Efter de mödosamma men lyckade resorna till Rångedala plantskola kunde Herman blicka ut över sitt rike. Han hade sitt rike för sina fötter och hans makt var fullkomlig. Visst, det hade krävt sina strider, icke oblodiga och icke utan offer. Men det var värt vartenda skavsår och varenda svettdroppe. Han hade vart kompromisslös i förhandlingarna.
- Ja, jag SKA ha trädgårdsland i år också och JA, jag ska fixa skiten själv.
Birgittas ifrågasättanden hade bara gjort beslutet enklare. Nu hade inga tvivel rått om att potatisen skulle i jord. Potatisen skulle inte bara skördas framåt sommaren, de skulle smaka gott också. Och se snygga ut.
Han drog handen genom håret och funderade på om sonen kunde övertalas till vattning. Det var nog det tråkigaste i det hela. Rycka lite ogräs kunde han gärna göra, men bära vattenkannor? Nej, fy för den lede. Det vore inte värdigt en riddare av ett trädgårdsland. Kanske kunde han köpa en lång trädgårdsslang och en sån där vattenspridare? Förmodligen skulle det inte passera budgetförhandlingarna just nu. Att övertala sonen skulle troligen vara ett rimligare alternativ, men skulle nog kräva sina mutor.
Då föll de första dropparna. Han trodde inte det var sant. Det började regna. Stora droppar och många. Han stod med gapande mun och såg sitt rike sakta fuktas. Efter en stund var varenda liten del blöt och en kvart senare var han helt övertygad om att något vatten inte behövde bäras de närmsta dagarna. Hans rike var inte bara lyckat, det måste vara Det heliga landet. Herman sjönk nöjt ner i soffan med datorn i knät. Han loggade in på Facebook och skrev:
- Skönt med lite regn till mina nyodlade potäter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar