Herman tittade upp från morgontidningen och såg förvånat på hunden som låg i solskenet och flämtade.
- Vad fan menar du? Vad är det för påhopp?
Hunden slickade sig nonchalant om tassarna och dröjde med fortsättningen.
- Ta till exempel det här med att du sitter på trappen och läser tidningen en lördagmorgon klockan 8, fast du kunde legat kvar och sova. Jag menar, förr fick man ju för fan väcka dig vid 10-snåret när man ville ut och pissa. Är inte det ett ålderstecken så säg?
Herman trodde inte sina öron. Låg hunden där och åldershäcklade honom?
- Och vilka sidor läser du? Det är ju för fan sporten och anhörigsidorna du lusläser och muttrar över. Som en riktig surgubbe.
Herman satt paff och glodde på hunden som fortsatte med sin morgontvätt. Här satt han en skön sommarmorgon och njöt av lugnet, solen som smekte honom varm, tidningen i fred och inne på tredje muggen kaffe. Och så förstör det där jävla hundskrället det hela med det här.
- Jag är väl för fan inte gammal? Du själv har bara några år kvar, det borde du möjligtvis beklaga dig över. Men jag? 38 år är jag.
- Ja, svarade hunden och reste sig och sträckte på sig. Det må vara hänt, men jag har i alla fall lite ungdomlig charm kvar. Varenda hanhund i trakten skulle offra svansen för att få sätta på mig.
Hon lommade iväg bortöver gräsmattan. Herman satt kvar mållös.
- Vem fan är du att diskutera sånt här förresten? Ett djur vars största nöje är att slicka sig själv i skrevet, muttrade han efter hunden som stannade upp och vände sig om.
- Ska du säga. Du gillar ju att slicka andra i skrevet, hur fräscht är det?
Herman låtsades inte höra det sista och vände blad i tidningen. I stor fet stil läste han översta rubriken: GUBBRÖVEN- det första ålderstecknet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar