Och han dansade en sommar- del 16!

Herman låg i soffan och kände sig på samma gång ynklig och patetisk. Ynklig för att han drabbats av det allra värsta man kan tänka sig, en mancold. Patetisk för att han inte hade något som helst att klaga över jämfört med allt jävelskap som fanns på jorden. Medan han legat där och gnytt hade dokumentär efter dokumentär, nyhetssändning efter nyhetssändning, handlat om hur människor befinner sig i yttersta nöd. Är det inte svält så är det naturkatastrofer, eller krig och flykt undan jävelskap. Nej, där låg han i sin lilla bubbla och ojade sig för skit och ingenting. Om några dagar skulle han vara frisk igen och allt skulle vara löjligt bra. Oförskämt bra. Västvärldsbra. Orättvist bra. Han tog upp sin mobil och kollade Facebook. Uppdateringen frös och stod bara och tuggade. Han vrålade till deövriga:
- Men vad fan är det här, nu funkar inte internet igen. Fy faaaa!

Och han dansade en sommar- del 15!

Förluster är svåra grejer att hantera. Helsta av allt ville Herman vara arg, gapa och skrika, ta ut sin besvikelse på något eller någon. Men så gör man inte och nu satt han på ett betonggris och glodde tomt framför sig. Matchen de förlorade hade vart bra, dagens bästa. De (Herman och Biggan) hade fört matchen, vart det bästa laget och haft chanser att avgöra. Men två dåliga omgångar och en fruktansvärd lilleflytt i avgörandet hade förstört dagen.

- Kom nu Herman, så tröstar vi dig med en gin och tonic, sade Lars (svågern) och gav Herman en kram. Herman suckade och övervägde att kasta kloten över staketet och in i fårhagen som ramade in spelplatsen..

- Bäää, bräkte ett av fåren och tycktes hånle åt Herman.

- Käften fårhelvete, väste Herman och gick iväg med Lars.

Och han dansade en sommar- del 14!

Familjen Thorell var ute och finåkte på landet. Loppisbesök stod på agendan och vägen dit gick genom det västsvenska bonnlandskapet. De pratade om ditt och datt och Herman njöt av landskapet som susade förbi utanför vindrutan. Efter en skarp sväng dök en kohage upp, mitt i hagen låg 10-12 kor och tycktes njuta av tillvaron, men mitt i flocken stod två två stora kossor. De såg bistra ut och hade man lyssnat noga hade man fått höra följande konversation.

De två som stod upp var uppenbarligen ledare i hagen och de var märkbart irriterade över den allmänt slappa inställningen.

- Det är rent för jävligt vad lite som händer här, jag har aldrig vart med om maken till dekadens, brölade den stora kvigan med nummer 2464 fäst vid örat och som lystrade till namnet Rosa.

- Inte en jävel har ens kommit på tanken att masa sig upp till landsvägen, fortsatte hon. 

Hennes kollega stämde i och fyllde på med diverse förmaningar. Längs bak i den liggande skocken låg Majlis och tuggade. Hon ägnade inte en sekund åt att lyssna på de där två översittarna som, på eget bevåg, hade tagit kommandot i hagen. De var snobbiga ungdjur som knappt hade sett mer än en sommar i hagen, ändå betedde de sig som några jävla ledare. Hon hatade attityden och jargongen. Plötsligt rycktes hon ur sin idisslande slummer av att någon ropade hennes namn.

- Majlis, lyssnar du överhuvudtaget på oss?

Majlis tuggade och blängde en stund. Sedan tog hon mod till sig.

- Rosa, för fan. Tagga ned. Varför gör du inte som oss andra? Käkar, sover, skiter, blir mjölkade och med lite tur blir påsatta av Bosse (tjuren på gården) någon gång ibland. Vi behöver väl för fan inte göra nått? Eller? Vi är kor, vårt liv är att ta det lugnt medan världen utanför hagen hetsar fram. Se på den där svarta AUDI:n, full med människor som aldrig hinner stanna upp och njuta av stunden, ständigt på väg mot något nytt. Vi är kor, varken mer eller mindre.

Hon fick ett romande bifall från de övriga och de två som stod upp lommade sakta iväg mot ladugården. Det var visst dags för mjölkning.

Och han dansade en sommar- del 13!

När man sitter bakom ratten på en lång bilresa har man gott om tid över till att fundera över livets stora och viktiga frågor. Därför satt nu Herman och klurade på det här med vardagsmotion. Springa, gå, gym, yoga. Allt det där traditionella tränandet hade han lämnat bakom sig för länge sedan (19 år sedan, han hade begravt träningslusten på Ryavallen), det var dags för något nytt, något annorlunda. Och eftersom han behövde assistans slängde han en blick mot sin fru som satt och sov i passagerarsätet. Han ruskade försiktigt i hennes arm och hon vaknade med ett ryck.

- Va, är vi hemma? undrade hon sömndrucket.

- Nej, för fan, vi är bara i Linköping. Men jag har löst vår träningsgåta, svarade Herman. Biggan tittade tillbaka med en blick som skvallrade om fysiskt våld, men Herman var som vanligt kass på subtila signaler och fortsatte.

- Två romerska ringar, en ribbstol och ett rep från taket. Lite speglar för effektens skull.

Av Biggans min förstod han att hon inte hängde med och förtydligade.

- Vi ska börja med sexercise, älskling!

Och han dansade en sommar- del 12!

Han kastade sig av cykeln och tjostade som en svårt KOL-sjuk storrökare. De sex kilometrarna hade framstått som en Vätternrundan i motvind, men Herman hade hållit god min bredvid sin alerte storebror och de hade susat genom den pittoreska roslagsön som två glada tonåringar, pratat och trampat och trampat och pratat. De hade passerat Kronhjortarna i hägnet och blivit omkörda av bil efter bil. Men Hermans kropp var ovan vid cykelkonsternas manövrar och nu stod han, som sagt, böjd över styret och hämtade andan.

- Det är så jävla skönt med dem här turen, man kan köra en hel pubrunda på bara några tramptag, sade Ubbe och strök håret bakåt.

Herman spottade blodsmaken ur munnen medan han gick in på den lilla serveringen. Ubbe gick på dass och Herman beställde öl från den lilla disken. Han tog de två glasen och gick ut på uteserveringen, hittade ett bord i ett hörn och sjönk ned. Ubbe (Hermans storebror, för den som inte har koll) kom släntrande ur huset och såg sådär avslappnad och cool ut som bara en storebror kan göra. Han satte sig ned och tog en klunk ur glaset, tittade på Herman och halade upp en cigg.

- Jag blir så avundsjuk på dig, du måste ju orka cykla den här sträckan hundra gånger om?

Och han dansade en sommar- del 11!

Det här med solbränna hade aldrig vart Hermans grej. Bonnabränna, linnebränna, blekfet mage, håriga ben som aldrig fick färg och spräckliga linjer i ögonvrån efter allt kisande. Han såg ut som en palett av grisrosa nyanser som för länge sedan hade blandats bort och geggats ihop, torkat och förstenats. Det verkade inte hjälpa hur han än solade.

- Ska du inte smörja in dig så du inte bränner dig? undrade hans fru. Han tog en klick och smorde in axlarna, gick in, tittade sig i spegeln och sade högt till sig själv.

- Härligt, nu ser jag ut som en polkagris.

Och han dansade en sommar- del 10!

- Jag fick visa leg på bolaget, skrek Ubbe över det lilla torget. Han kom springande med två välfyllda kassar, glad som ett barn på julafton, berättade för alla som ville lyssna, stora som små. Det var ett stort ögonblick för den lite åldrade trubaduren, vi andra gladdes med honom och nickade förstående till varandra.

Lite senare, när vi skulle slå oss ned på ett fik, fortsatte Ubbe att berätta.

- Vill du se leg? frågade han tjejen bakom kassan. Han halade fram sitt körkort innan hon han avböja och hon log och han berättade sin gistoria.

- Ojdå, jaha, sade hon tålmodigt och lyssnade. Vill du ha mjölk i kaffet frågade hon honom, men han var redan långt bort.

Sällskapet gick ut på uteserveringen och det var nästan fullt. De letade länge och väl. Just när de skulle vända in igen reste sig en ung man och lade armen om Ubbes axlar, talade med klar stämma och långsamt.

- Farbror kan få ta min plats!

Och han dansade en sommar- del 9!

Han hade rensat det där jävla ogräset. Med skrapa, kratta och skitiga naglar hade han rensat rent framför huset. Det hade blivit en ansenlig hög ogräs som han hade slängt på komposten och ryggen värkte. För att inte tala om armarna.

- Fy fan, jag har ju ingen kondition kvar, pustade Herman ut när han satt på trappan och betraktade sitt värv.

Med tanke på att han för 19 år sedan sprang 400 meter häck på 53.27 var han idag plågsamt slapp. Det räckte att han böjde sig framåt över en kratta några minuter, så bultade huvudet. Det hela hade nått någon slags slutgiltig bortre gräns.

- Nästa vecka är det jag som börjar promenera, sade Herman och öppnade en öl.