Han cyklade en sommar- sjunde etappen!

Mannen vid containern såg koncentrerad ut. Han hade sopsorterat noggrant i tre, fyra påsar och stod nu vid inkastet för ursköljda mjölkkartonger. Han, mannen alltså, hade en noggrant vattenkammad sidbena där håret hade kammats från vänster till höger för att täcka en hårlös skult. Håret låg stelt och stilla, trots att mannen for upp och ned mellan sin påse och inkastet. Herman stirrade på mannen och påsarna. Han förstod att för den här mannen var sopsortering något mer än att bara slänga saker på rätt plats och i rätt container. Det var en livsstil. Medan mannen förmodligen hade ägnat hela morgonen åt att sortera upp sina saker, hade Herman tagit den söndersuttna solstolen och det uttjänta tältet under armen och travat bort till återvinningen med mål att slänga skiten i närmaste binge. Och det var just där han stod nu, vid närmaste binge. Bingen för nedbrytbart trädgårdsavfall. Han hade vart halvvägs med att dumpa skiten och avbrutit sig när han fick se mannen, blivit stående med sakerna sådär fånigt, när mannen vänder sig om.
Förutom den välkammade överkammningen har mannen en liten, välansad mustasch och en svettig, högröd panna. Det är något skrämmande över mannen, Herman kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men helt klart är det något ytterst obehagligt. Mannen tittar på Herman och på de saker denne är i begrepp att slänga i containern för nedbrytbart trädgårdsavfall.
- Vad i helvete tänker du göra? väser han och tar ett steg framåt, med en blick som skulle fått en rabiessmittad dobberman att se iögonfallande ut.
Herman tänker ett ögonblick på de olika utvägarna, släpper sedan sakerna i containern och springer allt vad han kan mot campingens utfart. Och när han passerar tältet där de andra i resesällskapet håller på att packa ihop och han möter deras undrande blickar, tänker han att det ändå var bra onödigt att försätta sig i den här situationen.

Han cyklade en sommar- sjätte etappen!

Små, lätta droppar föll över Toarpsdal, så lätta att de tycktes ha svårt att bestämma sig om de skulle ned eller ej. De svävade i luften som om de ville häva tyngdlagen för ett ögonblick och vila i den ljumma sommarluften. Som små pärlor lade de sig dock mot Hermans ansikte, landsteg, förvandlades från för blicken osynliga droppar till små nålstick i hyn. Harmlösa och intet ont menande, men ändå lite irriterande. Han blev fuktig och strök sig lätt över pannan med handloven, insåg försent att det var ett misstag. Han tittade på sin jordiga hand och förstod att han just smetat ut det i sitt eget ansikte. Som en riktig bonde säkerligen inte skulle gjort. Han suckade lätt, men trivdes. Ogräsrensandet kändes lite mer äkta om man blev lite skitig, så han fortsatte idogt att dra bort det som inte hörde hemma i trädgårdslandet.

Han cyklade en sommar- femte etappen!

Dåligt humör. Han förbannade sig själv för sitt dåliga humör. Det drabbade honom ibland och kunde vara ganska efterhängset. Han visste inte varför det kom och hur han skulle bli av med det, men hade med åren lärt sig att bara låta det vara. Inte drabba andra och oskyldiga, möjligtvis ta ut det på någon som var extremt välförtjänt av det. Men inte annars. När irritationen bubblade var det bara att andas djupt och försäkra sig om att alla andra betedde sig som de brukade och var de inte irriterande i övrigt var de säkerligen inte det nu heller.

- Jävla dåre, mumlade han tyst åt en sölkorv som stod i kön längre fram och velade med allt han kunde.
Han andades och tänkte på vad dansken skulle sagt.
- För helvede, mumlade han sedan lite för högt.
Kvinnan framför honom vände sig om och undrade vad han sa. Han ursäktade sig med att han bara tänkt högt, att det inte var något att bry sig om. Hon vände sig framåt igen med en skeptisk min. För helvede, mumlade han sedan ljudlöst för sig själv. Var det något danskar kunde, var det att svära ordentligt.