Stickspår- del 8!

Månaden ut och sex månadslöner på kontot var uppgörelsen. När månaden hade löpt ut var det firande. Chefer skakade hans hand, någon knäppte bild med sin mobil, tårta och kaffe på rasten, applåder och lite ryggdunkande. Han hade hållt masken när tårarna ville fram. Hade mer än gärna tagit ett dubbelgrepp kring någons slips och lipande krävt att få vara kvar. Eller klivit fram till någon av flickorna i receptionen och nypt försiktigt i rumpan och sagt att "Det där har jag velat göra varje dag under 45 års tid", men han lät bli båda delarna. Istället väntade han ut stunden, log artigt och var trevlig. Om en stund skulle det vara över.
Han ursäktade sig för de närvarande och ljög att han skulle gå på toaletten. Istället smög han iväg och tog en cigg. Rasslande lysrör, sliten kontorsstol och tystnad. Han skulle sakna alltihop, inget tvivel om det. Det var hans rum och nu när det snart inte längre var hans skulle det inte vara någons. Hans tidsmaskin skulle bli ett sakta tynande universum, en supernova på väg att svalna. Han rökte färdigt och fimpade för sista gången. I spegeln såg han en gammal man, han tittade länge och noga, som om det vore en främling han betraktade. En gammal främmande man.
När han kom tillbaka till fikarummet var alla kvar, dessutom tycktes de samlade kring något. Han förstod först inte vad, men insåg att de tänkte lämna över en present. En av cheferna tog till orda, höll ett sista tal och överlämnade sedan ett kuvert. Ett kuvert i guld, silver, med företagets namn och hans eget bredvid varandra. Han tackade och tänkte stoppa undan det, men alla ville ha det öppnat nu med det samma. Han rodnade och sprättade upp, fiskade upp innehållet och läste genom läsglasögonen. Det var dödstyst under tiden han läste, spänd förväntan över hans reaktion. Han läste en gång och kunde inte förstå, hade han läst rätt? Han läste igen och det stod samma sak igen. Sedan sänkte han sakta kuvertet och brevet, tittade med öppen mun på de andra och tog av sig glasögonen.