Och han dansade en sommar- del 1!

Det fanns få saker som var så enastående vackra som kvällarna före midsommar. Kvällsljuset vägrade envist släppa taget om trädgården och man kunde drömskt sitta på trappen och bara tomglo rakt ut i skogssnåret. Långt bort kunde man höra ett djur skrika, en moped kämpandes envist uppför en backe, en fågel i vild färd med att fånga mat till sina nykläckta. Allt var som ett välregisserat skådespel, men samtidigt så befriande fritt från förutsägbarhet. Det var bara att sitta och insupa allt.

Det vibrerade till i fickan och han fiskade upp sin telefon. Wordfeud. Spanjorskan djupt inne i de mörka smålandsskogarna hade just lagt ett ord och på ett ögonblick hade det vandrat genom tid och rymd och landat i hans ficka. 

- Bärsa, läste han tyst för sig själv. Det är väl för fan inget ord?

Han knappade snabbt ett svar och lade undan telefonen. Kliade sig om hakan och tänkte att han borde ta en promenad, hade antagit utmaningen från Ubbe om att gå långt och länge. Det hade inte blivit en meter promenad sedan dess, men han tänkte varje dag att han borde. Han reste och sträckte på sig.

- Bärsa, sade han tyst för sig själv igen, gick raka vägen in till kylen, hämtade en öl och satte sig sedan på trappen igen. Han öppnade och ljudet från den pysande burken försvann snabbt ut i sommarkvällen.

- Undrar vad den kortaste sträckan är man kan registrera på Runkeeper, tänkte han och tog en djup klunk.