Vårdrömmar- del 18!

En kvast, en kaffekittel, en svart katt i hårdplast och en liten väska med smink. Prydligt nedpackat i en fin gammaldags resväska, undangömd bakom kartonger av julprydnader och utklädningskläder till halloween.
- Undrar varför Biggan har packat de här utklädningskläderna för sig självt sådär, tänkte Herman högt för sig själv.
Han fortsatte nyfiket att rota i väskan. I ett litet fint skrin låg några brev. Han lyfte upp det ena.
- IWO, International witch organisation, läste han högt för sig själv och skrattade till. Vad fan är det här?
Brevet var daterat 24 mars 1922, var starkt gulnat av ålder men ändå välbevarat och helt. Med snirkliga bokstäver stod en namnteckning som inte gick att läsa. Han bläddrade vidare och alla brev såg ungefär likadana ut och han fiskade upp innehållet i det sista kuvertet. Ett brev och en liten hård pappersbit, stor som ett modernt körkort. Han vecklade upp brevet och försökte läsa, men brevet var skrivet på engelska och med en handstil som inte gick att läsa. Herman vek ihop det försiktigt, stoppade tillbaka det i kuvertet och plockade upp den lilla lappen istället. En baksida med en massa paragrafer och punkter, skrivet av en skrivmaskinen tycktes det. En stämpel och liten hårlock fasttejpad, en namnteckning. Han kände igen stilen, men inte namnet, försökte läsa vad det stod, men det var nästan omöjligt. Stilen var bekant, påminde om Biggans och när han läste noggrannare såg han:
- Brigitticus Andersson, läste han för sig själv.
Han skrattade till, det måste vara något gammalt skolskämt Biggan packat ihop, något de ska göra med barnen på jobbet kanske, nu inför påsk.
Plötsligt hörde han ljudet av en katt som spann och i samma ögonblick strök sig en helsvart katt utmed hans sida. Han skrek till av överraskning och rädsla och föll baklänges in bland kartonger och kläder. I panik sparkade han omkring sig för att vara säker på att katten inte var i närheten. Han tittade upp, den var spårlöst försvunnen. Hade han inbilat sig? Nej, den hade vart helt verklig. Med skakiga händer plockade han upp sakerna han hade spritt ut när han hade tumlat runt på golvet, alla sakerna hade rasat ur den gamla väskan. Mitt i röran låg ett gammalt gulnat foto. Urgammalt, det såg ut att vara taget någongång i fotografins begynnelse. Han tittade på en samling svartklädda kvinnor. Med kvastar och hattar. En jävla massa svarta katter. Personalfoto? Klassfoto? Han försökte förstå vad det var han tittade på.
- Var du tvungen att vara så nyfiken?
Det gick en ilning genom kroppen när rösten bröt tystnaden. Han ryckte till och flög upp på fötter samtidigt som han vände sig om. Biggan stod i dörröppningen och tittade på honom.
- Fan vad du skräms, du kan väl ropa att du är hemma? svarade Herman anfått och med hjärtat klappande. Du skrämde skiten ur mig, fortsatte han.
- I över hundra år har jag hållt min hemlighet för andra, från dig. Men du skulle nödvändigtvis lägga din stora näsa i blöt. Kunde du inte bara låta det vara?
Det snurarde hos Herman. Vad menade hon? Vilken hemlighet, att de skulle spela påskteater på jobbet? Eller vadå?
- Vad pratar du om? skrattade Herman lite osäkert. Vadå hundra år?
Herman kom på att han fortfarande höll kortet i ett krampaktigt grepp, lyfte upp det och tittade igen. Det var Biggan på bilden, tillsammans med en massa andra. Han vände på kortet och det vara daterat 1912. De stod uppställda framför en påskbrasa. Något strök sig mot hans ben, han ryckte till. Katten var tillbaka och tittade upp på honom med illgula ögon.
- Vart fan kommer katten ifrån?
Herman kände en stark oro komma krypande. Det här var helt fel. Något stämde inte.
- Var du tvungen att vara så jävla nyfiken? väste Biggan medan hon tog några snabba, svävande steg mot honom och allt blev tyst. Tyst.