Det hade börjat en sen kväll. De hade parkerat bilen på gården efter utflykten, hoppat ut och sträckt på sig. Herman hade dröjt kvar och njutit av känslan och doften av att vara hemma i Toarpsdal, medan sonen hade hastat in för att springa på toaletten. Det hade inte dröjt länge förrän han var tillbaka på trappen och ropade:
- Pappa, det finns inget vatten. Det kommer ingenting när jag spolar i kranen.
Efter en stunds palaver och kontroll av diverse kranar hade familjen fått konstatera att, jo minsann, vattnet var fan i mig slut. Inte ens en droppe kom någonstans hur de än vred och svor. Herman hade hastat upp till brunnen en bit upp i skogen och konstaterat att det inte var snustorrt och var det inte snustorrt borde det rimligen finnas en gnutta hopp om bättring.
Men det hoppet hade tynat under dagarna som följde, som blev veckor och årstider. Det hela hade visat sig vara mer än en torkad brunn, det var en global katastrof och till sist fanns inte en gnutta vatten kvar någonstans på hela jordklotet. Jorden hade slutligen kommit till sin domedag, ändstationen. Allt liv skulle sakta tyna bort under solens hetta och mörkrets bistra kyla.
Så ryckte Herman till av dörren som for upp. Hans fru uppenbarade sig i öppningen in till vardagsrummet med en stor dunk vatten i näven.
- Ska du sitta där och dagdrömma hela dagen? Nu har jag släpat den här jävla dunken hur många gånger som helst och är less. Man kan inte bara sitta och vänta på att vattnet ska komma tillbaka, det kan ju dröja veckor. Ta stora grytan och fyll på nere vid utomhuskranen vid boulebanan, vi får hämta hur mycket som helst. Värm på och diska. Se så, sätt fart!
Herman muttrade några svordomar och lommade iväg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar