Stickspår- del 1!

Det blixtrade till i hans ögon när de bleka ljusrören kämpade för att få liv. Från kolsvart till kliniskt ljus, ett blekt sken utan liv, naket och eländigt, ändå kraftfullt nog att plåga ett öga som vant sig vid mörkret. Han blundade och skyddade sig några sekunder tills ögonen vant sig. Det knastrade om lysrören, likt en morgonstel kroppsdel i som behöver leas igång, de var kanske tända ett par gånger om året. Inte mer. Inte länge. Inte konstigt de stretade emot, nyväckta ur sin dvala, lämnade ensamma och ifred djupt inne i en bortglömd industrilokal. Han kunde tycka det var märkligt att de fungerade. Men de hörde till huset, ett hus från en svunnen tidsålder, en historisk markör och ett kulturellt dokument. Gick något sönder fanns inga reservdelar och knappast intresse att byta ut. Det skulle få självdö, del för del. Lysrör för lysrör. Men än så länge fanns den lilla gömman kvar och han var glad så länge det fick vara. Ett litet rum i en stor byggnad, ett obetydligt utrymme i en stor värld, men en oas i hans lilla universum.
Han satte sig ned på en nästan utsliten kontorsstol, lade upp fötterna på ett smutsigt skrivbord och fiskade upp ett ciggpaket från rockfickan. Han tände ciggen och hostade till, lika ovan vid cigarettrök som lysrören av elektricitet. Röken letade sig upp i ögonen, in i näsan, han fräste till, drog ett halsbloss och blåste ut röken som en skorsten. Rakt upp i luften. Han tittade på röken, föreställde sig att det var ånglokens visslande moln från tiden när han var liten och satt i slänten vid skolan och såg de väldiga ekipagen mullra förbi. Han kunde nästan känna lukterna fast det var ett halvt sekel sedan och satte cigaretten till munnen igen, ville inte att minnet skulle försvinna, ville hålla det kvar.
Cigaretten tog slut så småningom, så som de alltid gjorde i det lilla rummet i det stora huset. Det var när glöden dog ut han brukade komma till sans, inse att rummet inte var något annat än en tidsmaskin. Utan rattar och spakar, men en tidsmaskin bara han kunde starta, styra och bemästra. Lysröret blinkade till, signalerade att resan strax var över, ändhållplatsen nära. Han gick bort till handfatet och spolade ned fimpen, fick syn på sig själv i en sliten spegel. I lysrörens bleka sken såg han gammal ut, nästan sjuk. Håret tunt, hyn skrynklig och färglös, ögonen grumliga. Han slog bort olustkänslan och vände sig bort. Det var lika bra att gå tillbaka.