Herman sippade på ölen och balanserade försiktigt cykeln med sin lediga hand. Solen hade tinat snön på banvallen, men bara fläckvis. På några ställen fick man kliva av och leda cykeln, snösörjan var för djup att utmana. Även om man inte råkade ha en ljummen öl som färdkost.
De gick långsamt i kvällssolen. Tre generationer. Han hade far och son på var sin sida och han njöt av lugnet, av fågelkvittret som skvallrade om en ny tid. Han tänkte att det var kvällar som sådana man ska ta tillvara. Man vet inte hur många det blir. Man ska vara jävligt nöjd när livet är bra.
Han vaknade upp ur tankarna av Simons glada tillrop när snön sprutade i en vild sladd, ett glatt "Kolla pappa" innan han for iväg mot nästa driva och nästa kast. Han njöt. Herman njöt.
- Det är ingen fart på vattnet.
De stannade vid källan som bubblade upp från jordens inre. Hans far stod med blicken fäst mot den lilla källan som sakta rörde sig, pulserade som naturens omlopp. Som en puls. Det var lite magiskt och de blev tysta. Det räckte med vad de såg.
De gick vidare i kvällssolen. Herman sippade försiktigt på ölen och balanserade cykeln med sin lediga hand.
- Man ska vara jävligt nöjd när livet är bra, tänkte han.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar