The return of mr Kukis- del 2!

Hjärtat bultade i Hermans bröst, han svettades och ångesten välde fram. Han gömde ansiktet i händerna och vaggade fram och tillbaka, ihopkurad som om han led av svåra magplågor, reste sig upp och visste inte vart han kulle ta vägen, vankade ut mot hallen men vände snabbt tillbaka till fåtöljen i vardagsrummet. Hans fru såg på honom med mild blick.
- Är det inte meningen att det ska vara kul att se på sport på TV? undrade Biggan.
Herman vände sig mot henne med vansinne i blicken.
- Kul? KUL??? vrålade han och gestikulerade vilt med armarna mot TV:n.
- Han har ju för fan knappt styrfart, han har lett i 3 mil men nu är han på väg att bli upphunnen av en jävla alpget från Schweiz. Han är på väg att missta ett VM-guld på femmilen. Vad fan är det för kul med det?
- Men gör något annat då, stäng av, byt kanal eller gå ut i solskenet? försökte hans fru trösta.
Det var uppenbart att kvinnan i soffan inte förstod sig på det här med TV-sport, lidandet i en fåtölj, spänningen utdraget en hel eftermiddag och det slutgiltiga i en vinst eller förlust. Herman skakade på huvudet åt sin fru och vände sig mot TV:n med ett krampaktigt grepp om fjärrkontrollen.
- Norrmännen är i alla fall avhängda, tröstade han för sig själv.

Något senare pustade han ut ute i solskenet. Våren var här, kanske bara på lån, men ända där för stunden. Ångesten hade förbytts i exstatisk glädje när Johan Olsson hade stakat sig uppför de sista backarna med mjölksyran pumpande och snoret dinglande i ansiktet. Herman hade hoppat jämfota och vrålat, sprungit ett varv i huset och jublat, säckat ihop i fåtöljen. Biggan hade levt sig med, det var svårt att låta bli förmodligen. Glädje rådde i det Thorellska hemmet. Dörren öppnades bakom honom.
- Pappa, du har fått ett vykort, det låg bland reklambladen och jag hittade det när jag städade, sa hans son och räckte honom ett vikt vykort med frimärken från ett annat land. Han vände på det utan att läsa och tittade på motivet.
- Ett fult jävla kort från Spanien, vem skickar det?