Vårsolen smekte Toarpsdal försiktigt, väckte sakta vinterlandskapet. Yrvaket sträckte ekar och äppelträd på sig, lät solens strålar tina frosten, en lång vinter var sakta på väg att släppa greppet.
Herman satte sig i sin Skoda, startade och skrapade rutorna.
- Kanske inte sista gången, men fan inte många till, tänkte han för sig själv.
I likhet med naturen var det här för Herman en tid på året när livet sakta kröp tillbaka. En lång vinter. Ett vacum, ett svart hål som vidgade sig och slöt sig utan att sluka. Det var säkert en viktig del i livscykeln, men just nu kändes vinterhalvåret jävligt onödigt. Onödigt, framförallt snart slut.
- Ja du, lilla Skodan. Ännu en vår tillsammans. Så jävla gött att du rullar på, muttrade Herman och klappade ratten han styrde. Han hade haft bilen sedan den var ny, den var nästan som en familjemedlem för honom. En kostsam vän som bjöd tillbaka, den var inte svår att tycka om.
Innan Herman svängde ut på vägen satte han hörlurarna i öronen och flippade fram Steve Earle på Spotify. Han slängde en snabb blick mot vägen och rullade ut. Musiken strömmade ut och fyllde honom med energi. Det var den perfekta starten på dagen, den enda starten på dagen om han fick bestämma.
- We were halfway there when the rain came down, skrålade han högt, satte på sig solbrillorna och solen sjöng med hela vägen in till stan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar