Den här dagen hade gått från morgontrött, till vardagslunk, vidare till stor besvikelse och slutat i något slags halvkoma-liknande tillstånd i TV-fåtöljen. Det hade vart sista arbetsdagen före semestern och egentligen var det bara en transportsträcka. Lite tjöt med arbetskamrater, plocka undan det sista på skrivbordet, svara på något mail.
Men så kom det här med lönebeskedet. En verbal käftsmäll från chefen, skickligt maskerad och som en blixt från klar himmel. Han gick ned för räkning men reste sig på nio och svarade upp. För drygt tre år sedan hade han heligt lovat att alltid stå upp för sig själv, likväl som för andra. Nu var ett sådant tillfälle och efter några ångesttimmar fick han sagt det som bör sägas. Inte argsint, inte aggressivt, bara känslomässigt och jävligt ärligt.
Han gick hem den där dagen med lättat hjärta och solsken i blick. Det var sommarlov och trots pissig lön var ledigheten värd sin vikt i guld. Sju oändliga veckor låg framför honom och han kunde göra vad han ville. Så han satte sig på trappen, tittade ut på gårdsplanen och tänkte högt.
- Det där ogräset ska jag nog rensa innan augusti.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar