Snöflingorna dansade långsamt ned från skyn, virvlade runt och landade mitt i ansiktet på den unge mannen som stod tyst och väntade på bussen. Han blundade och stod med ansiktet vänd mot skyn, tycktes njuta av flingorna som förvandlades till små, små vattenpärlor när de nådde hand hy. Han log lätt, andades djupt och tungt, stod blickstilla. De andra vid kuren tittade i smyg, avundsjuka över mannens enkla tillfredsställelse och ändå kunde man ana något hånfullt. Mannen såg inte, hade ändå inte brytt sig. Uppsluten i sitt, en lek ned naturen.
Bussen skakade in vid hållplatsen och bröt av det fridfulla. Mannen ryckte till av ljuden, fogade in sig i kön som formade sig vid bussdörren, letade fram busskortet och betalade när det var hans tur. Han flackade med blicken genom bussen i jakt på ett ledigt säte och slog sig ned bredvid en äldre man som under tyst protest lyfte undan sin väska. Var han också på väg till fabriken? Eller en morgonpigg pensionär? Han tittade på den gamle, som demonstrativt vände den trötta blicken ut mot vindrutan. Mannen tittade sig istället snabbt omkring och såg bleka och trötta ansikten överallt, uppgivna anletsdrag, på väg till en tynande tillvaro på ett fabriksgolv. Han skulle aldrig bli som dem, inte tappa gnistan och glädjen. Aldrig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar