Motorn står still!

Jag gick på en mina i höstas. Rent mentalt och det var inte jag som hade lagt ut den. Jag borde anat och jag borde befarat det värsta, men jag var naiv och hoppfull. Döm mig för att jag är hoppfull.
Vadå undrar ni?
Höstens stora snackis i mitt yrke var lärarnas avtalsförhandling. Lärarförbunden skramlade med strejkhot och någonstans anade man att den här gången kommer "vi" inte vika ned oss. Jag trodde inte på några stora lönelyft, inte heller på att arbetsuppgifterna skulle regleras. Men det kändes som att det var dags för lärarkåren att visa omvärlden att vi inte var nöjda, att vi ledsnat på att leva i samhällets botten vad gäller ryckte och stolthet. Vi skulle inte vinna, men vi skulle falla stolta och med ett ställningstagande: vi nöjer oss inte, vi vill mer.
Det blev inte så. De två facken lade sig på rygg när motpartens förhandlare visade huggtänderna. Mesiga motiveringar som "Vi hade inte tjänat på att strejka" var ledorden när man skamset presenterade det nya avtalet. Man smög runt det som hela fackföreningsrörelsen bygger på.
Att inte ge sig.
Att visa mod.
Nåväl, bitterheten bleknade och vardagen fortsatte. Framåt jul var det dags för lönerevision i Borås Stad och vilken apa som helst förstår att Borås Stad skulle snåla. Jag fick skit och ingenting, jämfört med den arbetsinsats jag faktiskt gör. Jag fick dessutom klä skott för skolans organisatoriska misslyckanden och jag vägrade acceptera, vägrar fortfarande. Jag har skickat ett klagobrev och stämningen på nästa veckas lönesamtal kommer vara allt annat än uppslupen.
Men jag bryr mig inte.
Jag har ledsnat.
Ledsnat på att ta ansvar och bli behandlad som en dörrmatta. Ledsnat på att när det bränner till bli inkallad som en trygg och tydlig representant för min arbetsplats och sedan glömmas bort. Jag har säkert mig själv att skylla, jag är lojal och gör mitt jobb. Jag borde rutit ifrån mot mina chefer för länge sedan, samtidigt som jag tycker att en god chef har vett att uppkatta sånt som jag gör, för den personlighet jag har.
Men nej.
Istället har de skapat en desillusionerad lärare. Av en engagerad snubbe har de fått en som gör sitt allra bästa för eleverna, men som i övrigt mest är trött och uppgiven. Som ledsnat på läraryrket. Det är synd.