Han cyklade en sommar- fjärde etappen!

Det var inte så mycket med cyklandet den här sommaren. Det fanns annat intressant att göra. Läsa, titta på och hångla med frugan. För att inte prata om ukulelen.
Det var egentligen sonens instrument, men eftersom intresset var svalt hos 11-åringen så hade han själv snabbt adopterad det lilla gröna instrumentet. Ackorden gick snabbt att lära in, det var värre med känslan och svänger. Men under våren hade det sakta men säkert blivit lite bättre och nu var det riktigt kul att hamra fram ljud av olika slag.
Han satte sig på trappen och njöt av sommarkvällen. Det var inte varmt, ett stilla duggregn spelade med naturen, men ledigheten och den ljusa himmeln var gott nog. Valentines Day funkade bra trots sitt vemod. Med hans bonniga tempo på låten lät det ändå mest som en sommarlåt och han gillade att göra om låtarna han hört. Hur han än gjorde lät de inte som orginalen, så det var lika bra att göra det helt annorlunda. Han försökte sjunga sådär lagom tyst, så att ingen förutom han själv skulle höra. Det var alldeles tyst, nästan som om fåglarna för ett ögonblick var hans publik. Hoppas de inte är kräsna, tänkte han och klämde i med Diana så fingertoppar och stämband glödde.

Han cyklade en sommar- tredje etappen!

Den småländska skogen susade förbi utanför bilfönstret. Ändlös granskog som avlöstes av samhällen med jämna mellanrum. Ny granskog, nytt samhälle och ändå så förvillande lika. Som om någon tröttnat på att hitta på nytt, markerat det senaste fältet av svensk landsbygd och klistrat in bredvid. Ändå tycktes varje gata unik, ett tomt skyltfönster i det ena lilla samhället var ersatt med en frisörsalong i nästa. Pizzerian i Lekeryd blev en korvkiosk i Solberga, fältet med får byttes mot kor. Varje plats med sitt. Och ändå samma, om och om igen.
När han klev ur bilen på parkeringen vid Annebergs IP letade sig ett sommarregn ned, eller snarare ett dimhölje som vart för tungt och med gravitationens hjälp nådde mark. Han  drog på sig regnjackan och tog klotväskan ur bagaget, tittade sig omkring. En gammal bandyplan hade fått ge efter för tidens tand och fungerade nu som bouleplan för de äldre i samhället. Ett symptom på hur den svenska landsbyggden sakta med säkert föråldras. Det unga ersatt av det äldre, den småländska bandymeckat förvandlat till en friskvårdens sömniga men trevliga boulebakgård. Han trivdes här, hela platsen andades trygghet. Men samtidigt påminde den om något han förstod inte var rätt. Vilka skulle bo här om några årtionden, när barnfamiljerna flytt till storstaden, skolan tömts och den äldre generationen försvunnit? En spökstad, Sveriges svar på den amerikanska prärien där gamla guldruschbyar lämnats åt sitt öde. Där torra gräsbollar på öde amerikanska gator blir ensamma bouleklot på en tom idrottsplats på den småländska landsbygden. Han tyckte det var lite sorgligt, men människorna ute på bouleplanen tycktes sorglösa, tanten i fiket stolt och glad.
Han trivdes som sagt.

Han cyklade en sommar- andra etappen!

Han hade halkat nedför trappan med grusiga ögon, satt igång kaffebryggaren innan han var riktigt vaken, slängt en blick på klockan. Kvart över sju. Tittade på termometern. 21 grader. Tittade ut. Solen sken. Det var midsommarafton och han var först uppe, hörde någon röra sig på övervåningen, gick ut på trappen och gnuggade sig i ögonen. En fågel flög skrämt iväg och han lyssnade efter naturens andetag, en försiktig vindpust letade sig fram bland bokens grenar och tycktes viska "God morgon" och han satte sig och njöt. Ingenting var väl bättre än de stunder när allting sakta sträckte på sig inför en ny dag. Han satt kvar en stund bara för att lyssna. Sakta vaknade resten av huset till liv och det var en sådan dag när allting bara fick vara bra.

Han cyklade en sommar- första etappen!

- Jävla gräsmatta, tänkte Herman där han satt på trappen och betraktade sin savannliknande trädgård. Gräset hade växt sig decimeterlångt på flera håll och han insåg att om han inte klippte det nu, skulle han få gå med lie. Solen sken lätt genom trädkronan på den stora boken på framsidan, sommaren försökte få honom på allra godaste humör och det var väl gott så. Det hade regnat i ett par dagar och då var gräsmattan närmast att betrakta som en allmänfarlig plats för gräsklippare och slitna stövlar.
Herman reste sig, gick bort till garaget och släpade ut såväl gräsklippare som trimmer, fyllde på bensin i båda och gjorde sig redo. Han drog de dryga 20 dragen som behövdes för att få igång trimmen, gick snabbt och ledigt över det som behövdes runt buskar och kantsten och alla andra platser där klipparen inte kom åt.
Han ställde tillbaka trimmern och drog igång klipparen, gräsmattan hade torkat upp och förutsättningarna för att få det här sattyget gjort var goda. Arbetsmoralen hade infunnit sig och för ett ögonblick såg han fram emot det hela, åtminstone mot att få det avklarat.
Halvvägs ned mot  trädgårdslandet slog stora ljumma vattendroppar honom i ansiktet. Han suckade djupt och vände om.

Han cyklade en sommar- prolog!

- Biggan, om livet är en grekiska sallad är du fetaosten och oliverna för mig, sade Herman plötsligt.
De satt i varsin solstol utanför huset i Toarpsdal och njöt av sommarsolen och den ljumma kvällen. Sommarlovet hade precis börjat och då brukade Herman alltid bli lite extra sentimental och filosofisk. Biggan tittade dock skeptiskt på sin orakade make.
- Hur fan menar du nu. Är det en komplimang eller?
Herman log och sköt upp solbrillorna i pannan.
- Kolla här. En grekisk sallad består, förutom av fetaost och oliver, av sallad, tomat, rödlök, gurka. Har du tur får man en god dressing, kanske lite örter, men inte mer. Tar du bort fetaosten och oliverna, hur kul blir det då? Visst, man klarar sig, men det skulle bli intetsägande och tråkigt.
Herman sjönk tillbaka i sin solstol. Biggan log och tog honom i handen.
- Du är ju fan knäpp.

Att lämna!

De sista dagarna har gått i ultrarapid. Det är en tid när hjärnan och hjärtat inte synkar. Någonstans vet jag vartåt det barkar, men jag tar inte in. Det är så mycket som ska hinnas med, som ska klaras av och planeras.Jag stod tidigare idag inför min klass och hade avslutningslunch. Vi pratade lite, åt och hade det trevligt. Det var då jag slogs av att jag om några timmar ser de flesta av mina elever för allra sista gången.

Jag ska kanske beskriva det där med "mina elever" lite närmare. Jag är lärare på Daltorpskolan i Borås (ni som läst här ett tag vet). Jag har mina klasser i svenska och SO, vilket innebär att de tillbringar en stor del av sin skoltid i mitt klassrum. Dessutom är jag klassföreståndare med allt vad det innebär. Föräldramöten, utvecklingssamtal, för att inte tala om alla de stunder man behövs som vuxen och människa. Det blir väldigt mycket tid tillsammans och man skapar en relation till var och en.

När jag då slås av att jag snart inte ska träffa dem mer, blir det ett uppvaknande. Det är människor som jag lärt känna, tycker om och knutit ganska starka band till. Mitt yrke lär mig att man ska vara professionell, att det är så det är. Ett yrke där man arbetar stenhårt med att få folk att lyckas, förbereda dem inför resten av livet. För att sedan klippa av banden väldigt, väldigt abrupt.

Jag fungerar inte så.

Skolavslutningen är för mig ett ögonblick av såväl stolthet som vemod. Jag mister ett gäng goda vänner, samtidigt som det är just det jag strävar emot. Det är omöjligt att i vardagen gå omkring och planera för att de en dag drar vidare. Man får sortera bort det, låtsas som att skolavslutningen inte finns. Jag sliter stenhårt för att de ska lyckas i allt vi tar för oss. Om inte annat ska de komma till mitt klassrum och ha en känsla av meningsfullhet, ett sammanhang. När man sedan når den där sista dagen känner jag att jag lyckats, samtidigt som arbetet är avslutat. Det är oåterkalleligt. Vi har nått vägs ende på Daltorp, på vår tid tillsammans. Jag är stolt, men samtidigt sorgsen över att det är slut.

Jag har fått enormt fina ord under den här sista dagen. De är kvitton på min insats. Betygen jag satt är bokstäver som leder mina elever vidare, men de jag fått tillbaka leder mig. Jag gnäller ofta på de förutsättningar mitt yrke ges, men idag är jag bara jävligt tacksam. Det är världens bästa yrke och jag skulle inte byta det mot något annat. Jag hoppas jag får äran att fortsätta känna så även kommande år.

Med stolthet och vemod önskar jag 27 grabbar ett stort jävla lycka till i framtiden. Jag hoppas vi ses igen!

The return of mr Kukis- the pause!

Inspirationen tröt. Mr Kukis får fortsätta sitt äventyr senare.