Stickspår- del 7!

De hade lika gärna kunna skjuta honom på plats. Klätt in rummet i byggplast, lurat in honom, skjutit, rullat ihop och forslat bort. Hade skräp vart värt något hade det vart mer värt än vad han förmådde sig känna just nu. Han sjönk sakta ned i ett svart hål, i kvicksand, i lera. Plötsligt befann han sig vid sitt arbetsbord, allt såg ut som det brukar och ändå så overkligt. Som i en dröm. Han strök håret sakta bakåt och kämpade mot känslorna, kanske inte bara tårar, dessutom ilska, besvikelse. Han tittade sig omkring. Ingen visste ännu något, han var ensam och det var både på gott och ont. Han kunde låtsas som ingenting, eller söka tröst. Han famlade. Mitt i det som var hans andra hem var han oändligt vilsen, en lite skolpojke på en stor skolgård där han inte längre hörde hemma.

Det blixtrade till i hans ögon när de bleka ljusrören kämpade för att få liv. Från kolsvart till kliniskt ljus, ett blekt sken utan liv, naket och eländigt, ändå kraftfullt nog att plåga ett öga som vant sig vid mörkret.
Han satte sig ned på en nästan utsliten kontorsstol, lade upp fötterna på ett smutsigt skrivbord och fiskade upp ett ciggpaket från rockfickan. Han tände ciggen och hostade till, lika ovan vid cigarettrök som lysrören av elektricitet. Röken letade sig upp i ögonen, in i näsan, han fräste till, drog ett halsbloss och blåste ut röken som en skorsten. Rakt upp i luften. Han tittade på röken, föreställde sig att det var ånglokens visslande moln från tiden när han var liten och satt i slänten vid skolan och såg de väldiga ekipagen mullra förbi. Han kunde nästan känna lukterna fast det var ett halvt sekel sedan och satte cigaretten till munnen igen, ville inte att minnet skulle försvinna, ville hålla det kvar.
Cigaretten tog slut så småningom, så som de alltid gjorde i det lilla rummet i det stora huset. Det var när glöden dog ut han brukade komma till sans, inse att rummet inte var något annat än en tidsmaskin. Utan rattar och spakar, men en tidsmaskin bara han kunde starta, styra och bemästra. Lysröret blinkade till, signalerade att resan strax var över, ändhållplatsen nära. Han gick bort till handfatet och spolade ned fimpen, fick syn på sig själv i en sliten spegel. I lysrörens bleka sken såg han gammal ut, nästan sjuk. Håret tunt, hyn skrynklig och färglös, ögonen grumliga. Han slog bort olustkänslan och vände sig bort. Det var lika bra att gå tillbaka.
Men till vad?