Meningslöshetens mästare- del 6

- Dagens ungdom pratar slarvigt och de läser inte Heidenstam!
Det hade kunnat vara ett random skoluttalande från en nyliberal tankesmedia, men råkade vara en träffsäker textrad från en av Doktor Kosmos många briljanta skapelser. Han låg och slöläste på Twitter. Om skoldebatten, om Greta Thunberg, förvridna tankar om tillståndets Sverige, om Flat earth society. Samtidigt ägnade han sig åt en av veckans TV-höjdpunkter, att undvika att se på SVT:s Opinion live. Just nu spretade den digitala verkligheten något alldeles kopiöst och han kände sig lite utmattad av allt, av all dumhet som tycktes spridas ohämmat.
Twitter och just Opinion live påminde mycket om varandra. Där hoppade Bosse från varvet in och hade högljudda och bestämda åsikter om abortlagstiftningen, moderatföreträdare delade artiklar om vikten av att låginkomsttagare och arbetslösa skulle motiveras med minskade löner och strypta ersättningar samtidigt som man snek åt sig hundratusentals kronor i tveksamma bi- och avdrag. Mitt i alltihop fanns vettiga människor som försökte föra en balanserad och saklig argumentation men som drunknade i bruset av alla jävla galningar. Han stängde ned telefonen och lade sig på rygg. Samtidigt som världen via digitalisering och internet hade vuxit och vidgats hade mänskligheten krympt och regredierat. Kanske var det bara så att människor som aldrig tidigare kommit till tals nu fick möjligheten och då var det trots allt så att det fanns ett värde i all skit. Men samtidigt, ändå inte. Kunde inte bara folk hålla käften när de hade fel? Varför var de med mest vulgära åsikter också de med störst behov av att saluföra det? Han blev uppjagade och plockade upp telefonen igen, knappade in på Twitter och skapade en tweet:
- Även om jag vet att de flesta av er är dumma i huvudet, bespara mig det värsta!

Meningslöshetens mästare- del 5

Breaking bad. Jävligt bra serie som han fastnat för under påsklovet. En i grunden tragisk historia med tveksamma moraliska livsval, men han kunde inte undgå att känna viss igen-kännings-faktor. Det där mesiga som när den pressas till en yttre gräns, kanske över, förvandlas till något beslutsamt och ärligt.

Fast vad visste han? Han som levde ett jävla mellanmjölksliv utan verkliga faror och hot, utan misär och elände. Det närmaste Breaking bad var när familjen för några år sedan var på vårtur i ett grösnkande landskap. Utmed en liten sjö svängde de ut från en slumrande grusväg och han tryckte lite för hårt på gaspedalen. Plötsligt, kanske 200 meter fram på vägen, stod plötsligt någon mitt på vägen och viftade.

- Vad är det för jävla galning i gul väst som står mitt i vägen och vinkar. Flytta på dig bondjävel! utbrast han bakom ratten.

Bondjäveln flyttade sig inte. Faktum med att bondjäveln inte var bondjävel, utan en trafikpolis som utförde sitt jobb och avslöjade fartsyndare. Han skämdes som en hund när han rullade in på parkeringsfickan och vevade ned rutan.

- Jaha, det gick lite för fort här. Jag mätte upp 92 km/h och det är en fartbegränsning på 80, sade den mycket vänlige polismannen.

- Men oj, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, sade han och erkände allt utan omsvep. Hjärtat bultade och han kände sig som den där gången på skolgården för hundra år sedan när han råkat i onåd hos den betydligt större och starkare killen som alla var rädda för. Det fanns inte i hans värld att mopsa sig. Någon med mer mod (eller mindre hjärna) hade kanske ifrågasatt allihop och hävdat att det var fel på både mätinstrument och konstapelns kompetens. Men inte han, han lade sig platt, tog böteslappen och betalade den några dagar senare.

- Fy fan, pustade han när han rullade ut på landsvägen igen.

- Min lille badboy, log hans fru från baksätet. Nu åker vi till Ullared och handlar något kul.

Meningslöshetens mästare- del 4

TV-soffan och Netflix, men han borde verkligen ut och motionera. Det var påsklov och vackert väder, men det fanns alltid ett alternativ som var bättre än att snöra på sig joggingskorna. Netflix, dricka kaffe, diska, städa, tvätta, allt gick före just nu. Motivationen var så dåligt att det krävdes något alldeles utomordentligt vedervärdigt som alternativ.
Typ Bengt Magnusson i TV-studio:
- Du har två alternativ och du måste välja ett av dem.
1. Lätt jogging i 30 minuter, du blir knappt svettig.
2. Rösta på SD i nästkommande val.
Jag:
- Okej, okej, jag går väl ut och joggar då för helvete.
Men han skulle behöva det där. För 20-25 år sedan andades han träning, han drack mjölsyra till frukost och tuggade i sig elaka intervaller vilken tid som helst på dygnet. Hade han inte träningsvärk och ömma leder vid den här tiden på året var något fel. Det kändes så avlägset och främmande och ändå alldeles nyss. Han tog en vända ut i tvättstugan och rotade fram träningsdojjorna, de var hela och rena (fan också), de tycktes nästan viska till honom "Använd mig, jag vill ut, jag kvävs här inomhus". En vända borde han orka med. Kanske. Det krävdes en funderare, han ställde skorna i hallen vid ytterdörren, så där lagom ivägen så att han inte skulle glömma av dem. Sedan slängde han sig i soffan ch satte på ett nytt avsnitt Breaking bad.

Meningslöshetens mästare- del 3

Polyper och förkylning var en jävligt dålig kombo, speciellt när man ägde en snok värdig en hyllplats på Mount Rushmore. Han försökte trycka in lite saltvatten medelst tvång, men det var lönnlöst. Stängt och låst. Han tittade sig i spegeln och betraktade en blek nuna i skenet från lampan.
- Helvetes jävla förkylning. Helvetes jävla polyper. Och helvetes jävla bleka lampsken som får en att se ut som en statist i en svart-vit film noir.
Efter en stunds kämpande gav han upp, slängde in grejerna i badrumsskåpet, släkte lampan och gick och hävde sig raklång i vardagsrumssoffan. Han fingrade lite på fjärrkontrollen. Svenska hollywood-fruar. Repris av Lyxfällan. Matlagningsprogram. Djurprogram. Sportprogram. Allt flimrade förbi medan han hetstryckte på programknappen och hans hjärna gick på tomgång. Det slog honom att han dag för dag blev allt mer lik Homer Simpson. Minus skallighet och ölmage. Han funderade på om han skulle gå och hämta en öl i kylen, kalkylerade ansträngningen jämfört med nöjet det skulle ge och beslöt sig för att låta bli. Det fick bli en tupplur under filten.

Meningslöshetens mästare- del 2

Han stod på trappen och tittade ut på gårdsplanen.
I fredags hade familjen släpat ut trädgårdsmöblerna, han hade suttit i soffan utmed husväggen och njutit av den varma vårsolen och tänkt att livet är förbannat skönt. Kaffe, en skvätt whiskey, sköna kuddar, lätt slumrande, solens energi. Det var en perfekt potpurri av njutbara livsingredienser.
Nu stod han där och tittade på virvlande snö, i luften några minusgrader, i magen en stor klump. En känsla av svek. En känsla av svek och ingen att ställa till svars. Fan.
- Kom nu pappa!
Sonen ropade från bilen och han tog sig med mödosamma steg de få metrarna till bilen, slängde väskan i baksätet och vräkte sig ned bakom ratten. Det var imma, is och vårjacka, han svor högt, gnuggade insidan av vindrutan med isskrapan för att få en minimal glugg för att se ut och rullade sakta iväg. På radion var det väderprognos.
- Ett lågtryck har dragit in från öster och ger minusgrader över hela landet. Längst i söder finns en liten möjlighet till solglimtar och...
Han satte radion på mute och tog en mun kaffe från den medhavda plastmuggen. Chans till solglimtar längst i söder? Vad skulle hända om han fortsatte morgonfärden till "längst i söder" istället för till jobbet? Hur länge skulle det gå innan han var saknad? Om han satte autosvar på mobilen och mailen med "Upptagen på möte"? Kanske skicka något alibimeddelande så att det verkade som om han var på plats? Det surrade till i fickan, ett SMS från en morgonpigg elev.
"Var är du? Jag behöver snacka och det är stängt på ditt kontor. Frågade rektorn men hon visste inte vart du håller hus???".
Han suckade och svängde av avfarten mot jobbet.

Meningslöshetens mästare- del 1

Innan berättelsen börjar ska jag sammanfatta läget lite. Läget med Herman. Jag gick för fem år sedan in i en sjukdom som läkarna valde att benämna utmattningsdepression. Jag var sjukskriven helt och delvis i ett år och livet gick på sparlåga ganska länge och faktum med att det ganska ofta gör det fortfarande. Jag har tappat några ganska vitala delar sedan dess: jag orkar knappt läsa en bok och inspirationen att skriva är låg. Ni som följt min blogg vet ju att den där inspirationen periodvis var stor och levande, men så är det inte nu. Det kanske aldrig blir så igen, vad vet jag. Det jag vet är dock att jag saknar episodskrivandet och jag ska faktiskt göra ett allvarligt försök med en ny berättelse. Kanske blir det inget, kanske blir det något och kanske är det här bra för mig, kanske får jag tillbaka inspirationen att skriva. Kanske blir det ytterligare en terapiform (fy fan vad terapi är bra, förresten) som får mig att må ännu bättre. Vi får se. Hoppas ni finner nöje med det jag kommer skriva.
---
Han satt med sin dator i knät och hummade förstrött. Rösten som malde på var bara ett bakgrundsbrus och han uppfattade knappt något. Men han hade med åren utvecklat en skicklig förmåga att se intresserad ut utan att lyssna. Hade omvärlden vart uppmärksam hade de sett igenom och avslöjat det där, det hade bara vart att ställa lite kontrollfrågor om samtalets innehåll så hade han vart avslöjad. Det hände dock aldrig, han använde ansiktsmimik och små ljud som ingav ett förtroendefullt intryck, snappade upp vissa väsentligheter som han kommenterade snabbt och på så sätt trodde den andre att han var både intresserad och lyssnande. Den andre fick prata och han slapp lyssna, en win-win som dock fick vara en hemlighet.
- Kan vi bestämma så då? hörde han plötsligt den andre säga.
Han ryckte till, bestämma vad då? Det kunde han ju inte lova eftersom han inte hade en jävla aning om vad människa pratat om.
- Fast...
Han drog på orden för att vinna några sekunders betänketid.
- Fast är det så bra? Har du tänkt igenom det helt? ställde han som motfråga, ett säkert kort att spela eftersom det i 99 fall av 100 fick den andre att dra alla sina argument en gång till. Som om det egentligen skulle spela någon roll, en riktigt usel argumentationsteknik. Att dra det man har att säga en gång till för att övertyga någon som inte var övertygad efter första gången. Som att dra en andra frispark två meter över ribban i tron att det skulle hända något annorlunda jämfört med första gången. Nåväl, nu fick han i alla fall reda på vad det han hade låtsats lyssna på och den här gången i en nedbantad och sammanfattad form.
- Visst, kör på det, svarade han sedan när han insett att det där inte berörde honom och knappast var något den andre ens hade behövt rådfråga om.
- Tack, svarade den andre. Det är så gött att prata med dig, du är en verklig lyssnare.
Han gav ett leende tillbaka och gjorde tummen upp. Naturligtvis borde han drabbas av något slags dåligt samvete, men vad fan. Han hade haft dåligt samvete i hela sitt liv och inte hade något blivit bättre av det.
Han klickade ned Facebook-fönstret på datorn, reste sig upp och följde den andre ut från kontoret. Ute i korridoren stötte han på sin kollega som kom tillbaka efter ett möte.
- Nä, en kaffepaus på det här va?