare, plus oss andra. Trippeln på lördagen är helgens stora höjdpunkt. Hur går det då?
Jag tror att titeln tas av stockholmstrion Köhalmi-Lind-Pettersson. Det är ett tight gäng som mycket väl kan ha formen på topp efter vinterns svenska cup, där man föll på mållinjen mot Lindome. Sörsta favoriter är naturligtvis Coccinelletrion Jessica Johansson, Joackim Andersson och Rickard Nilsson, tre spelare som mycket väl skulle kunna utgöra stommen i ett svenskt VM-lag, om det nu inte vore så att man infört herr- respektive damklass (värdelöst med klassificerandet). Spelar de på topp rår förmodligen ingen på dem, inte ens i närheten. Men en utomhuspremiär är alltid en utomhuspremiär. Se upp för Sibirienlagen, Halmstad och Lindome med Hugosson i spetsen.
Jag själv då? Jag spelar med min bättre hälft samt världens bäste Karlsson. Det är vår första tävling som trippellag, men å andra sidan är det de två spelare som jag känner bäst i hela klubben. Anledningen till att vi inte lirat ihop tidigare är... ja, ingen aning. Jag tror stenhårt på det här, men samtidigt måste man ge det lite tid och matchande. Men seriöst tror jag att det här kan bli riktigt, riktigt bra. Imorgon ska det bli bara jävligt skoj, resultaten får bli som det blir, men vinnarinstinkten kommer det inte vara fel på. Jag går lägg, Biggan bankar skiten ur motståndarkloten och Owe fyller på med rubb och stubb.
På söndagen spelar jag med min för året nye dubbelpartner, Arne Nordberg. Vi har lirat några träningar ihop och det funkar bra här med. Här tror jag på att vi måste tävla igång oss som lag, men potentialen finns. Jag går läggare här också och det känns jävligt skoj.
Avslutningsvis lovar metreologerna fint väder. Fan trot. Men jag hoppas.

Sjung!

Om jag hade haft ett band hade jag sjungt skiten ur mig. Om jag hade haft musiken i mig hade jag snott ihop låtar. Om jag hade vart musikalisk hade det vart en jävligt rolig gemenskap. Nu är jag inte det och jag kan bara pissiga skitackord, så jag får hålla tillgodo med mig själv och min gitarr. Det låter säkert för jävligt, men det är skönt och kul.

Hästballe!

Vet inte om det är sant, men det har smugit sig på en obehaglig känsla av att jag inte får skriva som jag vill här på bloggen. Jag har sakta fjätrats vid mentala bojor som hindrar mig i mitt konstnärliga yttrande. Rädsla? Kanske. Jag fick inspiration att stå upp och våga idag när jag tittade på Nyckeln till frihetmed kidsen i skolan. Tim Robbins selar oskyldigt anklagad som amerikanska staten syr in på tid och evighet plus lite till. Han slängs i isoleringscell på månadsbasis för att han ska hålla käft och han trotsar sina värsta demoner. Han spelar en hjälte av stora mått, skönt ackompanjerad av Morgan Freemans karraktär. Och Morgan Freemans berättarröst.
Hur som helst, jag fick en kick av det hela och därför ruskar jag av mig obehaget och är naket ärlig.
- jobbet suger hästaballe just nu och allt känns orättvist, jag spyr på det mesta men sliter på för kidsens skull. Hade jag fått bestämma hade jag bytt ut mycket.
- boulen är kul, men jag blir bitter på att folk inte väljer vår tävling. Jag har skickat iväg POMare i drivor till tävlingar i såväl Jönköping som Skövde, men de klubbarna lyser med sin frånvaro hos oss. Än så länge.
- sexlivet är förvisso bättre än någonsin, så där ska jag inte gnälla.
- imorgon ska jag vi ha studiedag på jobbet och jag ser INTE fram mot det.

Så. Avskalat gnäll, fritt från förmildrande omständiigheter, icke inlindat i snälla ord. Det känns skönt.

Mina lår!

Träningen idag med POM var bra fram tills vädersnubbarnaq tyckte att det fick vara nog. Himmlen öppnade sig och ned föll is, hagel och snö i en salig blandning. Vi kastade oss in och tittade på när den här magiska försommaren förvandlades till istid på några minuter. Som tur var gick det över. Men det är kallt som satan fortfarande.

Annars har jag hedrat de gamla hjältarna med att göra det som görs bäst på 1 maj: arbeta. Jag har krattat löv och burit ris och jag får säkert skön träningsvärk i muskler man inte trodde fanns.

Mina får!

Läser ni min blogg och gillar den är ni säkert något besvikna just nu. Uppdateringen är under all kritik. Men det skiter jag i.
Jag har försökt hitta inspiration till det som kallas arbete med det går trögt.
Jag hade nog behövt några veckors ledighet till. Eller behöver jag ett nytt jobb? Känner ni igen det här? Säkert.