The search for mr Kukis- the end!

- En öl, una cerveza por favor, sa Ubbe och slog näven i bardisken. Mannen bakom disken rörde sig långsamt och med tom blick, nästan apatiskt, när han tog fram en sejdel och hällde upp en öl. Det stod stilla i den lilla baren. Några gubbar spelade brädspel vid ett litet bord, en tant satt och stickade, annars var det tomt. Utanför spelade några gamla gubbar boule, drack pastisch och rökte oavbrutet. De diskuterade högljutt och deras liv utgjorde det enda ljudet. Orden på spanska slog in som vindpustar, for runt i den lilla lokalen och vände ut genom fönstren. Det kändes som en film noir, fast verkligt.
Sällskapet slog sig ned i ett hörn.
- Jaha, vad fan gör vi nu? Herman tittade på Ubbe och Ubbe tittade tillbaka. De drack en öl, åt glass och beställde mer öl. De diskuterade men hade ingen aning vad de skulle göra.
- Ska jag fråga bartendern? Herman slog ut med armarna och tittade frågande på de andra. Det värsta som kan hända är att vi blir utslängda av en sur bartender och det kan vi ju nu. Been there, liksom. Varför skulle vi annars ta oss hit, klart vi måste fråga någon, eller hur? Och vem ska vi fråga om inte bartendern? Tanten som stickar, gubbarna som... Herman tystnade, han såg på de andra att de hade fäst blicken på något annat, något bakom ryggen på honom. Han snodde runt och där stod en kutryggig gubbe med solglasögon och sliten kostym. Han höll hatten i händerna och snurrade den nervöst, tittade nervöst och flackade med blicken, letade efter orden och harklade sig.
- My name is mr Kukis. I apologize for this, i will explain.
Sedan börjar mannen berätta. Sällskapet sitter tyst och gapar, kan inte tro det de hör, men lyssnar. Låter mannen prata, frågar när de inte förstår. Mannen pratar länge och väl, är noggrann och utelämnar inga detaljer, försäkrar sig om att de förstår. Visar och gestikulerar, övertygar. Intygar. Allt blir glasklart. Han tar farväl, ber till sist ännu en gång om ursäkt för allt och går sedan ut från baren och är försvunnen. Sällskapet betalar, går ut på gatan och mot bilen. Ingen säger något, de ställer sig på trottoaren och tittar på varandra, tystnades talar, säger allt. Tystnaden. En hund skäller, en moped vrålar förbi. Herman bryter tystnaden.
- Nä, för fan. Det här ögonblicket måste förevigas!

DM-guld!

Kör en egotripp här på bloggen. Är jävligt glad för det där guldet! 13-7, 13-10, 13-5, 13-12 och 13-11 blev vägen till DM-guldet i singel för en dryg vecka sedan!

The search for mr Kukis- del 10!

Han stod och stirrade rakt ned i en sprucken toalettstol. Aldrig någonsin hade han vart så bakfull. Han visste knappt om han var vaken eller sov, om han stod upp eller låg ned. Han hade spytt tills det inte fanns något mer att spy upp och sedan hade han spytt en stund till. Nu fanns bara stön kvar och han stönade varje gång han borde spytt.
- Moget att dricka så mycket? undrade Biggan medan hon hängde i dörröppningen. Herman funderade på några spydiga svarsalternativ men insåg att han inte borde. Han höll käft istället och stönade ur sig ännu en icke-spya.
En halvtimme senare låg Herman längst bak i minibussen, skavfötter med sin bror. Kareokekvällen hade ballat ur fullständigt och ingen av dem mindes någonting. Britterna i baren kunde supa, det kunde inte bröderna. Inte på brittiskt vis hur som helst.
Förutom minnesluckor och dåligt omdöme, hade de också missat mannen längst in i baren. Han hade iaktagigt dem hela kvällen, följt vartenda steg de tagt och vartenda ord de sagt. Diskret satt sig några barstolar bort för att komma närmre, för att höra mer och inte behövt anstränga sig, bröderna hade berättat vitt och brett om var de hade vart, vad som hänt och vart de nu skulle. Alla som förstod svensk fylleengelska och bemödat sig att lyssna hade fått veta. Men om detta mindes Herman och Ubbe nu inget.
Det var därför inte svårt för samme man att diskret följa efter bilen med familjen. Han hade följt bröderna tillbaka till hotellet på morgonkvisten, hämtat sin bl och parkerat utanför hotellet för att kunna ha översikt. När familjen kom ut och satte sig hade han startat bilen och kört efter och nu låg han några hundra meter bakom den lilla minibussen och hade full koll. Han skulle följa sällskapet ner till Andraix, sätta sig några bord bort på Bar Petanqa, vilket han hoppades att de skulle söka sig till, lyssna och invänta rätt tillfälle. Rätt tillfälle och sedan gå fram och presentera sig och förklara vad det hela handlade om. Han övade på en lämplig artighetsfras.
- Hello, my name is mr Kukis. Nej, för torrt.
- Mr Kukis, at last we´ll meet! Ja, kanske.
Samtidigt körde den lilla minibussen in på en parkeringsficka. Herman vaknade av att det ruskade till. Han reste sig lite försiktigt, tittade sig omkring och ruskade i Ubbe. De båda ramlade ur minibussen och släntrade bort till en soffa med bord.
Om några timmar skulle sökandet efter mr Kukis vara över, historien skulle få sin förklaring och alla gåtor sina svar. Men det enda Herman, ovetande om vad som väntade dem, längtade efter var sömn. Sömn och vatten och en huvudvärkstablett som kunde bota huvudvärken. Han tittade på sin bror som satt mitt emot honom, mer medvetslös än levande. Herman log.

The search for mr Kukis- del 9!

Efter avhysningen från baren hade de tagit in på ett litet men fint hotell. Enkla rum men snyggt och fräscht. Bröderna hade gått ut på stan, resten av familjen hade blivit kvar på rummen. Det hade blivit både en och två öl för mycket och nu hade de blivit sittande på en bänk. Varsin kall öl från en nattöppen Supermercado, en cigg och upplevelser att hantera. Ubbe försökte sätta ord på något de båda famlade inför.
- Hur i helvete hamnade vi på en bar, på landet, ägaren är bror till snubben som startade hela äventyret, det borde inte finnas några kopplingar och det borde vara en slump att vi hamnade där. Men allt känns som ett avsnitt ur Twin peaks. Allt verkar hänga ihop men det finns fan ingen jävla logik i någonting, inga logiska sammanhang och inga rimliga förklaringar. Allt verkar hända i en given ordning, som om det är förutbestämt, en dålig historia.
Herman tog en klunk på ölen och ett bloss på ciggen, blicken var fäst långt bort. Han tänkte men kom inte fram till något vettigt. Han var full och hade svårt att sortera tankarna, det hela blev en snurrig röra. Långt bort hörde han ljudet av en fotbollsmatch, övervägde för en stund att föreslå för sin bror att de skulle dra dit, men fotboll var inget brodern gillade och han slog bort iden. Han lyssnade vidare i sommarnatten och någonstans tycktes en kareokebar leva sitt liv. Det vore något. Han reste sig upp, fällde ned solglasögonen och använde ölflaskan som låtsasmikrofon och skrålade för full halls.
- Follow me into the dessert!

Lindomespelen 2012!

Lindomespelen 2012 närmar sig. Årets svåraste underlag? Årets roligaste? De stenhårda och steniga parkeringsbanorna i kombination med det öppna och blåsiga landskapet ger en tuff inramning, speciellt som vårvädret är lynnigt i göteborgsområdet. Å andra sidan vägs det upp av ett rktigt bra arrangemang, med hundraprocentigt sekretariat och riktigt bra servering med grillen i spetsen. Och hallen kan vara en välsignande tillflyktsort när man får en paus i spelet.
Mitt deltagande då?

Trippeln Mitt trippellag för i år är jag, Biggan och Leffe. Ett jävligt skönt lag och vi ska spela ihop under året. Vad gäller resultaten är mycket beroende på dagsformen. Jag känner mig i bättre form än någonsin, självförtroendet är på topp och jag vet att jag kommer gå mitt bästa bouleår till mötes. Läggare i utgångsläget...

Dubbeln Ska lira med Janne Johansson (IST) som är en riktigt duktig skytt. Det ska bli jävligt skoj att lira med Janne, första gången och det är så kalrt alltid speciellt, men det känns som en väldigt lätt gubbe att spela med. Får vi till det kan det bli riktigt bra dessutom, men framför allt ska det bli skoj som fan.

Vem vinner trippeln? Oj, man ska tro på sitt eget lag och det gör jag. Men att gå hela vägen till seger i Lindome är sjukt tufft. Ett lag som ser spännande ut på förhand är Jonas Jacobsen, Kristian Eklund och Niklas Marklund. Högst högstaförmåga? I övrigt komemr såklart Coccinelles dundertrio ligga långt fram, liksoms Halmstads dito och något av Sibirienlagen. Och hemmaklubben? Hugosson-Giza-Holmström! Kärnan med lag Hallberg-Patron-Trechera, Sittingboule med Köhalmi och co, Pablo med Ali och Emil. Ja, ni fattar, det är sjukt mycket bra lag och spelare på plats. Det är helt enkelt årets första stora utomhustävling och då är det jävligt kul att det lockar toppen.

Det återstår att se om det ramlar in fler lag dock. 46 lag är ingen toppsiffra, men å andra sidan är det tävlingar i såväl Örebro som Stockholm.

The search for mr Kukis- del 8!

- Mannen i trappan. Det är ju för helvete mannen på trappan som startade allt det här, han som sprang ikapp oss och gav oss fotot. Det är han, för helvete, vad är det här?
Herman skrek nästan. En gäll, ljus röst som lät onaturlig, kuslig. Alla tittade mot honom. Bartendern som inte förstod ett ord svenska förstod ändå mycket väl att något var åt helvete fel, ställde ifrån sig det han hade för händerna och gick bort till den uppenbart upprörde svensken.
- Trouble? frågade han på el Maco-engelska. Herman tittade upp från fotot.
-Trouble? härmade han bartenderns knaggliga engelska och den lille spanjoren höjde på ögonbrynen i en min som visade såväl förvåning som viss sårad stolthet.
- Trouble? Are you fucking kidding? fortsatte Herman på ungefär lika dålig engelska men med svenske kocken-brytning istället.
- Who is this silly man? sa Herman och pekade mot tavlan. Bartendern såg sig omkring med en förolämpad uppsyn, slog ut med armarna i en gest värdig en tjurfäktare.
- Me hermano. Han rätade på sig och skärpte tonen något innan han förtydligade: My brother!
Herman glodde fånigt och kände sig genast som Basil Fawlty. Insikten om klavertrampet smärtade och han skämdes, flackade med blicken, bad om ursäkt på dålig engelska och försökte förklara. Bartendern glodde misstänksamt och gick tillbaka bakom sin disk. Han slängde några sura blickar och muttrade något ohörbart.
Därefter översköljdes bröderna av frågor och undringar från de övriga i fdmiljen.
- Vilken man? Vadå trappa? Vilket foto? Herman satte sig med en suck och greppade närmsta öl. Ubbe tog vid och började långsamt men noggrant och tålmodigt berätta. Om incidenten i trappan, fotot, affären, meddelandet och det ytterst märkliga och mystiska uppdraget att hitta mr Kukis. Ubbe slog ut med armarna och såg uppgiven ut.
- Vi har ingen aning, inte vad vi ska göra och inte vem den där jävla mr Kukis är. De övriga satt tysta.
- Excusar. Are you talking about mr Kukis? Bartendern hade smugit sig fram utan att någon lagt märke till honom.
- Yes, do you know him? Det gick inte ta miste på Ubbes förväntan. Bartendern gick bort till fönstret ut mot gatan och tittade ut, som om han försäkrade sig om att ingen stod utanför och tjuvlyssnade. Utan ett ord gick han tillbaka, skrev något på en bit papper. Han vek ihop den noggrant och vände sig mot sällskapet. Den lille mannen såg plötsligt djupt bekymrad ut, nästan olycklig. Han gick fram till Ubbe och tryckte lappen i hans hand.
- You have never been here. You have never faced me and never visit this restaurante. Do you understand? Now, leave.
- But... försökte Ubbe men bartendern föste ut dem på gatan och innan han stängde dörren väste han:
- Dont tell anyone you have been here. Sedan drog han igen dörren, fällde ned persiennen och satte upp stängt-skylten. Ubbe vecklade upp lappen han fått av mannen och läste högt:
- Bar petanqa, Andraix.
Inget mer. Bara det.

The search for mr Kukis- del 7!

Bilen rullade sakta in i den lilla staden. En liten bil full med trötta människor rullade in i den lilla sömniga spanska kuststaden. De parkerade vid ett torg och letade upp en restaurang.
-En öl. Ubbe hade gått direkt fram till bardisken och beställt. Bartendern kliade sig i huvudet och tittade osäkert på främlingen. Han begrep inte vad den blonde svensken sa och verkade olycklig. Han tittade på de övriga i sällskapet och såg på dem att de hade hade haft en jävla eftermiddag, det var trötta ögon och tomma blickar.
- Beer, försökte Ubbe igen. Nu sken mannen upp och hällde snabbt upp en stor sejdel med öl, ställde den på bardisken. Ubbe tog den i ett stadigt grepp och tömde den i ett svep, utan att andas, ställde ned den och tecknade till bartendern att fylla på igen.
- Jag åker inte en jävla meter till idag, vi tar in på hotell. Han tog med sig ölen och satte sig ned vid ett stort bord. De andra följde med, mest glada för att han hade öppnar käften för första gången sedan händelsen uppe i bergen, men alla kände att det räckte för idag. De sjönk ned, beställde mat och dryck och stämningen lättade efter hand, pratade lugnt och sansat om det som hänt. Intygade för varandra att set inte hade vart så farligt som det hade verkat, men alla visste innerst inne att det hade vart just jävligt nära, jävligt farligt, overkligt. Skulle någon tro på deras story om jätteödlan? En dinosaurie? En sagofigur? Hur skulle man lägga fram det? Vågade de fråga bartendern? Vad skulle de fråga? Till sist bestämde de att strunta i det. Händelsen skulle förbli en hemlighet, som skulle glömmas.
Herman tittade sig omkring i lokalen. Det verkade vara en lokal bar, dit befolkningen sökte sig när turisterna åkt hem och lugnet lagt sig. På väggar hängde kort, kort på okända människor och superkändisar, huller om buller om varandra samsades vem-som-helst med Robert Redford och Paul Newman. Vilken skön mix, tänkte Herman och gick fram till ett litet fotografi med en ung kvinna i knät på en man. Han log, de var snygga och såg kära ut. Hon snyggare än honom, men lyckliga tillsammans. Det var något bekant med mannen och Herman böjde sig fram för att se vem det var, vilken kändis som satt med en lokal dam i knät på en bar i en liten håla på den Mallorciska västkusten. Han tittade nära, nära. Plötsligt gick det upp för honom vem det var. Hans hjärta slog några tunga slag och han ropade på sin bror.
- Ubbe, för helvete. Hermans röst var var skärrad och upphetsad. Alla tittade upp och hela baren verkade stanna av. Det blev knäpp tyst.
- Vad är det? Herman, vad är det? Ubbe reste sig sakta upp medan han pratade med sin bror. Vad är det du ser, Herman? Alla satt med blicken fäst vid Herman som stod framåtböjd mot ett foto på väggen. Han reste sig sakta upp men pekade mot fotografiet.
- Manen i trappan. Det är ju för helvete mannen på trappan som startade allt det här, han som sprang ikapp oss och gav oss fotot. Det är han, för helvete, vad är det här?

The search for mr Kukis- del 6!

Bilens däck tjöt mot den varma asfalten när bilen fullastad med skrikande svenska turister kanade fram emot odjuret. En gigantisk skräcködla som tagen ur Jurasic Park. Precis när bilen skulle stöta samman med forntidsmonstret tog det ett gigantiskt skutt upp på en bergklippa, såg sig omkring, utstötte ett fasansfullt vrål och försvann sedan bortom bergstoppen, lika plötsligt som den dök upp. Bilen hade stannat och familjerna satt skräckslagna med blicken mot bergstopparna.
- Vad fan var det där? skrek Herman hysteriskt medan han hyperventilerade. Vart i helvete har vi hamnat? I en dålig film? Va?
Herman flämtade, satte sig tillrätta i förarsätet och tittade framåt. Blicken som mötte honom var om möjligt än mer fasansfull än det odjur som nyss skrämt skiten ur honom. Nu stirrade han rakt ut för ett stup som slutade flera hundra meter nedanför, i ett kaos av klippor och stormande hav. Herman slutade andas och påkallade de andras uppmärksamhet.
- Rör er inte, vi är halvvägs utanför kanten mot det värsta stup jag sett. Minsta felrörelse kan få bilen att vippa över. Jag måste försöka backa tillbaka.
Herman lade försiktigt i backen, startade bilen så varsamt det bara gick, släppte upp kopplingen. Bilens bakhjul fick knappt fäste, de slirade, kämpade, rev frenetiskt för att fä tag i vägbanan. Alla satt som förstenade med blicken mot stupet, Herman torkade bort svettdroppar ur ögonen, de sved och han kände att paniken kröp sig på.
- Få fäste nu då för helvete biljäveln, få fäste då ditt satans åbäke, skrek han och slog mot ratten och då, precis i det ögonblick nöp däcken fast och släpade bilen bakåt, tillbaka upp på vägbanan, kastade den in mot bergväggen och stannade. Herman andades häftigt, svetten rann, han kände paniken släppa och bytas mot euforisk glädje och lättnad. Han skrattade och tjöt samtidigt.
- Okej hörni, det är lugnt, över. Vi lever. Mår alla bra? Ni kan andas igen. Fy helvete, vilken mardröm. Lever du Ubbe, haha, det där kan inte vart kul för en sån som dig, sa han och vände sig skrattande mot sin bror.
-Ubbe? Ubbe??

The search for mr Kukis- del 5!

De hade satt sig i bilen alla sju. Fyra vuxna och tre barn i den skabbigaste av alla bilar som gick att hitta på hela Mallorca. Efter diverse felåkningar och svordomar hade de hittat rätt väg upp mot bergen. Bröderna hade hittat på en nödlögn om utflykt och de andra hade köpt det rakt av.
- Vad skönt att du kom över din höjdrädsla, Ubbe! uppmuntrade alla. Ubbe log försiktigt och fasade över serpentinvägarna som väntade. Snirklande vägar högt upp utmed bergen och dalgångar nedanför som tycktes vänta på att en bil skulle dråsa ned för bergssidan. Herman log medlidsamt i backspegeln.
Resan flöt på bra, Herman rattade rishögen skickligt i kurvor och uppförsbackar. Man passerade fantastiska vyer, lunchade i en pittoresk småstad, glodde imponerat på gröna olivlundar och njöt i största allmänhet. Stämningen i bilen var hög och alla hade släppt nervositeten över läskiga vägar, de vuxna med hjälp av en kall öl och barnen med godis. Det rådde allmän glädje och uppslutenhet. Då, plötsligt från ingenstans, kom ett vrål från Herman samtidigt som han tvärnitade. Alla slöt upp i ett facettskrik och vände blicken framåt. Synen som mötte dem var fasansfull!