Meningslöshetens mästare- del 1

Innan berättelsen börjar ska jag sammanfatta läget lite. Läget med Herman. Jag gick för fem år sedan in i en sjukdom som läkarna valde att benämna utmattningsdepression. Jag var sjukskriven helt och delvis i ett år och livet gick på sparlåga ganska länge och faktum med att det ganska ofta gör det fortfarande. Jag har tappat några ganska vitala delar sedan dess: jag orkar knappt läsa en bok och inspirationen att skriva är låg. Ni som följt min blogg vet ju att den där inspirationen periodvis var stor och levande, men så är det inte nu. Det kanske aldrig blir så igen, vad vet jag. Det jag vet är dock att jag saknar episodskrivandet och jag ska faktiskt göra ett allvarligt försök med en ny berättelse. Kanske blir det inget, kanske blir det något och kanske är det här bra för mig, kanske får jag tillbaka inspirationen att skriva. Kanske blir det ytterligare en terapiform (fy fan vad terapi är bra, förresten) som får mig att må ännu bättre. Vi får se. Hoppas ni finner nöje med det jag kommer skriva.
---
Han satt med sin dator i knät och hummade förstrött. Rösten som malde på var bara ett bakgrundsbrus och han uppfattade knappt något. Men han hade med åren utvecklat en skicklig förmåga att se intresserad ut utan att lyssna. Hade omvärlden vart uppmärksam hade de sett igenom och avslöjat det där, det hade bara vart att ställa lite kontrollfrågor om samtalets innehåll så hade han vart avslöjad. Det hände dock aldrig, han använde ansiktsmimik och små ljud som ingav ett förtroendefullt intryck, snappade upp vissa väsentligheter som han kommenterade snabbt och på så sätt trodde den andre att han var både intresserad och lyssnande. Den andre fick prata och han slapp lyssna, en win-win som dock fick vara en hemlighet.
- Kan vi bestämma så då? hörde han plötsligt den andre säga.
Han ryckte till, bestämma vad då? Det kunde han ju inte lova eftersom han inte hade en jävla aning om vad människa pratat om.
- Fast...
Han drog på orden för att vinna några sekunders betänketid.
- Fast är det så bra? Har du tänkt igenom det helt? ställde han som motfråga, ett säkert kort att spela eftersom det i 99 fall av 100 fick den andre att dra alla sina argument en gång till. Som om det egentligen skulle spela någon roll, en riktigt usel argumentationsteknik. Att dra det man har att säga en gång till för att övertyga någon som inte var övertygad efter första gången. Som att dra en andra frispark två meter över ribban i tron att det skulle hända något annorlunda jämfört med första gången. Nåväl, nu fick han i alla fall reda på vad det han hade låtsats lyssna på och den här gången i en nedbantad och sammanfattad form.
- Visst, kör på det, svarade han sedan när han insett att det där inte berörde honom och knappast var något den andre ens hade behövt rådfråga om.
- Tack, svarade den andre. Det är så gött att prata med dig, du är en verklig lyssnare.
Han gav ett leende tillbaka och gjorde tummen upp. Naturligtvis borde han drabbas av något slags dåligt samvete, men vad fan. Han hade haft dåligt samvete i hela sitt liv och inte hade något blivit bättre av det.
Han klickade ned Facebook-fönstret på datorn, reste sig upp och följde den andre ut från kontoret. Ute i korridoren stötte han på sin kollega som kom tillbaka efter ett möte.
- Nä, en kaffepaus på det här va?