- Vad fan var det där? skrek Herman hysteriskt medan han hyperventilerade. Vart i helvete har vi hamnat? I en dålig film? Va?
Herman flämtade, satte sig tillrätta i förarsätet och tittade framåt. Blicken som mötte honom var om möjligt än mer fasansfull än det odjur som nyss skrämt skiten ur honom. Nu stirrade han rakt ut för ett stup som slutade flera hundra meter nedanför, i ett kaos av klippor och stormande hav. Herman slutade andas och påkallade de andras uppmärksamhet.
- Rör er inte, vi är halvvägs utanför kanten mot det värsta stup jag sett. Minsta felrörelse kan få bilen att vippa över. Jag måste försöka backa tillbaka.
Herman lade försiktigt i backen, startade bilen så varsamt det bara gick, släppte upp kopplingen. Bilens bakhjul fick knappt fäste, de slirade, kämpade, rev frenetiskt för att fä tag i vägbanan. Alla satt som förstenade med blicken mot stupet, Herman torkade bort svettdroppar ur ögonen, de sved och han kände att paniken kröp sig på.
- Få fäste nu då för helvete biljäveln, få fäste då ditt satans åbäke, skrek han och slog mot ratten och då, precis i det ögonblick nöp däcken fast och släpade bilen bakåt, tillbaka upp på vägbanan, kastade den in mot bergväggen och stannade. Herman andades häftigt, svetten rann, han kände paniken släppa och bytas mot euforisk glädje och lättnad. Han skrattade och tjöt samtidigt.
- Okej hörni, det är lugnt, över. Vi lever. Mår alla bra? Ni kan andas igen. Fy helvete, vilken mardröm. Lever du Ubbe, haha, det där kan inte vart kul för en sån som dig, sa han och vände sig skrattande mot sin bror.
-Ubbe? Ubbe??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar