Den småländska skogen susade förbi utanför bilfönstret. Ändlös granskog som avlöstes av samhällen med jämna mellanrum. Ny granskog, nytt samhälle och ändå så förvillande lika. Som om någon tröttnat på att hitta på nytt, markerat det senaste fältet av svensk landsbygd och klistrat in bredvid. Ändå tycktes varje gata unik, ett tomt skyltfönster i det ena lilla samhället var ersatt med en frisörsalong i nästa. Pizzerian i Lekeryd blev en korvkiosk i Solberga, fältet med får byttes mot kor. Varje plats med sitt. Och ändå samma, om och om igen.
När han klev ur bilen på parkeringen vid Annebergs IP letade sig ett sommarregn ned, eller snarare ett dimhölje som vart för tungt och med gravitationens hjälp nådde mark. Han drog på sig regnjackan och tog klotväskan ur bagaget, tittade sig omkring. En gammal bandyplan hade fått ge efter för tidens tand och fungerade nu som bouleplan för de äldre i samhället. Ett symptom på hur den svenska landsbyggden sakta med säkert föråldras. Det unga ersatt av det äldre, den småländska bandymeckat förvandlat till en friskvårdens sömniga men trevliga boulebakgård. Han trivdes här, hela platsen andades trygghet. Men samtidigt påminde den om något han förstod inte var rätt. Vilka skulle bo här om några årtionden, när barnfamiljerna flytt till storstaden, skolan tömts och den äldre generationen försvunnit? En spökstad, Sveriges svar på den amerikanska prärien där gamla guldruschbyar lämnats åt sitt öde. Där torra gräsbollar på öde amerikanska gator blir ensamma bouleklot på en tom idrottsplats på den småländska landsbygden. Han tyckte det var lite sorgligt, men människorna ute på bouleplanen tycktes sorglösa, tanten i fiket stolt och glad.
Han trivdes som sagt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar