Han satt i fåtöljen och hulkade, snorgrät och torkade sig med tröjärmen. Det var bara ett blottat bröst och Rickard Wolf som fattades. Han tittade runt omkring sig med rådjursögon och snyftade.
- Varför? Vad har jag gjort för ont?
Biggan försökte trösta sin man, gav honom snytpapper och ömma klappar på kinden, men inget tycktes hjälpa.
- Det är ju inget du kan hjälpa. Eller styra över. Sedan är det ju inte så farligt...
Herman ryckte till och for upp med vansinne i blicken.
- Inte så farligt? Inte så farligt? vrålade han och vevade med armarna.
- Det är ju för fan att jämföra med jordens undergång!
Biggan himlade med ögonen och skakade på huvudet.
- Det är bara ett bakslag, sånt får man räkna med. Det är inget konstigt med snö i mars, det kan till och med snöa i april.
Det där sista ångrade hon i samma ögonblick orden passerade hennes läppar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar