Han cyklade en sommar- tolfte etappen!

Det hade börjat en sen kväll. De hade parkerat bilen på gården efter utflykten, hoppat ut och sträckt på sig. Herman hade dröjt kvar och njutit av känslan och doften av att vara hemma i Toarpsdal, medan sonen hade hastat in för att springa på toaletten. Det hade inte dröjt länge förrän han var tillbaka på trappen och ropade:
- Pappa, det finns inget vatten. Det kommer ingenting när jag spolar i kranen.
Efter en stunds palaver och kontroll av diverse kranar hade familjen fått konstatera att, jo minsann, vattnet var fan i mig slut. Inte ens en droppe kom någonstans hur de än vred och svor. Herman hade hastat upp till brunnen en bit upp i skogen och konstaterat att det inte var snustorrt och var det inte snustorrt borde det rimligen finnas en gnutta hopp om bättring.
Men det hoppet hade tynat under dagarna som följde, som blev veckor och årstider. Det hela hade visat sig vara mer än en torkad brunn, det var en global katastrof och till sist fanns inte en gnutta vatten kvar någonstans på hela jordklotet. Jorden hade slutligen kommit till sin domedag, ändstationen. Allt liv skulle sakta tyna bort under solens hetta och mörkrets bistra kyla.
Så ryckte Herman till av dörren som for upp. Hans fru uppenbarade sig i öppningen in till vardagsrummet med en stor dunk vatten i näven.
- Ska du sitta där och dagdrömma hela dagen? Nu har jag släpat den här jävla dunken hur många gånger som helst och är less. Man kan inte bara sitta och vänta på att vattnet ska komma tillbaka, det kan ju dröja veckor. Ta stora grytan och fyll på nere vid utomhuskranen vid boulebanan, vi får hämta hur mycket som helst. Värm på och diska. Se så, sätt fart!
Herman muttrade några svordomar och lommade iväg.

Han cyklade en sommar- elfte etappen!

Så fort Borås Stad hade släppt nyheten om tävlingen hade Herman vart taggad till tusen. Han hade gått in helhjärtat i det här och skulle bara vinna det fantastiska förstapriset. Tävlingen gick ut på att köpa en speciell fröpåse ärtor på den magiska affären Trädgårdsdrömmar, en av alla påsar innehöll ett gyllene frö som i slutändan skulle ge en planta med en ärtskida som innehöll en gyllene biljett istället för ärtor. Den gyllene biljetten skulle ge livslång ledighet med full betalning och löneutveckling.
Herman hade egentligen tyckt att det hela lät för bra för att vara sant, men hade ändå gått all-in och köpt frön. Han hade satt dem i maj, vårdat dem ömt, vattnat när det var torrt och gett dem skugga när det var för hett, brett över dem när det var risk för frost.. Han hade pysslat, hållit rent från ogräs och viskat vänliga ord om kvällarna. De hade vuxit och frodats och såg så välmående ut som bara ärtor kan se ut när de fått en kunglig behandling från dag 1.
Och nu var det så dags. De var färdiga och Herman hade satt sig vid trädgårdslandet för att börja öppna skidorna. Han bad till tyrädgårdslandets alla gudar för tur och satte igång. Han tog den allra fetaste skidan och var för ett ögonblick helt säker på att den gyllene biljetten skulle finnas just där, öppnade försiktigt, kikade med ett halvt öga och... Bara ärtor.
- Fan också, svor han tyst och tog nästa.
Lite mindre förväntansfull, men besvikelsen var den samma när bara gröna ärtor visade sig. Så nästa skida och nästa, men bara ärtor. Han började misströsta och de sista skidorna bröt han bara mitt itu för att konstatera att ingen guldbiljett fanns inuti.
- Helvete, vrålade han och sparkade i gräset när han trodde att sista ärtskidan var öppnad. Han gömde ansiktet i händerna och var på väg att brista i gråt när han i ögonvrån såg något längst ned vid en plantas fot. Nästan dold i jorden låg en förvriden stackars ärtskida kvar, den allra sista att öppna. Men hur skulle något så förtvinat och litet kunna innehålla något så vackert som en guldbiljett? Han misströstade, men plockade ändå försiktigt upp den och höll den ömt. Var den inte lite tyngre än de andra? Hans fingrar skakade nervöst när han försiktigt bröt av toppen och bände itu det bräckliga skalet. Hans hjärta stannade nästan vid åsynen av vad som fanns inuti. Han plockade försiktigt fram en noga ihoprullad sak som glimmade av guld, rullade ut den och kunde i skimrande skrift läsa GRATTIS. För en stund stod tiden stilla och änglakörer tycktes sjunga högt och ljudligt. Så skrek han rakt ut och sprang upp till huset.
- JAAAAA, jag har den, jag har guldbiljetten, jag har vunnit livslång ledighet, JA-JA-JAAAAA.
Han sprang omkring i huset ett varv innan han hittade familjen i vardagsrummet och omfamnade sin fru.
- Titta, jag har den, JAG HAR GULDBILJETTEN, jag får vara ledig i resten av mitt liv.
Hans fru tittade på honom och sade med avlägsen röst.
- Vakna Herman, du drömmer.
Herman tittade oförstående på henne och höll upp biljetten.
- Nej, titta, jag har den, du ser väl, sa han med falsettröst. Men hans fru tog tag i hans axlar, skakade honom ömt och sa igen:
- Herman, vakna, du drömmer!
Så exploderade omgivningen plötsligt och försvann i ett molnstoft. Plötslig befann han sig i sovrummet, med frun sittande bredvid honom i sängen.
- Du drömde och skrek. vad drömde du egentligen? Föresten är det dags att gå upp, klockan ringer strax.
Herman tittade sig förvirrat omkring. Drömmen försvann sakta bort och någon guldbiljett fanns inte. Han sjönk ned på kudden och insåg att sommarlovet var slut.

Han cyklade en sommar- tionde etappen!

Han satte sig i bilen, lät dörren stå öppen en stund och frisk luft strömma in i den otäckt heta cupén. Han strök sig över pannan med handryggen, svetten rann försiktigt och hans solkiga handflator hade skapat en förskräcklig smet om de blandats. Han satte på radion men lyssnade inte, försökte istället samla tankarna efter en lång dag på boulebanorna i Svenljunga. En lite sorglig plats, inknödd mellan några industrilokaler av plåt och en stinkande liten å. Det var surrealistiskt. Egentligen var han glad, efter en av de bättre tävlingarna någonsin, vinst och allt som det hade slutat med. Samtidigt ville han inget hellre än att komma därifrån, komma undan hettan och stanken. Men han ville suga ut lite till av ögonblicket, härda ut bara en liten stund, unna sig att vara nöjd, glad och stolt.
På vägen hem ringde han till Simpe och skröt, fick oförtjänt mycket beröm tillbaka, men så återkom sonen till livets viktiga saker.
- Vi ska grilla ikväll, skynda dig hem!

Han cyklade en sommar- nionde etappen!

En varm sommar befann sig mitt i sin prakt. Soliga dagar, ljumma kvällar, kvava nätter och ett grönt landskap som sakta bytte till gult. Till en torr sensommarskrud som inte var mindre vacker, kanske lite mer vemodig, men inte mindre vacker. Bara något annat.
- Jävlar vad varmt, svor Herman när han försökte vända köttet på grillen. Hettan från glödbädden fick ögonen att tåras och skinnet i ansiktet att spänna hårt. Han kämpade färdigt och tog ett steg tillbaka.
- Det ser gott ut, sa Simpe och satte sig på trappen. Han såg nöjd ut.
Lite senare satt de och åt. Kött, sparris lindat i bacon, haloumiost, heta champinjoner i vitlök, sallad och blomkålsgratäng. Det smakade fantastiskt. Herman lutade sig tillbaka när han ätit upp och fick solen i ögonen. Han njöt.
- Så jävla skönt, så jävla gott, tänkte han och solen smekte Toarpsdal ömt.

Han cyklade en sommar- åttonde etappen!

Toarpsdal, Falun, Rådmansö och Toarpsdal. Det blev en lång sväng. En glad sväng. En välbehövlig resa för själ och hjärta. Han hade njutit av varenda sekund i skärgårdsidyllen öster om Norrtälje, njutit av ölen om kvällarna, båtturen till Ålandskobbe, doppen i poolen, Ålandsbåt´n, boulematcherna och de fantastiska grillkvällarna.
- När allt är som mörkast i höst, när sommaren känns avlägsen och regnet piskar mitt ansikte på väg till jobbet, då ska jag minnas det här, sade han tyst för sig själv och såg solen sakta gick ned bortom björkarna. Då ska jag minnas det här och längta, jag ska vara tacksam för att de här stunderna finns och jag ska längta till nästa sommar.
Herman rycktes upp ur sitt filosoferande av sin vackra fru.
- Ska vi ta ett nattdopp, undrade hon och log.