Stickspår- del 6!

Kaffe och ostmacka till frukost. Inget mer och inget mindre. Han löste sudoku istället för att läsa dödsanonser, mer nytänkande än så blev det inte. Det här med morgonrutiner var viktigt och inget man ändrade på. 6.15-bussen till jobbet, byta om i lugn och ro, sätta på radion och sedan börja, några minuter i sju. Han trivdes, tyckte inte det var kul, men han gillade rutinerna. Tryggheten, att allt var som det alltid vart, var lika viktig för honom som Söderstadion för en Hammarbyit, som vatten för en blomma eller sponken för alkisarna nere vid torget. De få gånger något var annorlunda mådde han dåligt och repade sig oftast inte förän dagen efter.
Han hejade kort på tjejen i receptionen när han kom, så som han alltid gjorde. Gick till omklädningsrummet och bytte om, som han alltid gjorde. Hämtade kaffe på vägen ut, som han alltid gjorde. Sedan tog allt det där som alltid brukar vara som det är, tvärt slut. En av de nya cheferna ropade in honom på kontoret, han lydde plikttroget och när han kom in satt Bengtsson, lagledaren, med blicken i golvet. Han förstod att något var fel, men kunde inte ta in det som sades. Visst, han förstod att det handlade om pension, om neddragningar, om framtiden. Han hörde men allt stod still. När chefen slutade prata gick han ut, till sin plats, till det som var en del av hans liv lika mycket som hans lägenhet. Han skulle inte få vara kvar. De hade lika gärna kunnat skjuta honom på plats.