Fast vad visste han? Han som levde ett jävla mellanmjölksliv utan verkliga faror och hot, utan misär och elände. Det närmaste Breaking bad var när familjen för några år sedan var på vårtur i ett grösnkande landskap. Utmed en liten sjö svängde de ut från en slumrande grusväg och han tryckte lite för hårt på gaspedalen. Plötsligt, kanske 200 meter fram på vägen, stod plötsligt någon mitt på vägen och viftade.
- Vad är det för jävla galning i gul väst som står mitt i vägen och vinkar. Flytta på dig bondjävel! utbrast han bakom ratten.
Bondjäveln flyttade sig inte. Faktum med att bondjäveln inte var bondjävel, utan en trafikpolis som utförde sitt jobb och avslöjade fartsyndare. Han skämdes som en hund när han rullade in på parkeringsfickan och vevade ned rutan.
- Jaha, det gick lite för fort här. Jag mätte upp 92 km/h och det är en fartbegränsning på 80, sade den mycket vänlige polismannen.
- Men oj, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, sade han och erkände allt utan omsvep. Hjärtat bultade och han kände sig som den där gången på skolgården för hundra år sedan när han råkat i onåd hos den betydligt större och starkare killen som alla var rädda för. Det fanns inte i hans värld att mopsa sig. Någon med mer mod (eller mindre hjärna) hade kanske ifrågasatt allihop och hävdat att det var fel på både mätinstrument och konstapelns kompetens. Men inte han, han lade sig platt, tog böteslappen och betalade den några dagar senare.
- Fy fan, pustade han när han rullade ut på landsvägen igen.
- Min lille badboy, log hans fru från baksätet. Nu åker vi till Ullared och handlar något kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar