The search for mr Kukis- del 10!

Han stod och stirrade rakt ned i en sprucken toalettstol. Aldrig någonsin hade han vart så bakfull. Han visste knappt om han var vaken eller sov, om han stod upp eller låg ned. Han hade spytt tills det inte fanns något mer att spy upp och sedan hade han spytt en stund till. Nu fanns bara stön kvar och han stönade varje gång han borde spytt.
- Moget att dricka så mycket? undrade Biggan medan hon hängde i dörröppningen. Herman funderade på några spydiga svarsalternativ men insåg att han inte borde. Han höll käft istället och stönade ur sig ännu en icke-spya.
En halvtimme senare låg Herman längst bak i minibussen, skavfötter med sin bror. Kareokekvällen hade ballat ur fullständigt och ingen av dem mindes någonting. Britterna i baren kunde supa, det kunde inte bröderna. Inte på brittiskt vis hur som helst.
Förutom minnesluckor och dåligt omdöme, hade de också missat mannen längst in i baren. Han hade iaktagigt dem hela kvällen, följt vartenda steg de tagt och vartenda ord de sagt. Diskret satt sig några barstolar bort för att komma närmre, för att höra mer och inte behövt anstränga sig, bröderna hade berättat vitt och brett om var de hade vart, vad som hänt och vart de nu skulle. Alla som förstod svensk fylleengelska och bemödat sig att lyssna hade fått veta. Men om detta mindes Herman och Ubbe nu inget.
Det var därför inte svårt för samme man att diskret följa efter bilen med familjen. Han hade följt bröderna tillbaka till hotellet på morgonkvisten, hämtat sin bl och parkerat utanför hotellet för att kunna ha översikt. När familjen kom ut och satte sig hade han startat bilen och kört efter och nu låg han några hundra meter bakom den lilla minibussen och hade full koll. Han skulle följa sällskapet ner till Andraix, sätta sig några bord bort på Bar Petanqa, vilket han hoppades att de skulle söka sig till, lyssna och invänta rätt tillfälle. Rätt tillfälle och sedan gå fram och presentera sig och förklara vad det hela handlade om. Han övade på en lämplig artighetsfras.
- Hello, my name is mr Kukis. Nej, för torrt.
- Mr Kukis, at last we´ll meet! Ja, kanske.
Samtidigt körde den lilla minibussen in på en parkeringsficka. Herman vaknade av att det ruskade till. Han reste sig lite försiktigt, tittade sig omkring och ruskade i Ubbe. De båda ramlade ur minibussen och släntrade bort till en soffa med bord.
Om några timmar skulle sökandet efter mr Kukis vara över, historien skulle få sin förklaring och alla gåtor sina svar. Men det enda Herman, ovetande om vad som väntade dem, längtade efter var sömn. Sömn och vatten och en huvudvärkstablett som kunde bota huvudvärken. Han tittade på sin bror som satt mitt emot honom, mer medvetslös än levande. Herman log.