Stickspår- del 10!

- Dit vill jag åka mor, kan vi inte göra det?
Men hon hade avfärdat det som en galen idé, något fullständigt otänkbart. Det skulle vara för dyrt, för svårt, de skulle inte kunna språket.
- Och vem skulle ta hand om moster Stina om vi for bort?
Hon hade smulat sönder alla drömmar och önskningar med kloka argument, fått honom att förstå vardagens spelregler.
Men han hade aldrig slutat drömma och någon gång hade han säkert suttit vid frukostrasten och berättat om det där barndomsminnet när ungdomarna pratat charterresor som om det vore en av livets stora rättigheter. Han hade försökt flika in något om att de skulle vara glada över en enda liten resa. De hade skrattat åt honom, de gillade nog när han verkade gammaldags och moraliserande, men innerst inne var han bara allvarlig och lite sorgsen över att livet var som det var. Inte bitter, bara lite sorgsen.
Hur som helst hade de snappat upp det där om resan och samlat ihop en del av resan, företaget hade skjutit till resten. I kuvertet hade de stoppat ned ett litet brev och tågbiljetter (tur-och-retur som tur var) till Paris, en parlör för franska och en inbjudan till en språkkurs. De hade planerat allt in i minsta detalj och på baksidan av brevet hade de klippt ihop en bild på honom själv ståendes vid Eiffeltornet. Han kunde inte begripa hur de gjort, för det såg verkligen ut som om han stod just där. Och bilden såg ut som den han mindes från barndomen och som väckt drömmarna till liv.
Nu satt han där på tåget, på väg. Han kunde höra sim mors ord och han kände en klump av vemod i bröstet. Han sköljde bort den med ölen som stod framför honom, han svepte den rakt av och beställde genast in en ny.

Stickspår- del 9!

Imman hade blivit så tjock att den bildade små pärlor av vatten som till slut letade sig nedför glaset och bildade fåror, bredde ut sig över foten och nådde till sist bordet. Han tittade på sin öl, servitrisen hade fyllt upp den, tagit betalt, han hade tackat och hon lett. Han strök med fingret över glaset, väntade några sekunder innan han tog första klunken. Han drack girigt och tömde hela glaset, njöt och fick kämpa mot luften som ville vända tillbaka och komma upp igen. När servitrisen kom förbi beställde han en ny, tittade ut genom fönstret över alplandskapet som susade förbi. Tunnlar, alptoppar, sjöar, små samhällen. Han njöt. En biljett och en resa söderut. Han var på väg.

Stickspår- del 8!

Månaden ut och sex månadslöner på kontot var uppgörelsen. När månaden hade löpt ut var det firande. Chefer skakade hans hand, någon knäppte bild med sin mobil, tårta och kaffe på rasten, applåder och lite ryggdunkande. Han hade hållt masken när tårarna ville fram. Hade mer än gärna tagit ett dubbelgrepp kring någons slips och lipande krävt att få vara kvar. Eller klivit fram till någon av flickorna i receptionen och nypt försiktigt i rumpan och sagt att "Det där har jag velat göra varje dag under 45 års tid", men han lät bli båda delarna. Istället väntade han ut stunden, log artigt och var trevlig. Om en stund skulle det vara över.
Han ursäktade sig för de närvarande och ljög att han skulle gå på toaletten. Istället smög han iväg och tog en cigg. Rasslande lysrör, sliten kontorsstol och tystnad. Han skulle sakna alltihop, inget tvivel om det. Det var hans rum och nu när det snart inte längre var hans skulle det inte vara någons. Hans tidsmaskin skulle bli ett sakta tynande universum, en supernova på väg att svalna. Han rökte färdigt och fimpade för sista gången. I spegeln såg han en gammal man, han tittade länge och noga, som om det vore en främling han betraktade. En gammal främmande man.
När han kom tillbaka till fikarummet var alla kvar, dessutom tycktes de samlade kring något. Han förstod först inte vad, men insåg att de tänkte lämna över en present. En av cheferna tog till orda, höll ett sista tal och överlämnade sedan ett kuvert. Ett kuvert i guld, silver, med företagets namn och hans eget bredvid varandra. Han tackade och tänkte stoppa undan det, men alla ville ha det öppnat nu med det samma. Han rodnade och sprättade upp, fiskade upp innehållet och läste genom läsglasögonen. Det var dödstyst under tiden han läste, spänd förväntan över hans reaktion. Han läste en gång och kunde inte förstå, hade han läst rätt? Han läste igen och det stod samma sak igen. Sedan sänkte han sakta kuvertet och brevet, tittade med öppen mun på de andra och tog av sig glasögonen.

Stickspår- del 7!

De hade lika gärna kunna skjuta honom på plats. Klätt in rummet i byggplast, lurat in honom, skjutit, rullat ihop och forslat bort. Hade skräp vart värt något hade det vart mer värt än vad han förmådde sig känna just nu. Han sjönk sakta ned i ett svart hål, i kvicksand, i lera. Plötsligt befann han sig vid sitt arbetsbord, allt såg ut som det brukar och ändå så overkligt. Som i en dröm. Han strök håret sakta bakåt och kämpade mot känslorna, kanske inte bara tårar, dessutom ilska, besvikelse. Han tittade sig omkring. Ingen visste ännu något, han var ensam och det var både på gott och ont. Han kunde låtsas som ingenting, eller söka tröst. Han famlade. Mitt i det som var hans andra hem var han oändligt vilsen, en lite skolpojke på en stor skolgård där han inte längre hörde hemma.

Det blixtrade till i hans ögon när de bleka ljusrören kämpade för att få liv. Från kolsvart till kliniskt ljus, ett blekt sken utan liv, naket och eländigt, ändå kraftfullt nog att plåga ett öga som vant sig vid mörkret.
Han satte sig ned på en nästan utsliten kontorsstol, lade upp fötterna på ett smutsigt skrivbord och fiskade upp ett ciggpaket från rockfickan. Han tände ciggen och hostade till, lika ovan vid cigarettrök som lysrören av elektricitet. Röken letade sig upp i ögonen, in i näsan, han fräste till, drog ett halsbloss och blåste ut röken som en skorsten. Rakt upp i luften. Han tittade på röken, föreställde sig att det var ånglokens visslande moln från tiden när han var liten och satt i slänten vid skolan och såg de väldiga ekipagen mullra förbi. Han kunde nästan känna lukterna fast det var ett halvt sekel sedan och satte cigaretten till munnen igen, ville inte att minnet skulle försvinna, ville hålla det kvar.
Cigaretten tog slut så småningom, så som de alltid gjorde i det lilla rummet i det stora huset. Det var när glöden dog ut han brukade komma till sans, inse att rummet inte var något annat än en tidsmaskin. Utan rattar och spakar, men en tidsmaskin bara han kunde starta, styra och bemästra. Lysröret blinkade till, signalerade att resan strax var över, ändhållplatsen nära. Han gick bort till handfatet och spolade ned fimpen, fick syn på sig själv i en sliten spegel. I lysrörens bleka sken såg han gammal ut, nästan sjuk. Håret tunt, hyn skrynklig och färglös, ögonen grumliga. Han slog bort olustkänslan och vände sig bort. Det var lika bra att gå tillbaka.
Men till vad?

Stickspår- del 6!

Kaffe och ostmacka till frukost. Inget mer och inget mindre. Han löste sudoku istället för att läsa dödsanonser, mer nytänkande än så blev det inte. Det här med morgonrutiner var viktigt och inget man ändrade på. 6.15-bussen till jobbet, byta om i lugn och ro, sätta på radion och sedan börja, några minuter i sju. Han trivdes, tyckte inte det var kul, men han gillade rutinerna. Tryggheten, att allt var som det alltid vart, var lika viktig för honom som Söderstadion för en Hammarbyit, som vatten för en blomma eller sponken för alkisarna nere vid torget. De få gånger något var annorlunda mådde han dåligt och repade sig oftast inte förän dagen efter.
Han hejade kort på tjejen i receptionen när han kom, så som han alltid gjorde. Gick till omklädningsrummet och bytte om, som han alltid gjorde. Hämtade kaffe på vägen ut, som han alltid gjorde. Sedan tog allt det där som alltid brukar vara som det är, tvärt slut. En av de nya cheferna ropade in honom på kontoret, han lydde plikttroget och när han kom in satt Bengtsson, lagledaren, med blicken i golvet. Han förstod att något var fel, men kunde inte ta in det som sades. Visst, han förstod att det handlade om pension, om neddragningar, om framtiden. Han hörde men allt stod still. När chefen slutade prata gick han ut, till sin plats, till det som var en del av hans liv lika mycket som hans lägenhet. Han skulle inte få vara kvar. De hade lika gärna kunnat skjuta honom på plats.

Stickspår- del 5!

Han lyfte på armen på skivspelaren, det knastrade och hackade ett par gånger, men sedan sköljde Jan Johanssons magiska pianomusik ur högtalarna. Jazz på svenska. Det var sällan något annat nu för tiden, han hade sannolikt spelat sönder Visa från Utanmyra och han skulle nog vara ganska nöjd om det var den enda låt han fick lyssna på resten av sitt liv. Så mycket tyckte han om den. Den fick honom att leva, han kunde smådansa för sig själv där hemma i lägenheten bakom de nästan nedfällda persiennerna. Små lätta steg i sin ensamhet. Han kunde blunda ibland och låtsas att det var han själv som smekte fram tonerna på en väldig flygel, eller ett piano. Att han var en världspianist på de stora scenerna, med hela världen för sina fötter och kvinnor som kastade blombuketter med små personliga meddelanden till honom på scenen. Han drömde sig iväg och lät det vara så. En ensam mans drömmar om något annat, något ytterligare. I verkligheten fick han kämpa för att ta sig utanför stan, men i drömmen kunde han vara vem som helst, var som helst, när han helst ville. Det fick vara bra så. Han hämtade en kopp kaffe och en smörgås, höjde musiken, kröp upp i fåtöljen och blickade ut över stan som lös upp i mörkret.

Stickspår- del 4!

- Passa då, jag är fri.
Det ekade mellan husväggarna när grabbarna skrek order till varandra, vrålade över gjorda mål och missade lägen. Innan kvällen var slut var benen såriga, skjortorna smutsiga, men grabbarna som gick hem var lyckliga och lovade varandra att ses imorgon igen.
- Vad du ser ut. Vill du ha kvällsmat?
Han älskade sommarloven, de sena kvällarna ute på gården, hans mors skräckblandade förtjusning när han kom in glad men smutsig. Dagarna tycktes oändliga, underbara och alla var glada.

Den gamle mannen tittade ut över gården som hade vart hans de där somrarna när han var liten. Han hade stannat till, gatlamporna lös upp lite lagom mycket, duggregnet dämpade. Det var samma gård och ändå inte. Lekplatsen hade blivit boulebana, äppelträden var unga rönnar, cykelställen hade bytts ut mot stora parkbänkar.
- Ingen vågar längre lämna sin cykel utomhus så varför ha kvar cykelställen? Det är bättre vi äldre har bänkar att sitta på! hade gubben från bostadsrättsförening sagt när han knackade på och ville ha påskrift på namnlista. Han hade skrivit på men tänkt att det var väl själva fan att allt skulle förändras.
Regnet piskade, han gick vidare. När han skulle gå in stannade bussen till vid hans hållplats. Den unge mannen han suttit bredvid hoppade av och log när de gick in i samma port. Det var ju hans granne.

Stickspår- del 3!

Han skulle aldrig bli som dem. Men det blev han och han blev tyst och blek, med modfälld blick fäst vid bussens golv. År av skumpande på en busslinje mellan förorten och fabriken nötte sakta ned. Ett jobb utan utsikter, ett liv utan riktning. Det nötte ned. Pojken som lekte med snöflingorna hade blivit mannen som satt framför TV:n och slutligen gubben som stod och glodde bakom nästan nedfällda persienner. En sakta somnande varelse som väntade på att arbetsdagarna skulle ta slut.
- Karlsson? Åker du den här bussen? hörde han plötsligt och han ryckte till. Han tittade upp och såg ett bekant ansikte, någon från jobbet antagligen men han orkade inte bry sig. Mannen knödde sig ned och han fick flytta sin sin väska, vände sig ut mot vindrutan medan den andre malde på. Han tänkte ett ögonblick på hur han själv hade vart den där unge som sökte kontakt, hur han hade tvingat någon annan att flytta sin väska bara för att få kontakt. För så många år sedan och nu var allt annorlunda och han orkade inte bry sig. Mannen tjatade om jobbet, om raster och löner och chefer. Han ledsnade och hoppade av två platser för tidigt. Lämnade bussen med ett kort hej och gick sedan de sista kvarteren, i duggregn och mörker. Det var i alla fall tyst. Han passerade samma gård som han alltid gjort.

Stickspår- del 2!

Snöflingorna dansade långsamt ned från skyn, virvlade runt och landade mitt i ansiktet på den unge mannen som stod tyst och väntade på bussen. Han blundade och stod med ansiktet vänd mot skyn, tycktes njuta av flingorna som förvandlades till små, små vattenpärlor när de nådde hand hy. Han log lätt, andades djupt och tungt, stod blickstilla. De andra vid kuren tittade i smyg, avundsjuka över mannens enkla tillfredsställelse och ändå kunde man ana något hånfullt. Mannen såg inte, hade ändå inte brytt sig. Uppsluten i sitt, en lek ned naturen.
Bussen skakade in vid hållplatsen och bröt av det fridfulla. Mannen ryckte till av ljuden, fogade in sig i kön som formade sig vid bussdörren, letade fram busskortet och betalade när det var hans tur. Han flackade med blicken genom bussen i jakt på ett ledigt säte och slog sig ned bredvid en äldre man som under tyst protest lyfte undan sin väska. Var han också på väg till fabriken? Eller en morgonpigg pensionär? Han tittade på den gamle, som demonstrativt vände den trötta blicken ut mot vindrutan. Mannen tittade sig istället snabbt omkring och såg bleka och trötta ansikten överallt, uppgivna anletsdrag, på väg till en tynande tillvaro på ett fabriksgolv. Han skulle aldrig bli som dem, inte tappa gnistan och glädjen. Aldrig.

Stickspår- del 1!

Det blixtrade till i hans ögon när de bleka ljusrören kämpade för att få liv. Från kolsvart till kliniskt ljus, ett blekt sken utan liv, naket och eländigt, ändå kraftfullt nog att plåga ett öga som vant sig vid mörkret. Han blundade och skyddade sig några sekunder tills ögonen vant sig. Det knastrade om lysrören, likt en morgonstel kroppsdel i som behöver leas igång, de var kanske tända ett par gånger om året. Inte mer. Inte länge. Inte konstigt de stretade emot, nyväckta ur sin dvala, lämnade ensamma och ifred djupt inne i en bortglömd industrilokal. Han kunde tycka det var märkligt att de fungerade. Men de hörde till huset, ett hus från en svunnen tidsålder, en historisk markör och ett kulturellt dokument. Gick något sönder fanns inga reservdelar och knappast intresse att byta ut. Det skulle få självdö, del för del. Lysrör för lysrör. Men än så länge fanns den lilla gömman kvar och han var glad så länge det fick vara. Ett litet rum i en stor byggnad, ett obetydligt utrymme i en stor värld, men en oas i hans lilla universum.
Han satte sig ned på en nästan utsliten kontorsstol, lade upp fötterna på ett smutsigt skrivbord och fiskade upp ett ciggpaket från rockfickan. Han tände ciggen och hostade till, lika ovan vid cigarettrök som lysrören av elektricitet. Röken letade sig upp i ögonen, in i näsan, han fräste till, drog ett halsbloss och blåste ut röken som en skorsten. Rakt upp i luften. Han tittade på röken, föreställde sig att det var ånglokens visslande moln från tiden när han var liten och satt i slänten vid skolan och såg de väldiga ekipagen mullra förbi. Han kunde nästan känna lukterna fast det var ett halvt sekel sedan och satte cigaretten till munnen igen, ville inte att minnet skulle försvinna, ville hålla det kvar.
Cigaretten tog slut så småningom, så som de alltid gjorde i det lilla rummet i det stora huset. Det var när glöden dog ut han brukade komma till sans, inse att rummet inte var något annat än en tidsmaskin. Utan rattar och spakar, men en tidsmaskin bara han kunde starta, styra och bemästra. Lysröret blinkade till, signalerade att resan strax var över, ändhållplatsen nära. Han gick bort till handfatet och spolade ned fimpen, fick syn på sig själv i en sliten spegel. I lysrörens bleka sken såg han gammal ut, nästan sjuk. Håret tunt, hyn skrynklig och färglös, ögonen grumliga. Han slog bort olustkänslan och vände sig bort. Det var lika bra att gå tillbaka.