Höst!

Det är mörkt just nu. Regn, dimma, blåst, löv som släpper taget och mörkare kvällar. Vissa säger höstmysigt. Jag säger fan. Men jag ska möta det mer positivt. Jag mår nog bättre av det. Jag ska försöka i alla fall.

Om att springa vackert!

Kolla youtube-klippet. Är det världens vackraste löpsteg? Efter 380 meters stenhård löpning borde varenda muskelfiber vara sprängfylld av mjölksyra, det borde inte se snyggt ut. Men Felix är graciös och har världens vackraste löpsteg hela vägen över mållinjen. Hon vinner inte, det fattas tre hundradelar av en sekund. Upploppet är en episk fight mot Amantle Montsho där Felix plockar centimeter för centimeter. Men. Det. Är. Vacker. Satans vackert!

Skövde!

Matfestivalen i Skövde kommande helg. Ska bli gött. Vart tar vi första ölen, brorsan?

Boule. Petanque.

Det snurrar en hel del tankar kring det där just nu.
När kommer sanktionsbeskedet för Fyrlingen 2012?
Hur ska jag ta nästa steg i min egen utveckling som spelare?
Hur ska POM ta nästa kliv?
Vad ska jag engagera mig i och vad ska jag skita i?

Ey!

Jag skrev ju min lilla trädgårdsnovell här på bloggen. Den var kul, lite lagom fiktiv med vissa självbiografiska inslag.
Jag började samtidigt skriva på en pretantiös kioskvältare. Jag knapprade några sidor innan jag insåg att det sög rätt hårt. Det var inte dåligt, bara överarbetat och allt för påtagligt konstruerat. Idén håller hela vägen och kanske får jag tummen ur någon gång att skriva den på riktigt. Men då får jag inte tro att det ska vara så enkelt att göra något bra. Jag får nog bryta ned det till små delar. Skriva lite varje gång istället för att tro jag ska hamna i trance och skriva flera dygn i sträck tills jag är klar. Plus att jag ska skriva som jag gör, inte som jag tror att man ska göra. Men, och det är viktigt: jag har bestämt mig för att skriva något. Kanske ny story här på bloggen?

Välkommen!

Såg en dokumentär på TV som hette Välkommen till helvetet. Det handlade om en kille, Alexander Richey, som var en helt vanlig kille. Han var en stor talang i bollsport, spelade i elitserien i pingis som junior bland annat. Han var glad och pigg, sprallig och omtyckt. Han var utåtriktad och fylld av energi. Framgångsrik i skolan när han gav sig in på vuxenutbildnignen. Han verkade egentligen jävligt snäll mot alla utom sig själv.
Han började med småfestande och slutade med en överdos heroin på en toalett på söder i Stockholm. Han fick sitt liv förstört av alkohol och droger. Dokumentären bygger på den bok han själv skrev i slutet på sitt liv när han försökte bli kvitt sitt missbruk på ett behandlingshem. Man får höra allt från killens mamma och närmsta vänner, till lärare och vårdpersonal. Till och med Mikael Appelgren är med som ett hörn i funktion av pingistränare. Hela dokumentären är ett enda långt stycke bevis på det jävle helvte alkoholen och drogerna är idag. Inget är så enkelt att man kan säga att tar vi bort alkohol och andra droger så blir världen bra. Men den skulle fan vara skillnade mellan liv och död för många, många människor. Bland annat för den där levnadsglade snubben i dokumentären.
Se den om den går i repris. Den berör!

EM!

Boule-EM i Götelaborg. Det ni. Jag ska dit och glo, ska bli skoj som fan.

Tittar framåt och drömmer bakåt!

Sommaren är slut. Jobbet kom över mig som ett skyfall och vips är det vardag på riktigt. Bara att gilla läget.
Seriespelet gick åt helvete och vi får sikta in oss på kval. För att hänga kvar i trean. Det är för dåligt.
För övrigt längtar jag efter Ålandskobbe, familjen Thorell på Rådmansö och den där underbara veckan vi hade där.

Seriespelet i Skara!

Det är geme on igen vad gäller seriespelet. Vi håller ju till i division 3 med förstalaget och division 5 med andralaget. Vi ligger mitt emellan i båda serierna och det är åtminstone ett bakslag vad gäller division 3.
Nu är det bara segrar och full fart framåt som gäller. Styrkorna är formerade enligt följande.

Division 3
Herman-Owe-Sören-Leffe
Conny-Marcus-Eva-Annika

Division 5
Alexander-Frida-Inger-Tomas
Farsan-Margit-Stefan-Kaisa

Jag säger som jag brukar säga till ungarna i skolan: att göra sitt bästa är inte gott nog. Vi ska vinna!!!

IK Ymer och friidrotts-SM i Borås 2013!

Jag stod utanför kravallstaketet och såg Patrik Sjöberg hoppa höjd. Jag hörde publiken jubla fram släggkastarna. Jag hade precis startat min friidrottskarriär, köpt min vita SM-t-shirt med den oranga SM-loggan på bröstet. Året var 1989 och sommaren tillhörde Borås. Att jag skulle kunna bli friidrotten trogen tio år framåt och lyckas knipa ett klubbrekord tänkte jag inte en sekund på. Jag var bara djupt imponerad av framfarten alla hade på banorna. Idrottarna. Funktionärerna. Startskottet small inte bara för idrottarna, utan för min egen friidrottstid. Det har blivit en del av min identitet, fast än det var länge sedan jag slutade nu betyder det fortfarande enormt mycket för mig, de där åren med IK Ymer friidrott.

Självklart ska jag ta mig till Ryavallen 2013 när SM kommer tillbaka till staden som satsar på sina idrotter och arenor (Ryavallen ska rustas för 16 miljoner). Jag kan stå där utanför staketen och titta lika nyfiket och häpet. Eller så hjälper jag till om det behövs och om någon vill. På något sätt ska jag hur som helst vara en del av det där igen. Det är för bra för att gå miste om!

Grattis IK Ymer. Och grattis friidrottssverige!

Skolstart!

Trots att det snart gått 30 år sedan är jag fortfarande den där lille Herman som är på väg till Tummarpsskolan i Dalsjöfors, vid den här tiden på året. Med en klump i halsen tar jag stegen över skolgården med blicken fixerad mot dörren till aulan. Jag undrar vad som ska hända den här gången, hur bistra rektorerna ska se ut där framme, vilka hemska slutsatser de dragit baserat på dystra statistikrapporter. Jag går sakta upp för stentrapporna, kikar försiktigt in i aulan och möts av samma syn som vanligt. Jag sätter mig försiktigt ned och en efter en ramlar kollegorna in. De jag känner och umgås med slår sig ned bredvid mig, vi pratar, skrattar lite, klumpen försvinner sakta och jag inser att det trots allt är ganska kul med arbetskamraterna i alla fall.
Och det blev en bra uppstart (nåja, med våra mått mätt i all fall). Vi skrattade tillsammans, rektorerna skippade de värsta genomgångarna och vi fick andas oss igenom de första timmarna.
Jag kommer alltid ha de där hemska lågstadieåren med mig. En hemsk lärare och en hemsk miljö. Därför är jag som lärare alltid noggrann med att de där första stunderna alltid ska vara fyllda med värme och omtanke. För man vet aldrig vad kidsen bär med sig för erfarenheter och minnen.

Om att skrika saker!

Jag, Simpe och farsan var på fotboll här om dagen. Elfsborg tog emot Kalmar FF på Borås Arena, ett klassiskt möte som jag ogärna missar. Det brukar bli jämna och spännande fighter dem emellan. Jag frågade farsan om han ville haka på och då sade Simpe, 9 år och totalt ointresserad av fotboll men löjligt förtjust i varma popcorn, att han gärna hänger på också. Så blev det. Vi snabbköpte biljetter på en billig sektion (fast tanten i biljettluckan försökte lura på oss betydligt dyrare), vilket visade sig vara inom hörhåll till bortaklacken. Kalmars bortaklack bestod den här kvällen av typ 23 personer och ett tiotal publikvärdar. Men tre av de här personerna höll ganska bra låda och hejade på sitt lag. Men inte på Anders Svensson. Efter att de sjungt samma nidramsa femtielva gånger (den om prostituerade...) såg jag Simpe sitta med popcornnäven i munnen stirrandes mot tre snubbar bakom ett staket som betedde sig som om de hade en gemensam IQ på 76 (om man multiplicerar).
- Varför sjunger de så?, undrade Simpe.
- Jag vet inte, men det är fel att göra så!, var det enda jag kom på.

Som en käftsmäll av Cluber Lang!

Jag har halvglott på Rockyfilmerna. Elelr, nja, väldigt lite förresten. I Fredags satt jag och brorsan och kollade Rocky III, men jag somnade. Igår kollade jag andra halvan av Rocky IV. Dom är bra. Inte jättebra, men helt klart 80-talsbra. Stallone är sympatisk och bifigurerna lätta att relatera till. Man gillar dem eller ogillar dem. Plotten är enkel. Det goda (Rocky) mot det onda (Clubber Lang och Ivan Drago).
När jag kom hem idag efter drygt två veckors semester på ett antal fantastiska och harmoniska platser, öppnade jag det lilla brevet från min arbetsgivare där det står tider och dagar för de inledande arbetsveckorna. Men istället för en lapp i kuvertet flög en hård rak höger från Clubber Lang upp. Jag knockades raklång. Jag hade behövt en Burgess Meredith som viftade tillbaka gutsen i mig. Jag hade behövt en Pauli som sprutade vatten för att få mig att kvickna till. Istället hörde jag Biggan gnägga i bakgrunden (hon hade tjyvöppnat kuvertet).
Vi börjar inte på torsdag som jag räknat med. Vi börjar på onsdag. Balle.

Ett vykort från Ålandskobb!

Jag har inga foton. Kameran ligger hemma i Toarpsdal och mobilkameran hade inte platsat på en tekniklista 1997. Men Ålandskobb är en liten ö mitt ute i Norrtälje skärgård. Precis bredvid Furusundsleden och man kan se alla färjorna österut passera som stora kolosser (hur kan de flyta?).
Jag skickar ett vykort full med glädje. Jag låg på några klippor och solen sken mer än någonstans. Runt omkring mig fanns människor jag älskar och aldrig att en pastasallad kan smaka så gott som den gjorde där ute, serverad på papptallrik.
Solen gnistrade på en vattenyta som gick från spegelblank, till vågig och tillbaka, i takt med alla båtar som passerade förbi. Vi tog brorsans båt ut till det som måste vara Sveriges vackraste landsdel. Ubbe spelade reggae på ukulelen och vi nynnade med.
Ni skulle vart med. Då hade ni velat flytta ut dit med mig och fyllt kvällarna med vågsvalp, grill, vin och kärlek.

Fortsätt njut av sommaren. Det ska jag göra!