Solen hade klättrat över medelhavets östra horisont och log brett mot de två männen som vadade fram i den mjuka sanden. Det var tidigt på morgonen, men det var redan varmt och skönt. En strandsängs-arbetare höll som bäst på att snygga till sitt revir, fixade och fejade, tittade upp mot himmeln och tycktes nöjd över den klarblå himmeln. Om strandsängarna var hans levebröd var solen hans gud, hans livförsäkring och bödel i en och samma skepnad. Sken den eller gömde den sig bakom regntunga moln, den eviga frågan.
- Kan inte livet alltid vara såhär? Hermans fråga var retorisk, men Urban hummade och svarade att det borde det vara.
- Vi borde köpa oss ett hak och leva livet här. En strandbar i all enkelhet, mat och musik, dryck och trevlig stämning. Det behöver inte vara mer än så.
De diskuterade sina drömmar medan de gick stranden fram. Kom med nya idéer, utvecklade några gamla, hittade på namn till den där baren som om den redan fanns. Delade upp arbetssysslor till hela släkten som skulle kunna komma ned och arbeta. Planerade hur de skulle locka folk. Fantasier och drömmar, men med en liten strimma av hopp. Det kanske skulle kunna gå? Varför inte? Eller, nä. Men jo. Sådär höll de på, helt uppe i sina planer, upptagna med drömamr och att solglasögonen skulle sitta rätt i det allra mest fantastiska somamrmorgonvädret. Upptagna med att njuta av vårens varmaste dagar.
Så upptagna att de inte märkte figuren som följde dem på behörigt avstånd, bakom palmerna på strandpromenaden. En svart skugga, osynligt diskret. Vem var han?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar