-En öl. Ubbe hade gått direkt fram till bardisken och beställt. Bartendern kliade sig i huvudet och tittade osäkert på främlingen. Han begrep inte vad den blonde svensken sa och verkade olycklig. Han tittade på de övriga i sällskapet och såg på dem att de hade hade haft en jävla eftermiddag, det var trötta ögon och tomma blickar.
- Beer, försökte Ubbe igen. Nu sken mannen upp och hällde snabbt upp en stor sejdel med öl, ställde den på bardisken. Ubbe tog den i ett stadigt grepp och tömde den i ett svep, utan att andas, ställde ned den och tecknade till bartendern att fylla på igen.
- Jag åker inte en jävla meter till idag, vi tar in på hotell. Han tog med sig ölen och satte sig ned vid ett stort bord. De andra följde med, mest glada för att han hade öppnar käften för första gången sedan händelsen uppe i bergen, men alla kände att det räckte för idag. De sjönk ned, beställde mat och dryck och stämningen lättade efter hand, pratade lugnt och sansat om det som hänt. Intygade för varandra att set inte hade vart så farligt som det hade verkat, men alla visste innerst inne att det hade vart just jävligt nära, jävligt farligt, overkligt. Skulle någon tro på deras story om jätteödlan? En dinosaurie? En sagofigur? Hur skulle man lägga fram det? Vågade de fråga bartendern? Vad skulle de fråga? Till sist bestämde de att strunta i det. Händelsen skulle förbli en hemlighet, som skulle glömmas.
Herman tittade sig omkring i lokalen. Det verkade vara en lokal bar, dit befolkningen sökte sig när turisterna åkt hem och lugnet lagt sig. På väggar hängde kort, kort på okända människor och superkändisar, huller om buller om varandra samsades vem-som-helst med Robert Redford och Paul Newman. Vilken skön mix, tänkte Herman och gick fram till ett litet fotografi med en ung kvinna i knät på en man. Han log, de var snygga och såg kära ut. Hon snyggare än honom, men lyckliga tillsammans. Det var något bekant med mannen och Herman böjde sig fram för att se vem det var, vilken kändis som satt med en lokal dam i knät på en bar i en liten håla på den Mallorciska västkusten. Han tittade nära, nära. Plötsligt gick det upp för honom vem det var. Hans hjärta slog några tunga slag och han ropade på sin bror.
- Ubbe, för helvete. Hermans röst var var skärrad och upphetsad. Alla tittade upp och hela baren verkade stanna av. Det blev knäpp tyst.
- Vad är det? Herman, vad är det? Ubbe reste sig sakta upp medan han pratade med sin bror. Vad är det du ser, Herman? Alla satt med blicken fäst vid Herman som stod framåtböjd mot ett foto på väggen. Han reste sig sakta upp men pekade mot fotografiet.
- Manen i trappan. Det är ju för helvete mannen på trappan som startade allt det här, han som sprang ikapp oss och gav oss fotot. Det är han, för helvete, vad är det här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar