Han hade tittat på vykortet och vänt på det. Inte en rad skrivet förutom adressen. Slarvig handstil, postat i Spanien, men inget mer. Säkert en kompis som ville skoja, letat upp det fulaste av motiv och slängt iväg det på fyllan. Han gick in och satte det i vykortshållaren som ett av många andra minnen.
Han letade upp ukulelen och plinkade en stund. Det lilla anspråkslösa instrumentet hade skänkt mycket glädje. En grön och liten ukulele, han fick knappt plats med ackorden men hade hittat känslan, kunde sitta i timmar och spela slingor som retade resten av familjen till vansinne.
- Spela en låt för guds skull, brukade Biggan stöna.
- Neeej, inte ukulele, kontrade Simon och såg olycklig ut.
Vad fan, brukade han själv tänka. Vad fan, sedan spelade han tills fingertopparna sved och trasslade in sig i strängarna. Han skulle lära sig en vårlåt. Fanns det någon sådan? På TV rullade en dokumentär om musik och politik. Tydligen var musik som tortyrredskap ett flitigt tilltag i kommunistdiktaturerna. Det kanske var hans arena?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar