Elfsborg!

Jag sticker emellan med lite vardagsrealism. Elfsborg, aka Di gule, aka Gulactikos, har inlett årets allsvenska på bästa tänkbara sätt. Segrar trots dåligt spel, för att nu senast växla upp och spela ut Örebro efter noter på Behrn arena. Hur ska detta sluta? Kanske som jag tippade?

The search for mr Kukis- del 4!

Herman vred och vände på kortet. På ena sidan en bild på någon slags liten butik, på den andra ett slarvigt klottrat meddelande, en upprepning av den lille skumme mannens ord:
- Please find mr Kukis!
Ett vanligt foto.
- Ska vi leta upp affären, eller skita i det?
Ubbe ryckte till och tittade på sin bror.
- Ska vi? Ja, det ska vi. Vi letar upp den där jävla affären och frågar vad fan det är frågan om.
De reste sig upp och gick planlöst upp för en brant liten gränd, de mötte en sopgubbe, visade kortet och blev guidade genom en port, över en gård och nedför en trappa. Herman han tänka att allt var sjukt, då de plötsligt var framme. Kukis, barn- och kvinnokläder. En anspråkslös affär. De gick sakta in och där satt en fet man med en ännu fetare cigarr i mungipan.
- Mr Kukis? Ubbe försökte låta spansk. Gubben tog sakta ut cigarren och synade bröderna, uppifrån och ned. Han började skratta, först stilla men sedan allt högre och till slut hysteriskt. Herman och Ubbe tittade på varandra och sedan på gubben. Här satt en fet pösmunk och hånskrattade dem i ansiktet. Vad i helvete. Plötsligt slutade mannen skratta, vände sig om och tog fram ett stort, tjockt kuvert. Han reste sig upp och tog ett kliv fram, gjorde sig beredd att lämna över det, hejdade sig och gjorde en gest till bröderna att komma riktigt nära. Han viskade:
- Please find mr Kukis!
Sedan lämnade han över kuvertet och visade med hela sin kropp att de skulle gå därifrån.
Ute på gatan öppnade de kuvertet och tittade igenom dess innehåll. Ett papper, en bilnyckel och ett nytt foto. Pappret var ett kontrakt på en hyrbil, med hänvisning vart den skulle hämtas. Ubbe kliade sig ihuvudet.
- en sju-sitsig bil tydligen. För allihop då eller? Är det någon som vill att vi ska ta med våra familjer på nått jävla äventyr och leta efter en jävla snubbe vi inte har en aning om, av en anledning vi inte har en aning om. Seriöst? Vad är det för bil?
- Absolut senaste modellen! svarade Herman och räckte över det gulnade fotografiet.

The search for mr Kukis- del 3!

Precis efter strandens slut gick det en smal och lång trappa upp mellan två stora hotell. Den var brant, kaklet blekgult som på en offentlig toalett, det låg sönderslagna flaskor och skräp. Det tog en stund att ta sig upp, även om man ansträngde sig. På bägge sidor reste sig höga betongmurar, vilket gav en lätt klaustrofobisk känsla. Mitt i den där trappan befann sig bröderna när någon ljudlöst och utan förvarning kom ikapp dem bakifrån.
-Excuse me, skorrade en torr röst på spanskklingande engelska.
Ubbe halkade till och föll mot kaklet av överraskning, Herman hoppad jämfota och skrek i facett.
-Vad i helvete.
Bakom dem stod en kort snubbe med hatt och lösmustasch, lång rock och käpp. Han såg ut som en spansk variant av Gösta Ekman. De tre männen stod och glodde på varandra och tiden stod för ett ögonblick stilla. Vad ville han? Slåss? Med två klena svenskar, varför?
- You have to find mr Kukis. He´s in troubble and he needs your help, fortsatte den lille mannen med en närmast overklig engelska. En gäll röst som försökte viska.
- Men, vem... Who are you? And what do you want?
Den lille mannen satte upp ett finger som en tystande gest. Han tittade sig omkring för att försäkra sig om att ingen annan var i närheten.
- Mr Kukis needs you. He´s waiting. He is your last hope.
- Nä, men vad i helvete är det här för jävla skitsnack. Och vem fan är mr Kukis? skrek Ubbe upprört så att det ekade i trappen. En hund började skälla av allt oljud och den lille spanjoren viftade och gestikulerade för att tysta honom.
- Mr Kukis is an old friend of your, try to remember. He needs you.
Han blinkade vädjande, som ett ledset barn, plockade upp ett kort ur fickan och höll det försiktigt intill sig.
- You have to find him. Please.
Den lille mannen sträckte över kortet och precis när Herman tagit det skrek han till:
- WHATCH OUT!!!
De båda bröderna snodde runt, beredda på något hemskt, på det värsta. Men där fanns ingenting. Trappan upp mot gatan ekade tom. De vände sig om igen, lagom för att få se den lille mannen springa nedför trappan, runt hörnet och sedan... borta. Som två fåntrattar stod de och glodde ut i tomma intet, sedan på varandra. En kort blick och de gick upp för trappan och satte sig på närmsta bänk. De blev sittande någon minut och hämtade andan.
- Vad i helvete var det där? Och vem fan är mr Kukis? undrade Herman upprört. Han tittade skärrat på sin bror.
- Jag vet inte. Inte en jävla aning. Vad stod det på kortet?
Herman lyfte upp kortet, som han höll krampaktigt mellan fingertopparna. De båda tittade på bilden.

The search for mr Kukis- del 2!

Solen hade klättrat över medelhavets östra horisont och log brett mot de två männen som vadade fram i den mjuka sanden. Det var tidigt på morgonen, men det var redan varmt och skönt. En strandsängs-arbetare höll som bäst på att snygga till sitt revir, fixade och fejade, tittade upp mot himmeln och tycktes nöjd över den klarblå himmeln. Om strandsängarna var hans levebröd var solen hans gud, hans livförsäkring och bödel i en och samma skepnad. Sken den eller gömde den sig bakom regntunga moln, den eviga frågan.
- Kan inte livet alltid vara såhär? Hermans fråga var retorisk, men Urban hummade och svarade att det borde det vara.
- Vi borde köpa oss ett hak och leva livet här. En strandbar i all enkelhet, mat och musik, dryck och trevlig stämning. Det behöver inte vara mer än så.
De diskuterade sina drömmar medan de gick stranden fram. Kom med nya idéer, utvecklade några gamla, hittade på namn till den där baren som om den redan fanns. Delade upp arbetssysslor till hela släkten som skulle kunna komma ned och arbeta. Planerade hur de skulle locka folk. Fantasier och drömmar, men med en liten strimma av hopp. Det kanske skulle kunna gå? Varför inte? Eller, nä. Men jo. Sådär höll de på, helt uppe i sina planer, upptagna med drömamr och att solglasögonen skulle sitta rätt i det allra mest fantastiska somamrmorgonvädret. Upptagna med att njuta av vårens varmaste dagar.
Så upptagna att de inte märkte figuren som följde dem på behörigt avstånd, bakom palmerna på strandpromenaden. En svart skugga, osynligt diskret. Vem var han?

The search for mr Kukis- del 1!

Cigarettändaren slirade några gånger innan en låga flammade upp. Han sög in lågan och drog ett djupt halsbloss. Runt omkring honom var ett kaos av ölburkar, toalettpapper och sugrör. En armé av städerskor gick fram och tillbaka inne i hotellfoajén, men ute på gården var det folktomt. Han hörde en sopmaskin ute på vägen, något ljud från en av alla balkonger, men annars var det öde. Det var tidigt och den genomsnittlige charterresenären skulle ligga och sova några timmar till. Bara lokalbefolkningens typiska butiker var igång, tillsammans med renhållningspersonal av olika slag. Och så han själv då, en nybränd och lätt bakfull turist med en cigg och ett par solglasögon i pannan.
Han fick inte riktigt ihop bilden. Oordningen och kommersen gick hand i hand, städpersonalen gjorde rent efter turisternas svineri och det var inte en engångsföreetelser de gjorde upp med, ingen grisfest med svenskar som ballat ur och förvandlat hotellet till en gigantisk sopkonteiner. Nej, såhär såg det ut varje morgon och varje morgon städades det upp. Tålmodigt och man kunde inte spåra minsta missnöje hos damerna som röjde, inte minsta blick av hopplöshet över drivorna med pappmuggar och de omkullvällta blomkrukorna. Bara idogt städande, som om det vore något naturligt att britterna åkte de dryga 100 milen från sin egen ö till denna nya kolloni och betedde sig som barbarer, som okontrollerade svin. Fyllesvin. Var det insikten av att man behövde de här människornas pengar som gjorde att man stod ut? Eller var man en gång överrumplade och nu oförmögna att göra något åt det hela?
Han tittade på klockan och kisade upp mot solen. Det var varmt och inte ett moln på himmelen. Det skulle bli en underbar morgonpromenad. Promenaderna hade först vart ett trevligt inslag, men nu var de något givet, nödvändigt och en stund för upptäckter och prat. Motionen var givitvis en välkommen bonus, liksom att promenaden skakade igång kroppen och knoppen. Om nu bara hans bror kunde dyka upp. Han spanade bort mot balkongen, dörrarna var stängda och gardinerna fördragna. Sov han? Ubbe fingrade på mobilen och funderade på om han skulle skicka ett SMS, drog ett bloss och värmde ansiktet i solen.
- Godmorgon, kraxade Herman hest när han gled ut genom hotellentrén. Vart ska vi gå? Strandpromenaden va? Vore jävligt gött i solen.
De båda bröderna satte av ut mot den sakta uppvaknande turiststaden. Inte kunde de ana vilket äventyr som väntade dem!

Palma de Mallorca igen!

Jag hann med en lista till. Håll i er.

Tre saker att tävla i
1. Biljard. Jag suger på biljard, men det är jävliogt skoj. Vi hinner nog med många matcher.
2. Strandfotboll. Alla fula tag är tillåtna, bara man är snäll. Och det är jag.
3. Hermans överraskningstävling. Jag har alltid nått skoj på gång. Samma sak den här gången.

Palma de Mallorca!

Det är till att resa utomlands igen. Mallorca. Första gången. Magaluf, det gamla festhaket. Det ska bli så jävla skönt och Ubbe, Lisa, Jacob och Pontus ska också med. Så jävla kul. Jag kör en gammal klassiker här på bloggen och kör en topplista. Jag kanske hinner med någon till innan vi drar, kanske inte. Ubbe, utmana mig!

Tre saker att längta efter!
1. Morgonpromenaderna. Underbara, med Ubbe. Vi pratar om allt, njuter av utsikten, skrattar åt saker. Det är en av de allra viktigaste grejerna. Morgonpromenaderna!
2. Biljard. Med och mot alla. Hotellbetyget i Thorells hotellguide beror till stor del hur biljardbordet är placerat.
3. Öl/glass. De små pauserna, strandstoppen, promenadhållplatserna. Barnen äter glass, vi dricker öl.

Vårdrömmar- del 18!

En kvast, en kaffekittel, en svart katt i hårdplast och en liten väska med smink. Prydligt nedpackat i en fin gammaldags resväska, undangömd bakom kartonger av julprydnader och utklädningskläder till halloween.
- Undrar varför Biggan har packat de här utklädningskläderna för sig självt sådär, tänkte Herman högt för sig själv.
Han fortsatte nyfiket att rota i väskan. I ett litet fint skrin låg några brev. Han lyfte upp det ena.
- IWO, International witch organisation, läste han högt för sig själv och skrattade till. Vad fan är det här?
Brevet var daterat 24 mars 1922, var starkt gulnat av ålder men ändå välbevarat och helt. Med snirkliga bokstäver stod en namnteckning som inte gick att läsa. Han bläddrade vidare och alla brev såg ungefär likadana ut och han fiskade upp innehållet i det sista kuvertet. Ett brev och en liten hård pappersbit, stor som ett modernt körkort. Han vecklade upp brevet och försökte läsa, men brevet var skrivet på engelska och med en handstil som inte gick att läsa. Herman vek ihop det försiktigt, stoppade tillbaka det i kuvertet och plockade upp den lilla lappen istället. En baksida med en massa paragrafer och punkter, skrivet av en skrivmaskinen tycktes det. En stämpel och liten hårlock fasttejpad, en namnteckning. Han kände igen stilen, men inte namnet, försökte läsa vad det stod, men det var nästan omöjligt. Stilen var bekant, påminde om Biggans och när han läste noggrannare såg han:
- Brigitticus Andersson, läste han för sig själv.
Han skrattade till, det måste vara något gammalt skolskämt Biggan packat ihop, något de ska göra med barnen på jobbet kanske, nu inför påsk.
Plötsligt hörde han ljudet av en katt som spann och i samma ögonblick strök sig en helsvart katt utmed hans sida. Han skrek till av överraskning och rädsla och föll baklänges in bland kartonger och kläder. I panik sparkade han omkring sig för att vara säker på att katten inte var i närheten. Han tittade upp, den var spårlöst försvunnen. Hade han inbilat sig? Nej, den hade vart helt verklig. Med skakiga händer plockade han upp sakerna han hade spritt ut när han hade tumlat runt på golvet, alla sakerna hade rasat ur den gamla väskan. Mitt i röran låg ett gammalt gulnat foto. Urgammalt, det såg ut att vara taget någongång i fotografins begynnelse. Han tittade på en samling svartklädda kvinnor. Med kvastar och hattar. En jävla massa svarta katter. Personalfoto? Klassfoto? Han försökte förstå vad det var han tittade på.
- Var du tvungen att vara så nyfiken?
Det gick en ilning genom kroppen när rösten bröt tystnaden. Han ryckte till och flög upp på fötter samtidigt som han vände sig om. Biggan stod i dörröppningen och tittade på honom.
- Fan vad du skräms, du kan väl ropa att du är hemma? svarade Herman anfått och med hjärtat klappande. Du skrämde skiten ur mig, fortsatte han.
- I över hundra år har jag hållt min hemlighet för andra, från dig. Men du skulle nödvändigtvis lägga din stora näsa i blöt. Kunde du inte bara låta det vara?
Det snurarde hos Herman. Vad menade hon? Vilken hemlighet, att de skulle spela påskteater på jobbet? Eller vadå?
- Vad pratar du om? skrattade Herman lite osäkert. Vadå hundra år?
Herman kom på att han fortfarande höll kortet i ett krampaktigt grepp, lyfte upp det och tittade igen. Det var Biggan på bilden, tillsammans med en massa andra. Han vände på kortet och det vara daterat 1912. De stod uppställda framför en påskbrasa. Något strök sig mot hans ben, han ryckte till. Katten var tillbaka och tittade upp på honom med illgula ögon.
- Vart fan kommer katten ifrån?
Herman kände en stark oro komma krypande. Det här var helt fel. Något stämde inte.
- Var du tvungen att vara så jävla nyfiken? väste Biggan medan hon tog några snabba, svävande steg mot honom och allt blev tyst. Tyst.

Vårdrömmar- del 17!

Jobbnycklar, bilnycklar, mobil och plånbok. Han kollade att allt var med, rutinmässigt och nästan som en procedur. Han ville inte missa något, inte behöva gå tillbaka in och krångla. Han hade ingen nyckel till huvudingången, utan fick gå genom tvättstugan om han missat något efter att ha slått igen dörren. Ingen egen nyckel. 36 år och ingen egen nyckel. I-landsproblem, men ändå tillräckligt för att irritera.
- Hejdå! ropade han medan han öppnade ytterdörren. Det tog någon sekund, några steg nedför trappen, innan han insåg hur kallt det var. Kölden tog tag i honom, tog ett skamgrepp och klämde åt. Han blev stående helt stel. Som när en skurk, till exempel Robert de Niro, smyger upp bakom en annan men betydligt mesigare skurk, säg Steve Buscemi, i en lågbudget-film. De Niro står med en kniv mot Buscemis hals och hans pung i ett stadigt grepp med den andra näven. Väsandes något hårdkokt hot, typ:
- If you fucking move i cut your fucking head of and rip your fucking balls of and press them down your fucking throqt. Do you fucking get me?
Så kände han sig när han stod där i kylans skamgrepp. När han skrapade bilen, satte sig och backade ut. Hela vägen in till stan i en nedkyld Skoda. När han klev ur, huttrade sig över skolgården och upp på arbetsrummet. Kölden, den överraskande och oönskade, den otäckt överraskande.

Din dumma sill!

Idag har jag...
- vunnit en miljon på triss!
- fikat med Fred Astaire!
- sprungit milen på 23 minuter!
- haft sex!

Åter till ordningen!