Sommaren sprattlade till under några dagar i september. Hösten hade vart på besök, gjort ett försök att koppla sitt grepp om Toarpsdal, men hade ödmjukt stigit tillbaka när sommaren hade rest sig på nio och förklarat att det inte var slutcyklat. Än fanns några dagar kvar att krama ut. Hösten, kutryggig och envis, hade lämnat sin markering med gula björklöv och vissnade blommor, segerviss och med tiden på sin sida. Herman satt i solstolen och betraktade det hela.
- Det är vackert, nästan vackrare än någonsin. Men samtidigt så oändligt vemodigt. Snart sitter vi här och kurar framför TV:n med mörker och snålblåst utanför.
Han höll sin fru i handen och såg henne djupt i ögonen. Det var i henne han såg ljuset om hösten och vintern. Det var genom sonen han levde när dagarna var som kortast och tiden sniglade sig fram. Han suckade och lutade sig tillbaka.
- Det blir sommar snart igen. Bara att bita ihop och minnas allt som vart.
Han plockade in de sista redskapen från trädgårdslandet, vek ihop solstolarna och tog fram lövkrattorna. Det var höst vare sig han ville eller inte och det var bara att gilla läget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar