Han skulle aldrig bli som dem. Men det blev han och han blev tyst och blek, med modfälld blick fäst vid bussens golv. År av skumpande på en busslinje mellan förorten och fabriken nötte sakta ned. Ett jobb utan utsikter, ett liv utan riktning. Det nötte ned. Pojken som lekte med snöflingorna hade blivit mannen som satt framför TV:n och slutligen gubben som stod och glodde bakom nästan nedfällda persienner. En sakta somnande varelse som väntade på att arbetsdagarna skulle ta slut.
- Karlsson? Åker du den här bussen? hörde han plötsligt och han ryckte till. Han tittade upp och såg ett bekant ansikte, någon från jobbet antagligen men han orkade inte bry sig. Mannen knödde sig ned och han fick flytta sin sin väska, vände sig ut mot vindrutan medan den andre malde på. Han tänkte ett ögonblick på hur han själv hade vart den där unge som sökte kontakt, hur han hade tvingat någon annan att flytta sin väska bara för att få kontakt. För så många år sedan och nu var allt annorlunda och han orkade inte bry sig. Mannen tjatade om jobbet, om raster och löner och chefer. Han ledsnade och hoppade av två platser för tidigt. Lämnade bussen med ett kort hej och gick sedan de sista kvarteren, i duggregn och mörker. Det var i alla fall tyst. Han passerade samma gård som han alltid gjort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar