Nog för att Herman hade glatts åt regnet som föll över hans rike. Till en början såg han bara fördelarna, att slippa fylla på de där jävla vattenkannorna och släpa dem fram och tillbaka. Han hade känt sig bönhörd när dropparna började falla.
Men nu började det bli löjligt. Det var vatten överallt. Han kände sig mer som Noah med Arken än Ulf Schenkmanis i Trädgårdsdags. Herman, trädgårdssultanen, han som ville vara stolt över sitt trädgårdsland . Nu fick han gå omkring och funder över vilka grödor han skulle rädda med sig i arken. Potäterna och löken, rädisorna såklart. Vid närmare eftertanke skulle det nog bli tomt.
Han fällde upp paraplyet och gick ut. Han gick sakta ned mot landet. För några dagar sedan hade det dammat i vårvinden, men nu plaskade jorden sakta bort. Det såg för jävligt ut. Som scenerna ur Stalingrad, när allt är sönderregnat och smutsigt. Han tittade upp mot himmelen och suckade.
- Sol. Ge mig sol. Det räcker nu, jag har förstått poängen. Jag kan släpa vattenkannorna, det är lugnt. Bara jag får lite sol!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar