Stickspår- del 10!

- Dit vill jag åka mor, kan vi inte göra det?
Men hon hade avfärdat det som en galen idé, något fullständigt otänkbart. Det skulle vara för dyrt, för svårt, de skulle inte kunna språket.
- Och vem skulle ta hand om moster Stina om vi for bort?
Hon hade smulat sönder alla drömmar och önskningar med kloka argument, fått honom att förstå vardagens spelregler.
Men han hade aldrig slutat drömma och någon gång hade han säkert suttit vid frukostrasten och berättat om det där barndomsminnet när ungdomarna pratat charterresor som om det vore en av livets stora rättigheter. Han hade försökt flika in något om att de skulle vara glada över en enda liten resa. De hade skrattat åt honom, de gillade nog när han verkade gammaldags och moraliserande, men innerst inne var han bara allvarlig och lite sorgsen över att livet var som det var. Inte bitter, bara lite sorgsen.
Hur som helst hade de snappat upp det där om resan och samlat ihop en del av resan, företaget hade skjutit till resten. I kuvertet hade de stoppat ned ett litet brev och tågbiljetter (tur-och-retur som tur var) till Paris, en parlör för franska och en inbjudan till en språkkurs. De hade planerat allt in i minsta detalj och på baksidan av brevet hade de klippt ihop en bild på honom själv ståendes vid Eiffeltornet. Han kunde inte begripa hur de gjort, för det såg verkligen ut som om han stod just där. Och bilden såg ut som den han mindes från barndomen och som väckt drömmarna till liv.
Nu satt han där på tåget, på väg. Han kunde höra sim mors ord och han kände en klump av vemod i bröstet. Han sköljde bort den med ölen som stod framför honom, han svepte den rakt av och beställde genast in en ny.