Han lyfte på armen på skivspelaren, det knastrade och hackade ett par gånger, men sedan sköljde Jan Johanssons magiska pianomusik ur högtalarna. Jazz på svenska. Det var sällan något annat nu för tiden, han hade sannolikt spelat sönder Visa från Utanmyra och han skulle nog vara ganska nöjd om det var den enda låt han fick lyssna på resten av sitt liv. Så mycket tyckte han om den. Den fick honom att leva, han kunde smådansa för sig själv där hemma i lägenheten bakom de nästan nedfällda persiennerna. Små lätta steg i sin ensamhet. Han kunde blunda ibland och låtsas att det var han själv som smekte fram tonerna på en väldig flygel, eller ett piano. Att han var en världspianist på de stora scenerna, med hela världen för sina fötter och kvinnor som kastade blombuketter med små personliga meddelanden till honom på scenen. Han drömde sig iväg och lät det vara så. En ensam mans drömmar om något annat, något ytterligare. I verkligheten fick han kämpa för att ta sig utanför stan, men i drömmen kunde han vara vem som helst, var som helst, när han helst ville. Det fick vara bra så. Han hämtade en kopp kaffe och en smörgås, höjde musiken, kröp upp i fåtöljen och blickade ut över stan som lös upp i mörkret.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar