Att lämna!

De sista dagarna har gått i ultrarapid. Det är en tid när hjärnan och hjärtat inte synkar. Någonstans vet jag vartåt det barkar, men jag tar inte in. Det är så mycket som ska hinnas med, som ska klaras av och planeras.Jag stod tidigare idag inför min klass och hade avslutningslunch. Vi pratade lite, åt och hade det trevligt. Det var då jag slogs av att jag om några timmar ser de flesta av mina elever för allra sista gången.

Jag ska kanske beskriva det där med "mina elever" lite närmare. Jag är lärare på Daltorpskolan i Borås (ni som läst här ett tag vet). Jag har mina klasser i svenska och SO, vilket innebär att de tillbringar en stor del av sin skoltid i mitt klassrum. Dessutom är jag klassföreståndare med allt vad det innebär. Föräldramöten, utvecklingssamtal, för att inte tala om alla de stunder man behövs som vuxen och människa. Det blir väldigt mycket tid tillsammans och man skapar en relation till var och en.

När jag då slås av att jag snart inte ska träffa dem mer, blir det ett uppvaknande. Det är människor som jag lärt känna, tycker om och knutit ganska starka band till. Mitt yrke lär mig att man ska vara professionell, att det är så det är. Ett yrke där man arbetar stenhårt med att få folk att lyckas, förbereda dem inför resten av livet. För att sedan klippa av banden väldigt, väldigt abrupt.

Jag fungerar inte så.

Skolavslutningen är för mig ett ögonblick av såväl stolthet som vemod. Jag mister ett gäng goda vänner, samtidigt som det är just det jag strävar emot. Det är omöjligt att i vardagen gå omkring och planera för att de en dag drar vidare. Man får sortera bort det, låtsas som att skolavslutningen inte finns. Jag sliter stenhårt för att de ska lyckas i allt vi tar för oss. Om inte annat ska de komma till mitt klassrum och ha en känsla av meningsfullhet, ett sammanhang. När man sedan når den där sista dagen känner jag att jag lyckats, samtidigt som arbetet är avslutat. Det är oåterkalleligt. Vi har nått vägs ende på Daltorp, på vår tid tillsammans. Jag är stolt, men samtidigt sorgsen över att det är slut.

Jag har fått enormt fina ord under den här sista dagen. De är kvitton på min insats. Betygen jag satt är bokstäver som leder mina elever vidare, men de jag fått tillbaka leder mig. Jag gnäller ofta på de förutsättningar mitt yrke ges, men idag är jag bara jävligt tacksam. Det är världens bästa yrke och jag skulle inte byta det mot något annat. Jag hoppas jag får äran att fortsätta känna så även kommande år.

Med stolthet och vemod önskar jag 27 grabbar ett stort jävla lycka till i framtiden. Jag hoppas vi ses igen!