Meningslöshetens mästare- del 2

Han stod på trappen och tittade ut på gårdsplanen.
I fredags hade familjen släpat ut trädgårdsmöblerna, han hade suttit i soffan utmed husväggen och njutit av den varma vårsolen och tänkt att livet är förbannat skönt. Kaffe, en skvätt whiskey, sköna kuddar, lätt slumrande, solens energi. Det var en perfekt potpurri av njutbara livsingredienser.
Nu stod han där och tittade på virvlande snö, i luften några minusgrader, i magen en stor klump. En känsla av svek. En känsla av svek och ingen att ställa till svars. Fan.
- Kom nu pappa!
Sonen ropade från bilen och han tog sig med mödosamma steg de få metrarna till bilen, slängde väskan i baksätet och vräkte sig ned bakom ratten. Det var imma, is och vårjacka, han svor högt, gnuggade insidan av vindrutan med isskrapan för att få en minimal glugg för att se ut och rullade sakta iväg. På radion var det väderprognos.
- Ett lågtryck har dragit in från öster och ger minusgrader över hela landet. Längst i söder finns en liten möjlighet till solglimtar och...
Han satte radion på mute och tog en mun kaffe från den medhavda plastmuggen. Chans till solglimtar längst i söder? Vad skulle hända om han fortsatte morgonfärden till "längst i söder" istället för till jobbet? Hur länge skulle det gå innan han var saknad? Om han satte autosvar på mobilen och mailen med "Upptagen på möte"? Kanske skicka något alibimeddelande så att det verkade som om han var på plats? Det surrade till i fickan, ett SMS från en morgonpigg elev.
"Var är du? Jag behöver snacka och det är stängt på ditt kontor. Frågade rektorn men hon visste inte vart du håller hus???".
Han suckade och svängde av avfarten mot jobbet.